Min kära mormor hävdade alltid att jag var ”kunglig”. Jag fick aldrig någon förklaring till vari det kungliga låg, men benämningen förpliktigar. När maken föreslog att vi skulle samlas hela familjen på Prins Eugens Waldemarsudde blev jag jätteglad! Jag hade inte varit där sedan 1993 och ingen annan hade varit där alls, så det blev en riktig fullträff. Trots att regnet hängde i luften blev det ett jättefint besök.

Här har du alla våra fina ”barn”! Jag blir så glad av att hänga med dem.

Pussgurkorna.

Ingenjören inspekterar.

Trädet i trädet.

Jag kom inte ihåg att drottning Margareta var så trädgårdsintresserad. Kanske var det mitt eget ointresse för trädgårdar då jag var 23 som gjorde att Waldemarsuddes trädgård hamnat i glömska. Buketterna inne på slottet bestod dessutom alla av egna blommor. Vilka buketter, sedan!

Vårt besök föranleddes av John Bauer-utställningen, men hela övervåningen bjöd på en stor Lena Cronqvist-utställning. Vi började där och jag sörjde över mental ohälsa i allmänhet och Lenas personliga livsöde i synnerhet. Vilken tung och mörk konst! Jag hade haft svårt att hänga psykoser och elchocker på väggarna. Cronqvists skulpturer däremot älskar jag!

Det kanske inte förvånar någon att detta verk blev min favorit.

Sedan var det dags för John Bauer. Han producerade mer skönhet under sitt 36-åriga liv än de flesta 100-åringar lyckas åstadkomma. Varje tavla fick mig att förundras över detaljrikedom och precision. Magiskt! Jag rekommenderar verkligen denna utställning, Trollbunden. (Inte bara John Bauer, men främst.) Du har gott om tid på dig då den håller på tills den 24/1 2021. Lena Cronqvist-utställningen stänger dock 25/10.

Elisabeth Henrikssons glas- och tennkonstverk talade verkligen till mig. Is, vinter, trollkonst, Narnia.

Favoritfotot som ”bara blev”. Efter promenaden i trädgården började det regna så mycket att det inte kändes okej med picknick utomhus, så vi satte oss i bilen och bullade upp. Så mysigt ändå! Dagar som denna gör mig så glad under lång tid.