Jag hör det runt omkring mig. Om mörkret som äter upp mina medmänniskor. En sitter bortkopplad från frun genom hörlurar och padda för att han är så fokuserad på varenda uppdatering om Iran, Israel och USA. En är bekymrad över att AI ska ta över alla programmeringsjobb. (Jag gillar makens kommentar till denna, att det är som att säga att en elektrisk borrmaskin ska ersätta alla snickare.) En är orolig över den värld som hens barn ska växa upp i, att allt ska bli ”ännu värre” (vad nu det innebär).
Att vara människa är inte helt lätt, det kan vi konstatera utan att behöva gräva särskilt djupt eller leta långt in i garderoberna. I nära relationer, i arbetsliv och i samhället i stort finns det mörker som kan suga in oss om vi tillåter det. Ett liv i detta mörker är dock onödigt tungt, för det finns ljus att tillgå för oss alla. För somliga är det svårare att hitta det än för andra. Det är helt förståeligt, men man behöver inte vara ”löjligt positiv” eller överdrivet klämkäck för att bjuda in ljuset. Min favoritteknik är tacksamhet, men har man inte övat mycket på det kan det kännas överväldigande och kanske som att man är ”dålig” för att man inte har förmågan att känna sig tacksam i stunden. Något som jag tidigt fick lära mig var att hjälpa någon annan då man har svårt då tjänande/service även bidrar positivt till den som hjälper. Det finns de som säger att det inte alls hjälper att veta att ”det alltid finns någon som har det värre än en själv” och för en del kanske det inte finns det. Inte ens om man anstränger sig. Att då letar efter acceptans över att det är som det är kan då vara det allra mest effektiva sättet att hitta tillbaka till något slags ljus.
Jag gillar verkligen kroppsscanning som en metod att släppa ältande och oro. I den stunden handlar det bara om att uppmärksamma vad som sker i och omkring en själv och många tycker att det är mycket avslappnande och lugnande. Det finns många uppladdade på YouTube och Ingrid Thorngrens röst gillar jag.
Gällande denna skylt kan man ju fundera på om man vill och/eller kan vara någon som andra kan hämta kraft hos. Depression och mörker smittar nämligen. Inte bokstavligen, men det blir en ”emotionell smitta” som man behöver vara medveten om. Därför är det viktigt att balansera både sitt eget och närståendes mörker genom att aktivt söka ljus på olika sätt. Träning, mat, sömn, socialt umgänge och rutiner kan kännas svårt att sköta när man mår dåligt, men faktum kvarstår. Dessa är alla mycket viktiga för att man ska kunna må bättre. Idag jobbar jag som vanligt, men jag har stunder mellan jobbsamtalen så jag ska fylla på med den bästa sorts ljus jag vet: planttanteri! Maken hämtade alla pelargoner i Bredavik i förra veckan och nu har de stått och väntat på sin spabehandling på vårt köksgolv tillräckligt länge. Heja det riktiga solljuset! Inte konstigt att hela Norden lever upp när dagarna blir längre och solen mer synlig…
18 kommentarer
AI kanske tar över vissa uppgifter, men då kommer nya uppgifter istället förmodligen … Och ja, visst finns det mycket man kan oroa sig för, men sedan kanske det är något helt annat som händer, och då har man ju oroat sig i onödan … 😉
Ja, så upplever jag att det kan bli. Inte att vi slutar ha saker att göra, utan att uppgifterna förändras.
Precis, ta det när det eventuellt händer så ökar livskvaliteten på en gång. (Fast jag vet att när man är mer orosbenägen så är det svårt att komma dit.)
Jag är tacksam för att oro inte är en kraft som tar stor plats inom mig. Det är sällan som det som en oroar för sig händer, åtminstone är det min erfarenhet. Du skriver så bra, dina ord tror jag kan vara väldigt bra att läsa för de som kanske har svårare att hitta ljuset. Kram
Det är verkligen en gåva att kunna lägga oro åt sidan! Och precis som du skriver så handlar det om att leva i en verklighet som inte finns och som många gånger aldrig kommer att finnas. Alla starka känslor är då ödslade i onödan… Jag hoppas att en och annan kanske kan få lite pepp åtminstone. Kram!
