26 jun

Allt är som vanligt medan allt förändras.

Nu börjar pandemiåren blekna. Vi har börjat vänja oss vid att träffa varandra igen och en del dagar är det lätt att tro att allt är som vanligt. Det är det inte. Det vanliga har förändrats. Det är bara likt sig självt, men det har tagit ny form. Vi härmar oss själva, gör ungefär som vi alltid har gjort, försöker att upprätthålla normalitet. Midsommar har för mig inneburit Lövmarknaden i Karlskrona på torsdagen, midsommarafton i Bredavik på fredagen och fotbollsfejd med tillhörande häng och grillning i Fridlevstad mellan Håkanssons och Anderssons på midsommardagen. De senaste två åren har inget varit som det skulle, men i år har i alla fall ramarna funnits. Lövmarknaden gick av stapeln igen, men jag och maken valde att inte ge oss in i trängseln och folkhavet. Midsommarafton var faktiskt ganska lik sig själv, men det är fortfarande konstigt att föräldrarna inte finns med. Igår var vi i Fridlevstad hemma hos moster och morbror, men bara två av kusinerna med familjer var på plats och många av mina och syskonens ”storbarn” var inte med. Fotbollen ställdes in p.g.a. hettan och att ingen riktigt orkade. Grill, häng och Sagas födelsedagstårta blev det i alla fall, trots att Saga inte var på plats och tårtan var bakad hemma i mitt kök. Det var supertrevligt hur som helst och jag blir så glad av att hänga med de här människorna!

Väl hemma orkade jag knappt ens röra mig då det var outhärdligt varmt, så jag lade mig i hängmattan i skuggan och lyssnade på lajvmusik från campingen. Igår låg vinden helt rätt och jag hörde varenda ord i mellansnack och musiken som om bandet satt i vår trädgård. Jag svävade in och ut ur sömn och värmehuvudvärken började dämpa sig lite. Maken åkte med vänner på båttur, medan jag faktiskt var en riktig tråkmåns och tackade nej. När jag hade kommit till sans behövde jag vattna, något som gjordes med tillhörande danssteg. Den plötsliga värmen är säkert nödvändig, men kräver också att jag fyller på med vatten överallt. Det tar sin lilla tid! I år har jag kunnat vattna från brunnarna. Brunnen vid trädgårdslandet torkar ut emellanåt, men då låter jag den rinna till i ett par dagar och vattnar från kökskranen så länge. Allt är så sent, men det är bara att vänta in och hoppas att det hinner växa till sig.

I växthuset växer det dock så det knakar. Alla paprikaplantorna bär på en hel del frukt, physalis blir det också gott om och efter förra årets massiva chiliskörd har jag valt att bara odla två sorter. De kommer också att ge mycket skörd. Det är så roligt att vänta in alla godsaker! Kålen är nu mitt sorgebarn, plantorna är välgödslade och jag är noga med vattnet, så de växer bra. Men! Trots mina försök att skydda dem är det grejer som attackerar och många av plantorna har äthål både här och där. Skam den som ger sig! Det gör i alla fall inte jag. Nej, här kämpas det på. Och allt är som vanligt medan allt förändras…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *