Makens flaggstång firar snart ett år. Vi flaggar en vimpel året runt och till speciella högtidsdagar och flaggdagar hissas flaggan. På påskdagen var det dags igen, vilket innebar att vimpeln åkte ner. Det har varit ruskigt blåsigt emellanåt den här vintern. Eller ja, den här vintern är väl kanske en överdrift. Vi bor i ett blåshål helt enkelt! Vinden hade slagit tolv knutar alldeles av sig själv sedan sista halningen. Dessa knutar satt som berget, men till slut var de upptrasslade. Då visade det sig att en av knutarna hade orsakat ett hål.

Dags att plocka fram sykuvertet som jag och syrran sydde av Fars gamla manchesterbyxor. (Detta ligger i en korg i vardagsrummet och plockas fram flera gånger i veckan.)

Jag har samlat på mig en imponerande samling sytrådar genom åren. Jag har absolut ingen aning om vad jag har använt en intensivt gul färg till, men det passade ju bra att dra fram den nu för att laga hålet. Jag vävde för hand ungefär på samma sätt som jag lagar ullsockor. Kanske hade det blivit stadigare med en sicksack fram och tillbaka på maskinen, men om det här visar sig vara klent är det bara att göra om vid senare tillfälle.

Är det överkurs att stryka en vimpel? Äh, oavsett tyckte jag att det var på sin plats. Man ska vårda sina grejer. Jag såg förresten bakom fållen att vimpeln blekts svagt, men är ändå imponerad över hur bra färgen hållit. Solen är obamhärtig. Nu fortsätter vi låta vimpeln slå i vinden och hoppas att den inte är lika ivrig att slå knut på sig själv. Det är ändå ingen som tackar en om man gör det…