Idag drar mitt projekt Trettio tacksamma dagar igång på Facebook. Jag kommer att lägga upp dessa texter här i bloggen också, även om det kanske blir något annat också. Så ”sorry, not sorry” för att jag översvämmar denna plats med tacksamhet under några veckor! Jag börjar med årets introduktionstext om du inte vet vad det är jag ägnar mina novembermorgnar åt.
För femton år sedan just idag hakade jag på ett projekt som skulle visa sig leda till en kär och återkommande tradition för mig. Jag bodde i USA, läste om bloggprojektet 21 Days of Gratitude och bestämde mig för att haka på. Jag var inte alls främmande tanken på att tacksamhet är något som kan göra livet bättre, men jag vill påstå att jag inte hade förstått precis hur hjälpsam, läkande och kraftfull den kan vara. I USA firas Thanksgiving den fjärde torsdagen i november och tanken var att man skulle jobba sig igenom dagarna fram till tacksägelsedagen den 22/11 2012, därav antalet dagar. Så småningom lät jag hela november bli en månad präglad av tacksamhet.
Jag har fått frågan om det inte är jobbigt att ”komma på” saker att vara tacksam för under trettio dagar på raken, men kan ärligen säga att det inte är det. Det hjärtat är fullt av hamnar i mina texter. Ibland handlar de om något i andras ögon oviktigt, ibland om något existentiellt och livsviktigt. Min morgonmeditation handlar alltid om sådant som kommer till mig i stunden och handlar ofta om sådant jag upplevt dagen innan eller en förflugen tanke från mitt spretiga hjärnkontor. I denna grupp bjuder jag in dig att vara tacksam på ditt sätt under november. Gör det när du vill och hinner. Skriv gärna ner dina tankar i en vacker bok eller i ett dokument på datorn. Släpp prestationskraven och börja i det lilla om du inte har gjort detta förut. Känn på hur det hade varit att leva utan vatten i kranen och börja där, med tacksamhet för tillgången till vatten. Dela med dig av din tacksamhet om du vill, eller inte. Du är iallafall varmt välkommen!
Att inse att jag gör detta för femtonde året på raken gör mig ödmjuk. Då var jag tonårsmamma, nu är jag mormor. Då bodde jag i USA, nu på min sommarö i Karlskronas skärgård. Då var jag rent allmänt ganska ledsen, nu är förnöjsamhet min livskamrat. Då hade jag precis börjat läka efter ett helt liv av ätstörningar, nu har hjärnan tillhört mig så länge att jag knappt minns hur det var när så många tankar handlade om otillräcklighet. Samtidigt är det mycket som är lika. Jag älskar fortfarande att hänga eller prata med familj och vänner, älskar musik och att läsa, njuter av promenader, hjälper gärna andra, är glad då jag får stöka i köket och går igång på forskningsrapporter och andras tankar om livets komplexitet. Jag hade aldrig ens kunnat drömma ihop många av de bitar som utgör mitt livspussel så här långt.
En människas liv kan vara kort eller långt. I början av veckan var jag med mina brorsbarn och lade en krans på mammas grav. Jag passade också på att visa dem var deras släktingar ligger begravda. ”Är vi släkt med alla här, eller?”, frågade min brorson. Det är vi nu inte, men nog finns en hel del av deras rötter där. Jag tänker på hur deras liv såg ut och undrar vilken utveckling de gick igenom innan deras livsgärning var över. Mammas moster som levde ett minst sagt utmanande liv innan hon över hundra år gammal lades i samma grav där hennes stora kärlek en gång hade begravits åttio år tidigare. Min morfar som föddes och växte upp i Umeå, men levde nästan hela sitt vuxna liv i Karlskrona. Saknade han vintrarna och alla sina släktingar (det sas att varje gång man slog i en knut steg en Forsman ut) på den plats där hans familj hade bott i sex generationer? Och Swan-Olof Swanson, mormors storebror, han som liksom jag åkte till USA men sedan kom tillbaka. Vad var det som gjorde att han och hans fru bestämde sig för att sluta sina dagar i Sverige fast hans dotter hade bildat familj i USA?
Livet alltså, vilken skola! Idag är jag tacksam för möjligheten att utvecklas, men även återupptäcka sig själv. Jag är tacksam för att jag är jag, trots alla fel och brister. Och jag är tacksam för mina förfäder och förmödrar som kämpade på så att jag kan vara här idag.