Bra skrivet! Klart att ljuset påverkar. Vi har en konstig vår med grå dagar istället för ljus och jag känner mig väldigt låg av det. Så tänker jag på att så är det ju ofta i Sverige och då blir det som att jag fattar att det är bara en fas. Snart kommer solen att bränna igen. Varje dag.
Kanske rentav bra att våren drar ut på det.
Kram
Tack Marika! Ja, när det är grått är det lätt att bli lite lägre på energi, åtminstone upplever jag att det är så. Det är så otroligt tydligt att hela Sverige lever upp så fort vädret blir bättre. Jag märker det mest på torsdagar då jag är på väg till kören. Hur människor skrattar och går på stan igen.
Förstår att din situation i Rom blir annorlunda då ni kanske får lite väl mycket av den solgassande varan… Kram!
Go’kväll Monnah! När jag växte upp på 60-, 70- och 80-talet var det inte många som pratade om att de mådde dåligt. Kanske hade man någon släkting långt bort som var lite ”svag i nerverna”… så uttryckte man det då. Idag verkar det vara så många som mår dåligt, och livet känns tufft för många. Jag tror, precis som du skriver, att vägen mot ljuset inte behöver handla om att vara överdrivet positiv, utan om små, verkliga steg… som tacksamhet och att hjälpa andra.
KRAM och nattinatti till dig min vän! Anna
Så var det verkligen, jag håller med dig. Jag har funderat så mycket om det här och orsak/verkan. Egentligen tror jag nog man i grunden hade delvis samma problem som idag. Mammas kusin förlorade sitt första barn på sextiotalet då barnmorskan tappade honom i golvet så han dog. Då hamnade hon på ”psyket”. Efter det var väl inte resten av livet någon härlig dans precis. Min farfar tog livet av sig innan jag dog. Det visste jag inte ens om förrän jag var näst intill vuxen. Alltså, jag visste att han var död, men inte orsaken. Och det fanns damer som var ”trötta” etc. Men det finns en ny slags mående som är mer existentiellt och inåtvänt som jag vet hade kunnat bli avhjälpt med ett annat liv, så nog är dagens samhälle en smältdegel för psykisk ohälsa även om vi ju har det jättebra.
Kram, kram! Jag sov gott hela natten och hoppas att det gäller dig också.
Håller verkligen med. Jag räknade till totalt åtta självmord som pappa berättat om bland människor han känt från femtiotalet till tidigt åttiotal på den skånska landsbygden. Jag kan räkna till ett under lika många år från tidigt åttiotal tills nu, två om jag räknar in det senaste pappa upplevde som var en person jag också kände lite grann.
Precis! Tror bara att man pratade om sig själv på ett annat sätt förr, eller inte alls snarare. Just suicid är en större risk för lantbrukare och jag gissar att det varit så genom åren. Det gäller definitivt över olika kulturer. Det är ensamt, ekonomin tar sig rejäla knäckar om skörden går fel eller uppsättningen av djur drabbas av sjukdom. Jag kan förstå att det då kan kännas som att det inte finns någon annan väg ut om man bär det hela inom sig.
Jag funderar ibland på hur dagens människor hade klarat sig förr. Oroar sig för ett krig långt bort medan svenskarna förr fick räkna med utskrivningar och att makar och söner skickades iväg.
Panik över covid, hur hade dom stått ut med en tillvaro av pest, smittkoppor eller spanska sjukan?
Stress trots att det finns tvättmaskin och butiker. Hur hade dom klarat av att tvätta för hand och behöva lägga tid på att baka bröd istället för att gå in på ICA och köpa en limpa?
Och till råga på allt arbetsdagar som var betydligt längre än idag.
