Morgonens upplevelser fick mig att tänka på hur olika vi är som människor.

Vår 13-åring är Mini-Me. Hon är sötare och kortare än jag, men hon funkar precis som jag. Jag ser hennes mamma-ordning-och-reda, hennes tidsplanering och hennes behov av kontroll. Jag ser hennes kärlek till musiken, hennes kärlek till böcker, hennes stora frågor och behovet av att få svar på dem. Hon är vaken och redo att börja dagen på en gång då jag väcker henne och är klar i god tid innan hon ska ge sig av. 15-åringen är Mini-Maken. Han har en förmåga att analysera och lära sig utan att någonsin glömma. Han befinner sig inte gärna i stora folksamlingar och nöjer sig med ett fåtal goda vänner. Han mår som bäst då han kan vara uppe halva natten och sova tills han vaknar. Han gillar inte att någon annan bestämmer vad han ska tycka och tänka. När han gillar något ägnar han gärna hur mycket tid som helst åt sitt intresse (sedan något år tillbaka är det slagverksspel som gäller).

I går kväll bad sonen att jag skulle hälla vatten på honom då jag väckte honom. Detta med anledning av att det är extremt svårt att få fart på honom. ”Du får inte bli arg på mig – det var ju du som bad om det!” (Alltså, det var min kommentar.) Jag bestämde mig för att använda vattensprutan istället för vattenkannan, men lite vatten sprutat i ansiktet var tydligen effektivt. Inte blev han arg heller, utan var på plats i duschen på mindre än fem minuter. Undrens tid är inte förbi. Lugn och ro, inget tjat och alla klara i tid. Tjoho! (Yngsta dottern har stenkoll och åker alltid tidigare för att hon och hennes kompisar gillar att vara i GOD tid till skolan.)

När jag kom tillbaka från skjutsen till pendelstationen var det dags att få liv i maken. Jag testade inte vattensprutan. Han hade faktiskt inte bett om att bli vattenbombad och jag hade själv blivit topp tunnor rasande om någon försökt sig på något liknande på mig! Däremot svarade han precis som då vi precis hade träffats och jag ofta fick ringa och väcka honom. ”Japp! Jag är vaken.” Alltså, med en röst som antydde att han faktiskt inte alls var i något komatillstånd vilket han var. Efter att ha tvingat upp honom (han hade ändå en tid att passa) och kört ännu en runda till pendeln, denna gången i rallyfart, suckade jag lite för mig själv. För maken är tid något ungefärligt. Ungefärligt som i ”hellre lite sen än prick i tid”. Tur att vi alla är olika, för annars hade livet blivit fasligt tråkigt.