17 Okt

Om att skämma bort.

Jag är inte den jag brukade vara. Eller är det inte så att man ständigt utvecklas, men att man ibland gör större hopp och genomgår något som mest kan liknas vid metamorfoser? Jag känner naturligtvis igen mig själv som jag var för några år sedan, men jag är samtidigt någon helt annan som jag måste lära känna på riktigt. Just nu finns det inte utrymme för den nya bekantskapen, men det kommer väl.

Jag har alltid, förut, varit duktig på att skämma bort min familj med kärlek och överraskningar. Det känns trist att denna sida av mig har fått stå tillbaka så mycket sedan vi flyttade tillbaka till Sverige, men jag har liksom inte geisten till det. Igår kväll nämnde yngsta dottern att hon var sugen på scones, så jag bekämpade Det Svarta och steg upp tidigt för att överraska henne med nybakad frukost. Det kändes riktigt fint av flera anledningar och jag påmindes om det där att det är svårt att vara sant altruistisk. Gör man något gott för någon annan ger det så mycket positivt tillbaka! Jag hoppas kunna klämma in lite fler överraskningar framöver. Om inte annat så i rent själviskt syfte… Vi kämpar på!

08 Okt

Kalejdoskop.

Det här är något av det vackraste jag vet. Jag har alltid varit fascinerad av kalejdoskop. Det är något med den oändliga föränderligheten av färg och form trots att man bara har tillgång till några pärlor, glasbitar och speglar i ett papprör. Det talas mycket om mindfulness och dagens stress och utmattning, utbrända människor, deprimerade tonåringar, ensamhet hos så många. Inte för att jag tror att en ”leksak” skulle kunna lösa något av dessa gigantiska problem, men en stund i solsken med ett kalejdoskop ger åtminstone mig ny energi.

Den här sidan tror jag att jag har länkat till förut, men jag tycker den är så intressant. Kanske den kan vara något för dig också? Hur mycket ligger det i att färger påverkar oss? Vad säger det då om alla svenskars fäbless för vitt, vitt, vitt och en enorm likriktning i vad som anses vara ett vackert hem? Onödiga renoveringar är vanligt förekommande, för vem kan ha ett kök i fel färg eller ett badrum som inte har rätt form på kakelplattorna? Jag undrar lite vad som händer den dagen folk får betala räntor igen och livet här i Sverige inte längre blir som det varit en gång? Med det ska jag bädda ner mig i sängen och sova. God natt!

26 Sep

Här slutar allmän väg.

Jag undrar hur många gånger jag har sett den här skylten. ”Här slutar allmän väg”… Vi barn blev instruerade om att uppföra oss, inte sätta tårna innanför stenmuren borta på näset, inte störa någon av grannarna eller göra något för att uppröra någon då vi tillbringade somrarna i Bredavik på Sturkö. Jag tycker att vi var ganska duktiga på att lyda dessa instruktioner. En sommardag cyklade en av grannkillarna och hans kompisar förbi och ropade ”Mormondjävlar!” och jag funderade en stund på hur snacket gick hemma hos dem för att leda fram till detta, ja, vad? Förolämpande? Konstaterande? Skojiga utrop? När man inte längre befinner sig på allmän väg är det kanske okej att uppföra sig hur man vill och säga allt man tycker utan att ta ansvar för konsekvenserna?

Kanske har jag missat att en sådan här skylt sitter över hela cyberrymden? Min make är expert på att utnyttja rätten att uttrycka vad han vill hur han vill både då han befinner sig på sin egen mark och på allmänna vägar. Bjuder man in till diskussion får man väl tåla sanningen oavsett hur den framförs? Och vet man att man har sanningen är det väl ens plikt att upplysa alla andra att de kör på fel sida vägen?