Vad beror detta på? Vi lever ju jämförelsevis bekväma och problemfria liv. Matas vi med för mycket negativitet, och är det egentligen alla ”måsten” i mobilen som stressar och inte vardagssysslorna?
Jag känner igen att negativitet smittar. Så jag försöker att undvika dom människor som jag känner drar ner mig och min energi.
Jag håller verkligen med dig! Det hade nog varit omvälvande att hamna mitt i sjuttonhundratalet för de flesta av oss. Bekvämlighet är lätt att vänja sig vid och eftersom vi alltid jämför oss med andra är det lätt att tro att man har det dåligt fast det egentligen är fantastiskt jämfört med vad det hade kunnat vara.
Ett annat stort problem är att vi är så uppkopplade mot resten av mänskligheten. Vi är inte skapta för att kunna hantera att leva i sammanhang med hundratusentals andra. Jag tror verkligen att du är något på spåren.
Det är hälsosamt att vara medveten om hur vi blir påverkade av andra. Tack för dina reflektioner!
Detta kom jag att tänka på när jag läser ditt fina inlägg.
Jag citerar yoga_girl här:
”Om det finns glädje tillgängligt i ditt liv så är det viktigt att du ger dig själv tillåtelse att känna den, fullt ut. Även om världen står i brand. Vi behöver öva på att låta oss själva känna flera saker samtidigt. Sorg och tacksamhet. Vi är nedtyngda och glada inom oss på samma gång. Håll dig solidarisk med resten av världen, för den behöver dig. Men glöm inte att stå stadigt i den magi som är ditt eget liv. Grunda dig själv i glädje, så att du kan kämpa för dem som inte kan nå sin.”
Och häromdagen pratade yoga_girl i en av sina stories om att trädgårdsarbete är det bästa sättet av koppla av. Köra ner fingrarna i jorden, bokstavligen, för att grunda sig själv!
Jag tror att yoga_girl blev stor efter att jag slutade hänga på IG, men jag förstår att hon skriver mycket fina texter. Det här är ju så sant! Att ha en acceptans för att det finns både ljus och mörker, men att vi kan bjuda in ljuset och låta det bo i första rummet. Och trädgårdsarbete är i mångt och mycket min viktigaste ljusgivare.
Huvudanledningen till att jag började i samtalsterapi var att jag ville hitta till ett liv med större andel ljus och mindre andel mörker. Jag såg på min mamma hur det blev när hon allt mer samlade på det mörka och jag ville inte gå den vägen. En god vän sa när vi var sådär 45-50 att det är nu vi kan bestämma vilken sorts människor vi vill åldras som. Det är ju lite drastiskt men det ligger definitivt också något i det.
Jag har funnit att samtalsterapin verkligen hjälpt mig att få syn på allt det fina jag har och också få syn på hur jag lätt förbiser detta fina, så den hjälper mig verkligen i önskad riktning.
Tidigt i mitt liv såg jag de vägar du talar om, den mot bitterhet och den i acceptans. Jag kunde inte sätta ord på dem då, men jag tänkte mycket på att äldre personer i min omgivning hade dessa två grundlägen. Jag förstår din vän och håller med! Det är lätt att ta för givet att något måste vara som det är för att man själv inte ser hur man ska ta sig därifrån. På det viset är samtalsterapi toppen. Älskar att få vara med människor medan de upptäcker hur livet kan vara på ett annat sätt än det är ”nu”. Glad att du fått uppleva att det hjälper dig framåt!
På den retoriska frågan var jag hittar ljuset är kanske svaret goda rutiner!
Varför godkänner inte din blogg min bloggadress som webbplats nu igen?
Goda rutiner är mycket bra för att hitta ljus.
Jag vet verkligen inte varför din webbadress inte godkänns. Nu har jag skrivit in den utan problem genom att redigera till båda dina kommentarer…
Det kanske har att göra med att din webbplats blir https://www.timeoftiger.se när man går in på den? Alla andras heter bara https:// och sedan namnet på hemsidan (monnah.se för mig t ex)…