Jag älskar vårt hem. Visst finns det saker att åtgärda, men överlag finns det något härligt att hämta i snart sagt varje hörn. Vi fick bo in oss lite i taget eftersom bara nedervåningen var färdigrenoverad (förutom verandan) då vi flyttade in. Yngsta dottern fick eget rum som nu blivit syrum/gästrum. ”Skrubben” ovanför trappan som var tänkt att bli gästrum blev sonens rum under en period då han flyttade hem för att kunna samåka med sin pappa till Kalmar och har nu blivit makens arbetsrum. Jag tänker på de beslut och uppoffringar som har lett till att jag kan stiga upp på morgonen och njuta av att det glittrar i den rena disken efter en god natts sömn medan lilla Titti sitter och sjunger om kycklingarna som bajsar och äter banangröt med blåbär. Jag, liksom alla andra, har gjort många dumma val genom åren, men beslutet att flytta tillbaka till Karlskrona var inte ett av dem. Denna dagen börjar i tacksamhet över beslut som fattats av oss, av familjemedlemmar och av andra personer. Dessa beslut har varit giganorma eller pyttesmå, men de har lett hit. Fjärilseffekten. Eller tja, typ. Det går inte att leva sitt liv i ångest över varje litet val som ska fattas. Jag tror ändå att det är bra att med jämna mellanrum ägna en stund åt att påminna sig om att både val och icke-val leder till att det blir som det blir. Och idag handlar mina sådana tankar runt att vi hamnade i detta hus som blev vårt hem och att vi blev kvar. Senare idag ska jag gå på vår vägförenings årsmöte. Hade jag sett detta i min framtid? Jag som knappt visste att det fanns ett Sturkö bortom Bredavik… Nope. Tack för att vi inte kan räkna ut allt på förhand. Tack för att det går att omförhandla saker och ting, både stort och smått. Tack för kloka val och tack för att det kan bli bra även om vi väljer tokigt.
Att välja klokt.