Befinner man sig idag på allmän väg gäller det att man håller sig i rätt fil och att man kör med rätt bil. Poliser, sjukvårdspersonal och lärare drunknar i byråkratiska fjantigheter, allt för att kunna friskriva sig den dag någon har kört i diket. Bilarna som har tilldelats dessa tjänstemän håller inte måttet. De låter en inte ens komma upp i rekommenderad hastighet och händer något oturligt kan man vara rätt säker på att ingen kommer till ens undsättning även om man vänt sig ut och in för att försöka göra rätt, köra på rätt sätt, sköta bilen enligt konstens alla regler.

En lärare i min bekantskapskrets lade ut ”Ingenting i lagen säger att vi ska ha föräldramöten” på sin Facebook. Hur kommer det sig att folk är mer stressade och utbrända än någonsin? Har statens vägunderhåll och fordon tappat stinget? Ska vi skylla alla problem på våra vägar på Putin och Trump? Eller alla vita män, förresten? Jag vet inte, jag. Nu ska jag iallafall gå och lägga mig och sova och hämta lite kraft inför morgondagen. Det kan jag behöva. Peace.

 

02 Mar

Ett hem till skänks och allt det där.

Du som känner mig väl vet att jag vurmar för käcka rim av olika slag. En av mina favorittavlor från barndomshemmet stoltserade med följande vers:

Ett hem till skänks man aldrig får,
Ej ens på livets högsta höjder.
Det bygges sakta år från år
Och älskas fram i sorg och fröjder.

I dagens samhälle läggs väldigt mycket fokus, tid och pengar på att fylla hem med ”rätt” och ”personliga” inredningsattiraljer. Det ska se ut på ett speciellt sätt och en viss typ av ängslighet är alltid inblandad i uttrycket av vad som är inne respektive ute. Om en pryl finns att finna på ICA kan man räkna med att den inte är inne eller att den är på väg in i utefasen. Fult och fint i inredningsvärlden är begrepp som förändras så fort rätt, eller fel, personer uttalat sig om något. Blir en viss pryl nämnd i rätt blogg kan personen som tjänar pengar på den prylen skatta sig lycklig och tvärtom.

Det finns olika skolor som predikar olika evangelium. Vissa pratar om hållbarhet och hur det är vår plikt att inte märkas här på jorden (självhushållning, loppis, inga eller få barn, inga resor…). Andra ser det som sin mänskliga plikt att upprätthålla ekonomin genom att jobba heltid, köpa nytt, stötta nya designers, åka på retreats och allt vad det är.

De flesta av oss lever något slags mittemellanliv. Vi bor i lägenheter och radhus som bara är temporära boenden. Vi har viljan att bara äta veganskt, ekologiskt och närodlat, men värmer Mamma Scans köttbullar i hast med ena benet redan utanför dörren på väg till ungens fotbollsträning. Vi handlar loppisfynd som blir hängande oanvända i garderoben och kan inte motstå att köpa jackan som hängde i skyltfönstret just då vi råkade gå förbi. Vi  blänger på fembarnmamman Olga Rönn-vadhonnuheters magrutor på Instagram medan vi tuggar i oss ett par rutor Marabou Schweizernöt. Vi är ganska lagom och lever ganska vanliga liv. Våra hem är de enda av vännernas hus som inte är uppdaterade med marmorskivor i köket och den där fiskskålsvasen med bubblor på som man ska ställa fina kvistar och dyra buketter i. Vi gråter en skvätt i hjärtat över att inte ha det som ”alla andra” har. Sedan kommer en stund då vi inser att det är precis som i den där dikten som jag skrev ut häruppe.

Ett hem byggs inte av rätt prylar. Det är vi som bor i hemmet som gör det till vad det är. Är det för mycket sorg så se till att lägga till lite fröjder av olika slag. Bjud hem vänner. Låt dem ta med mat om du inte har tid eller pengar att fixa. Sträck ut en hand om hjälp någon som har behov som du kan göra något åt. Fyll ditt hem med uppbyggande musik och filmer som får dig att skratta och gråta, som får dig att känna med andra. Sätt in en äppelkvist i ett vanligt dricksglas från IKEA. Alla sätt är bra utom de dåliga, men jag kan lova att du aldrig kommer att bli nöjd om du tror att ”rätt” golv i köket ska göra dig lycklig. Peace.

