Igår hade jag nått änden på min fördragsamhet med sjukdomen och bestämde mig för att det var dags för en promenad för första gången sedan julveckan. Den promenaden räknas förresten knappt, utan var bara för att söva barnbarnet. Jag tog på mig lager på lager, virade på mig stora halsduken i kashmir och kände mig redo. Ljuset var inbjudande och himlen talade om att regnet hängde i luften.
Rådjurslegan fick mig att tänka på hur tacksam jag är för mitt varma och trygga hem. Hur känns det egentligen att vara ett djur på vintern? Fryser de verkligen inte infernaliskt? Innan jag ens var förbi det bebyggda området på Sommarvägen insåg jag att det blåste för mycket för att jag skulle känna mig trygg att gå genom skogen. Även om det har blåst väldeliga den här vintern och det mesta som suttit illa till antagligen redan har blåst ner ville jag inte gärna ha en gren i huvudet. Jag tog mig därmed hem igen och hämtade bilnycklarna. Tillbaka till barndomen, då när jag inte visste att ”Sturkö” inte var samma sak som ”Bredaviks brygga” och Uttorps naturreservat var varje års vackraste utflykt. Jag mötte varken hundägare, tyska husbilar eller pensionärer på utflykt, träden var kala och betande kossor stod inte att finna någonstans.
Vi har nära till berget på ön och så fort det har varit blött under en period uppstår det vattensamlingar på alla möjliga ställen. Promenaden från parkeringen är lyckligtvis torr då det som förut var en vanlig stig har blivit en mer tillrättalagd om än smal grusväg.
I vanliga fall är detta en del av min halvmilarunda, men sanningen är att jag inte tagit den på flera månader. Det är dags för en förändring. Jag blev så upplivad! Massor av tång låg längs strandlinjen. Tång får för övrigt inte plockas utan att man talar med markägaren innan. Tänk alla dessa specialregler som gäller om allt möjligt! I naturreservat är allt fredat, men vi har ju egen mark där jag skulle kunna hämta detta guld. Jag älskar verkligen kontakten med ”världsalltet” jag får här ute. Inlandsisen som ska ha smält undan för 12 500 år sedan har lämnat sina spår och det har jagats och fiskats här sedan slutet av den sena stenåldern. All växtlighet lutar ganska kraftigt pga vinden. Här ute på södra Sturkö är du så långt ute i skärgården du kan komma utan att ta båt.
Havet visade upp sig i all sin prakt och jag påmindes om vilken underbar plats vi bor på.
Visst småregnade det lite, men det mesta av stänket som hamnade i ansiktet kom från havet!
Hur underbart vädret kändes för passagerarna på Polenfärjan förtäljer inte historien.
Jag är inte helt bekväm med att ta mig fram havsledes den här tiden på året. Det är okontrollerbara naturkrafter vi har att göra med. Människan har allt för ofta hybris. Jag tänker på eldarna i LA nu, om hur människor har byggt in sig på ställen där de är i vägen för de naturliga skogsbränderna. Vi tror att vi kan styra och ställa utan att ta konsekvenserna av det vi gör. Ett mellanläge där folk tänker mer ansvarsfullt och försöker sitt bästa utan att ge sina barn, elever och medmänniskor ångest för att de ens lever hade jag föredragit. Så tänkte jag medan jag stod där och kände livet i mig.
Lämna ett svar