Jag vet inte vad det är, men det surrar i mig. Jag känner mig rastlös, men på ett bra sätt. Tror jag. Någon i min närhet har bestämt sig för att ge sig av på pilgrimsresa. Jag är lite avundsjuk. Avundsjuka och pilgrimsresor går inte bra ihop. Egentligen är jag ju jätteglad för pilgrimens resa, men jag vill också gå. Själv, med mina tankar. En sådan resa skulle kanske lösa sega tankesnurror, uttömma problem, hitta nya vägar att tänka eller rent av få mig att släppa somligt och gå vidare från annat.
Mitt ben börjar läka ordentligt nu. Jag har en lång process framför mig innan jag blir helt återställd. Det är många muskler som ska återupptäckas och tränas… Hela vänsterbenet är försvagat efter att under den senaste månaden ha fått förslappas. Rörligheten i fotleden känns i alla fall helt okej och jag är inte längre svullen som jag var i början. Det finns hopp!
Lämna ett svar