2_1

Nu slipper vi ha bara en naken glödlampa i fönstret. Jag gillar verkligen vår nya kökslampa. Den är ett trevligt tillskott till köket, men min lycka är inte beroende av den.

13 Dec

Det som göms i snö…

… kommer upp i tö. Just nu känns det som att jag långsamt håller på att vakna upp ur en dvala som har pågått i många år. Det är kanske en överdrift, men att börja rota i lådor med saker som jag inte rört sedan maj 2012 gör onekligen att det känns som att jag hade sovit något slags Törnrosadröm. Har vi verkligen bott i Orem i fyra år? Hur kommer det sig att vi packade ner saker som skulle ha getts bort eller sålts på loppis redan då vi höll på att stänga ner Segeltorpslivet? Stackars spindlar och möss som dött eller kammat noll av intresse i dessa lådor. De är nog inte särskilt intressanta för någon. Jo! Kökslådan som blev felmärkt och jullådorna var jätteroliga att packa upp, för de hade jag egentligen velat ha med till vårt compact living-experiment som så småningom bredde ut sig på över 300 kvadratmeter. Nu ska vi som sagt komprimera allt igen.

I första fasen som så smått inletts ska vi flytta in på nedervåningen som är 60 kvadratmeter. Det är inte förrän elektrikern kommer tillbaka i morgon eller i övermorgon som avloppspumpen (eller vad det nu är) kopplas in och vi kan börja använda toaletten och dra igång disk- och tvättapparaturer. Jag hittar bara två gardinstänger, men jag är rätt säker på att vi hade fler i förvar. En av ryggkuddarna till soffan som kom i containern från Orem saknas fortfarande. Say what? Någon av makens mormors underbara jeansmattor hade jag planerat att lägga i köket, men de är ju alldeles för stora allihop. Och hur blir det med matta i vardagsrummet? Ska vi kanske ställa hela soffan på mattan vi hade i Segeltorp? De fina lamporna jag köpte i lampaffären är jättefina, men de är inte alls snygga närmast taket i monterat tillstånd och jag känner mig lurad. Jag vet att allt är mycket mindre än jag ens kunnat föreställa mig, men även när jag tänker ”mindre” så är det ännu mindre än vad jag hade tänkt. Jaja. Det här är absolut bara världsligt! Det betyder dock ingenting mer än jag önskar att det hade gjort.

IMG_9502

De senaste dagarnas lussekonserter har fyllt mig med kärlek och ny energi! Jag älskar den här tiden på året som jag sagt många gånger. Jag vet att det är lätt att försköna tid som flytt, men mina minnen runt advent, Lucia och jul innehåller ett överflöd av kärlek och omtänksamhet. Idag tog jag in den lilla bordsgranen som Far och min syster huggit i skogen. Jag fixade belysningen och mamma fixade allt annat runt om och på. Nu är det så innerligt vackert där nere. Jag hoppas att den känsla jag fick då jag stod och tittade på granen förs vidare i vintervinden för att värma barn och ungdomar som inte har det så lätt. Efter kvällens luciatåg, det tredje på tre dagar, alla helt olika och alldeles underbara, känner jag ännu mer att våra barn är framtidens hopp. Vi måste ta tillvara på deras talanger och styrkor! Gräv där du står. Det kan komma att hjälpa många.

28 Nov

Tillbakablick.

Jag sitter och tittar ut över vattnet mot Karlskrona till. Strandlinjen har dragit sig uppåt och havet har tagit större plats. Det är en vacker dag med solsken och det där magiska ljuset som november ibland, men rätt sällan, bjuder på. Det är så mycket som är annorlunda i mitt liv i år mot andra år. Det är inte dåligt, bara annorlunda. Bara ett barn hemma, ingen make här, ingen kamera, inget piano, inget eget hem, bor hos mina sjuka föräldrar på sommarön… Märkligt, men bara en paus i historien.

