Jag har alltid varit otroligt pysslig. Det började redan i barndomen. Jag lärde mig sticka och virka av mamma. Virkade ganska tidigt spetsdukar som jag såklart aldrig använde då de var ”tantiga”, stickade och klippte enkla kläder till Sindydockan. Pysslade ihop och skrev brev till brevvänner över hela jorden. Sedan blev jag tonåring. Jag skrev en massa kalligrafi då jag satt på biblioteket och väntade på mina aktiviteter, sydde mina egna kläder och drömde om att jobba som sömmerska, gick på vävkurs tillsammans med mamma och hennes väninnor, stickade ännu mer, broderade detaljerade motiv med små korsstygn. Övergången till vuxenlivet blev sömlös och jag fortsatte med allt jag gjort förut. När barnen kom fokuserade jag lite mer på dem. Jag gjorde scrapbookingalbum efter scrapbookingalbum då ungarna hade lagt sig, sydde kläder, dockkläder och lapptäcken åt dem, stickade vidare, fållade gardiner, fixade inredningsdetaljer och pysslade nästan varje dag med barnen. De där barnen växte upp och pysselmaterialet används numera mest då syskonbarnen kommer hit och förundras över att jag bor i pysselhimlen. Stickar gör jag dock fortfarande, jag är periodare då det gäller symaskinen, jag pysslar gärna festdekorationer eller liknande och ibland gör jag ett ryck och fyller på lådan med kort som kan vara bra att ha tillhands – födelsedagar, tröst, ett simpelt hej, olika högtider. Vanligtvis gör jag dem mycket enkla. Stämplar ”grattis” på kortet eller klistrar på lite klistermärken. När jag nu skulle fylla på kortlådan bestämde jag mig dock för att gå tillbaka till rötterna och använda lite olika tekniker. Jag höll på att ge upp innan jag börjat! Jag kände mig nämligen otroligt ringrostig.
Någon här på bloggen lämnade en kommentar om att hon blir mer kreativ om det ligger lite grejer framme redan så det finns något att välja på. Helt rätt ju tänkte jag och drog fram lådor vars innehåll knappt sett dagens ljus på mycket länge. Jag utmanade mig själv att testa lite olika tekniker och bestämde att jag inte fick slänga något fast jag inte var nöjd. Det sistnämnda var svårast. Jag har inget flow längre, behöver träna upp mjukheten i skrivhanden igen och ögonmåttet behöver definitivt övas upp igen. Detta var en bra övning i ödmjukhet och en knäck för självförtroendet, men jag är så glad att jag kom till skott. Det är sant att övning ger färdighet, eller hur?
Jag fortsätter att låta arbetsrummet vara en ”kreativ zon”. Idag ska jag städa i ladan, men sedan planerar jag att ta fram en övningslektion i kalligrafi. Skriva i timmar, öva lite olika stilar och komma ihåg hur det känns att bara ha roligt. Jag får inte ens lov att jämföra mig med mig själv och hur smidigt detta gick för mig ”förr i tiden”. Nu är nu och dessa ”meningslösa” sysselsättningar är så viktiga för mitt mentala välbefinnande. Den som uppfann förspilld kvinnokraft vet inte vad den talade om. Detta är egenvård, ingenting är förspillt. Kanske är vi inte i behov av att väva vårt eget tyg längre, men hantverket ger annat. Flow och mindfulness, välbefinnande och lycka – sådant som ger själen frid och ger bättre livskvalitet helt enkelt. Bygg ett modellplan, tälj en gubbe, virka en amigurumi, skriv ett diplom, sticka en tvättlapp eller sätt något annat i händerna. Cineaster kan fortsätta scrolla, men de flesta av oss andra behöver nog mer sånt här, tänker jag.
Lämna ett svar