Utveckling?

Det är märkligt. Jag tillbringar mycket tid med en annan person, precis som jag brukar göra. Det är bara en annan person, någon som har en annan energi och som jag pratar om annat än det jag och maken brukar prata om. Jag hör annan musik (P2 bjuder förresten också på program med andra modersmål), ser på andra program, är i en annan miljö, får andra intryck av interiören osv, osv. Det händer något i mig såklart, ingen av oss kan gå oberörda genom det vi upplever även om vi många gånger inte alls är medvetna om hur det påverkar oss i realtid.

Nya arbetsplatser, nya partners, barn som växer och kommer in i nya faser, nya aktiviteter, nya bostadsorter, nya utbildningar, ny musik, hormonell omställning – livet är en lång radda utvecklingspotentialer. Somliga är man väldigt medveten om, andra är inte alls självklara. Det finns personer som har varit otroligt viktiga för mig fast jag kanske inte tillbringat särskilt många timmar tillsammans med dem. Många har jag inte alls träffat, utan har bara läst deras böcker, lyssnat på intervjuer av dem eller läst tankar som andra funderat vidare runt. Jag gillar att ta del av andras tankar fastän de inte tänker som jag. Att våga göra det har definitivt utvecklat mig och jag hade inte alls varit samma person idag om jag hade fortsatt lyssna bara på sådant som jag håller med om.

När vi satt här och lyssnade på en konsert med något modernistiskt verk där pianisten slog på pianot med öppna handflator och hela orkestern gnisslade sa jag till svärfar att jag inte gillar att vara publiken när kejsaren går omkring naken. Det applåderades friskt när verket var slut, fast det som hade framförts var blaj. Naturligtvis utvecklande blaj för kompositören. Dessa typer av verk uppskattas säkert av andra musiker som inte längre hittar utmaningar i melodiösa verk och därför behöver något annat för att att få en kick. Det är viktigt med pauser och insatser och allt sådant. Teknikmässigt kan det vara utmanande och visar hur bra musikerna kan följa en dirigent och räkna trettiotvåondelar, följa angivna tempoväxlingar med precision och allt vad det kan vara, men det är inte njutbart att lyssna. Inte alls. Inte överhuvudtaget. Sådant blaj möter jag då och då. Inte bara gällande musik. Ord är ett vanligt maktmedel. Hej, låt mig visa vilken massa konstiga ord jag känner till och slänga dem ”in your face” för att visa hur smart jag är. Utvecklande? Tja, att utvidga sitt ordförråd har ingen mått dåligt av, det utvidgar hjärnans potential att ta till sig sin omvärld. Men nu hamnade jag helt på ett sidospår.

Jag märker redan att jag fått se saker och ting från en annan synvinkel då jag varit här hos svärfar. Det är jag tacksam för. Hur mycket det förändrar mig är omöjligt att säga i det här skedet, men att det händer något i mig är uppenbart redan i realtid. Det var längesedan jag hade den upplevelsen. Kanske var utbildningen till samtalsterapeuten den senaste lika intensiva fasen? Eller inte, minnet är gott men kort. Hur som helst, det är mycket intressant och jag påminns om att mina medmänniskor ofta badar i helt andra sjöar/vikar/pooler än jag själv. A och O att komma ihåg detta i förhållandet till andra, men så lätt att glömma. Tack och hej, leverpastej!