Så många omkring mig mår dåligt just nu. Det är tufft. Kanske är det medelåldern som fått mig att öppna ögonen, men jag tror mest det bara är livet. Jag är tacksam över att ha fått lära mig att livet inte är rättvist i den betydelsen att vi alla drabbas av både det ena och det andra som mer känns som straff än som belöning fast vi gjort ”rätt”. Jag vet också att vi växer och utvecklas i olika takt och att vi ibland behöver skakas om för att vakna då vi håller på att somna och köra av vägen.

Jag är ”trots allt” tacksam över så mycket och bestämde mig för att se tillbaka på denna dag i livet under de senaste åren. Håll tillgodo.

27_3

27_6

28_4

28_2

”Jag och dottern diggar country tillsammans i bilen. Z 104. Maken säger att det är nu, i detta nu, som hans och mitt liv verkligen vävs samman. Hans vurm för drömlivet med cowboysare, fria vidder och pickadoller och min kärlek till countrymusiken. Min kärlek till hårdrocken har jag liksom fått lura på honom. Resten av musiken var inte så svår, han var ändå DJ med en ansenlig samling plattor. Ja, samlingen bestod av synthmusik. Det var ju den lilla detaljen. Alla vet att det på åttiotalet bara fanns två sorters människor. Antingen var man hårdrockare eller så var man synthare. Jag var visst varken eller. Jag lyssnade ju på Dolly Parton! Hahaha. Alla pojkar, män och karlar inblandade i mitt liv efter 1985 var däremot hårdrockare och jag var nog lättpåverkad. Dessutom hatade mamma hårdrock. Hade det kanske med saken att göra? Nåja. En liten julvisa måste jag ju bjuda på. Den har varken något med hårdrock eller country att göra, men ungarna sjunger finfint tycker jag.”

04 Jun

Om att vänta.

Väntar du mycket? Och vad väntar du på? Själv väntar jag på bättre tider, på resultat, på något spännande som ska hända, på att något ska bli klart och säkert på en hel del annat också. När man har barn väntar man ofta på att aktiviteter ska ta slut. Denna tid kan vara aktiv eller passiv beroende på vem man är och vilket intresse eller ansvar man har i själva aktiviteten.

När dottern åker till sina ridlektioner brukar jag inte åka hem emellan lämning och hämtning. Ibland sitter jag inne i ridhuset och tittar på lektionen, ibland sitter jag kvar i bilen och lyssnar på någon ljudbok och ibland tar jag mig en promenad i parken som ligger mitt över gatan.

4_2

Idag var vädret perfekt för att strosa runt i parken och det var bara den tjusiga, viktorianska klänningen och parasollet som saknades. Det allra bästa var inte ens den perfekta temperaturen och den alldeles lagoma (jag vet att det inte är ett ord, men det borde det vara) solen. Det var de glada ljuden från barnen och ungdomarna som gungade på en sådan där härlig gunga som klarar gamla tanter och farbröder också. Det var också mannen som satt och spelade tuba mitt i grönskan. Jag fångade kanske mer soptunnan än honom, men jag älskar ändå det här fotot. Vet du hur underbart en bastuba som får fritt spelrum låter? Det visste nämligen inte jag innan idag.

4_5

Jag mötte en ung mamma som sprang efter sin lilleman (i tvåårsåldern) och hon skrattade och ropade ”What a wonderful day it is!” till mig. Jag kunde inte annat än att hålla med. Just dagens väntan var helt enkelt effektiv energipåfyllnad på alla sätt och vis.

4_6

Ps: Det är inte ofta man hör tuba som solistinstrument. Jag tänkte att det kunde vara roligt att höra Melton Tuba Quartett imponera lite. (Nej, tuba kommer aldrig att bli mitt favoritinstrument, men visst är de duktiga, de här herrarna?)

28 Maj

Desperata hemmafruar och glädjor.

Den här artikeln om hemmafruar på ”Upper East Side” i New York fick jag skickad till mig. Den visar på en surrealistisk verklighet som jag känner påverkar oss alla i förlängningen. Det är någonstans den här ytligheten som har spritt sig framför allt genom sociala medier de senaste åren. Genom Facebook, Bloggar och Instagram uppmanas man till att ge sig hän åt alla möjliga slags lyckokurer. De flesta innebär att man måste investera stort, gärna med pengar, för att nå ända fram till den eftersträvansvärda lyckan.

tränings-lycka
trädgårds-lycka
shopping-lycka
inrednings-lycka
LCHF-lycka
och så vidare, och så vidare…

Nu för tiden har vi också den stora mängden medvetna och ansvariga konsumenter. De skulle aldrig vara så oansvarigt miljöomedvetna att de skulle lägga ner pengar på sådant som jag länkat till här uppe! Nej, de lägger ner precis lika mycket pengar på vintageprylar, ekologisk mat och annat ”godkänt”. Men är det inte precis samma konsumtionsbeteende som de spottar på inför alla andra?

Själv strävar jag efter vardags-lycka, lite gammal hederlig vardagsglädje. Kanske bet jag mig själv i svansen då jag skrev så, för visst har jag behövt lägga ner lite pengar på att nå fram till dagens vardagsglädjor: en perfekt mogen vattenmelon till fyndpris, att lyssna på tre tonåringar som tar tur framför pianot för att visa sina framgångar och öva för att slipa på tekniken, nytvättade handdukar, ett fint sms från maken, trevliga jobbtimmar framför Photoshop, utslagna vallmor och annat vackert mellan alla ogräs i trädgården, 70% mörk apelsinchoklad…

Jag hoppas att du mår bra, att du ser ditt eget värde och att du inte jämför dig med någon annan än dig själv. Livet är för kort för att slarva bort.

27_2

Hälsningar från det som grannarna kallar ”the ditch”, eller diket, men som jag kallar bäcken så fort de släpper på vattnet. Jag älskar ljudet, svalkan den ger då det blir mycket varmare här och närheten med den natur som jag är en del av.

24 Apr

Torsdagstankar.

Här har du gullungarna från häromdagen. De är hur roliga som helst! Lilla E lät meddela mig följande: ”You can call me Princess Girl. H is Booger Man.” Orättvist… Vad skulle du välja om valet stod mellan Prinsessflickan och Snorkråksmannen? 😀

23_1

23_3

Idag har det firats vilt i grannstaden/samhället då Brigham Young University hade examensceremonier dagen lång. Det vilda bestod kanske mest av trafikstockningar, förstås. Den nyvärptaste collegestudenten jag känner är en av mina fina yogavänner. Hon är en otroligt spännande och intressant person och väl värd det faktum att hon har blivit antagen till Harvard Divinity School till hösten. Jag är så glad för hennes skull! Js livsmål är att förändra världen till det bättre, så det hoppas jag att hon får chans göra på ett eller annat vis.

Processed with VSCOcam with t1 preset

Själv har jag inte så stora drömmar, men när solen lyser in genom persiennerna på morgonen brukar jag känna att jag har fått chans till ännu en ny dag och att det verkligen inte är alla förunnat. Jag har till exempel inte gjort något världsomvälvande idag, varken gott eller ont. Jag hade möjlighet att njuta av svensk sommarvärme i solen (min elev fick sitta ute på trappan och jobba medan jag låg på gräsmattan och läste en bok), det har skjutsats fram och tillbaka, min bästa hummus någonsin skapades efter Jerusalemkokbokens grundrecept i köket (är du intresserad kan jag lägga upp ”ungefärreceptet”), i ett proppfullt rum fick jag ännu en fantastisk session med Heather på The Yoga Space och så har jag umgåtts med min familj, mina älsklingar.

23_4

Som sagt. Inte världsomvälvande, men för mig var det en fin dag. Jag njuter av tanken på att min mamma fick ett så bra besked i går. Far mår inte toppen, men nu har i alla fall läkaren koll på honom. Det finns så många bra mediciner nu för tiden och det gör att det känns onödigt att någon ska behöva lida i onödan. Jag är tacksam för min familj, för var och en av alla de som tillsammans skapar ett biologiskt och känslomässigt skyddsnät för mig. Så mycket kärlek.

23_2

Innan äldsta dottern hämtades i skolan för att hinna i tid till sin pianolektion skickade jag två paket på posten. Postdamen, en ganska sträng donna med väldigt vackra händer (jag tänker alltid på min mammas väninna som bor i Italien när jag ser henne), sken upp då jag kom fram till hennes fönster och berättade att hon hade samlat ihop alla sina arbetskamrater för att visa kuvertet jag skickade till min mamma häromdagen efter att jag hade betalat och gått därifrån. Hon tyckte att jag hade skrivit så vackert och både hon och arbetskamraterna var mycket intresserade av att få lära sig hur man gör. Vad sägs om att vänta på bussen till Spjutsbygd, vänta på fiollektioner, vänta på att skolan ska börja och utnyttja tiden till att kludda på allt papper som finns att uppbåda? Med tiden får du ganska bra koll på pennorna. Ungefär så här kan det se ut med stålpenna och guldbläck (ursäkta det dåliga utsuddandet av resten av adressen):

23_6

I morgon är en annan dag och den här veckan ser jag verkligen fram emot helgen. Peace.

12 Jan

Reach – Att bära ordet med mig.

11_1

Den plan jag har gjort över hur ”reach” ska få genomsyra mitt liv hittar du här. Här har jag citatet som fångar mitt ord. Under några dagar har jag också haft på mig det silverhalsband som jag tänkte ska hjälpa mig komma ihåg att verkligen leva efter årets devis. Jag tycker det är enkelt och vackert.

Jag har förstått att många är trötta på ord och citat i heminredningssammanhang. Själv kan jag inte med alla dessa Utah-citat (Pinterest) med sjutton olika typsnitt, men det är ju bara jag. Jag hittar fortfarande mycket inspiration i starka citat, i musiktexter, i poetiska texter, i brev och i vacker kalligrafi. Det finns hundratusentals bloggar ute i cyberrymden, personliga projekt ligger på var mans (kvinnas) inspirationstavla på Pinterest efter en dag, Fifteen Minutes of Fame har gått ner i tid, tempot är tufft och det gäller att hänga med. Ja, om man är intresserad. Det är jag inte. Det här fortsätter vara min dagbok och min ventilationskanal.

Jag tänker med jämna mellanrum igenom varför jag bloggar och om det finns någon anledning att fortsätta. Jag tycker det är ett strålande sätt att hålla kontakt med nära och kära även om det naturligtvis vore att föredra att jag orkade och hann skriva massor brev och e-brev till samma personer. En av mina favoritbloggare under många år lade precis ner sin blogg. Hon skrev inte vad anledningen var, men hon har tidigare hintat bl a om att det är tråkigare att blogga när man inte får lika många kommentarer. Skulle det vara en anledning att inte skriva borde jag ha gett upp för länge sedan. Hoho. Så där ja, nu blev det här inlägget inte bara om mitt nya halsband. Hos Erik kommer du inte att få läsa om några halsbandsinköp. Erik är min kusin. Han är en synnerligen spännande och fin människa som har många kloka ord att säga. Jag har bett honom tala på min begravning. Hoppas att han är hundra år när den är aktuell. Som sagt. Kika in i hans blogg. Jag kan lova att den kommer att bjuda på många tänkvärdheter och en del gapskratt.