Tankar från ett överbelamrat skrivbord.

Bredvid mig ligger magasinet Femina. På ryggen står det ”Berör på djupet. Tar ytan på allvar.” Jag vet inte ens hur jag ska tolka det. Vad betyder det? Kanske att det går bra att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att en person som bryr sig om sitt utseende inte per automatik är blåst, eller att någon som vill bli tagen på allvar inte ska behöva se slätstruken ut?

Hur som helst. Jag gillar att stötta tidningsbranschen och när Femina och Allt om Trädgård trillar ner i brevlådan övar jag på att sitta ner med dem för att inspireras, peppas, irriteras, känna lite avundsjuka, bli glad, lära mig något nytt, eller påminnas om något jag glömt. Jag får erkänna att ingen av de här två tidningarna brukar lämna mig djupt berörd, snarare kan jag efter genombläddring känna ett obändigt behov av ett växthus som kostar några hundra tusen eller kanske funderar jag över om mina Lindex New-jeans med hål i sig funkar i år också. Det är ju liksom inte riktigt vettigt att jag skulle ta på mig en outfit värd i runda slängar 15 000 kronor, även om jag förstår att det finns människor som gör det.

Igår var maken på soptippen och slängde ännu mer skräp från sommarvistet och ladan. Det finns mer, mycket mer. Men lite i taget, det går! Jag tänker på allt som hänt sedan 2016 och är så glad över albumet i telefonen där brorsans jobb med huset finns dokumenterat, men också finliret som vi fixat sedan vi köpte huset för ett par år sedan. Jag påminns om hur viktigt det är att stanna upp och ta in förändring, att vara nöjd en stund innan det är dags att hasta vidare. Annars är det lätt att fastna i en känsla av ständig otillräcklighet och det mår ingen bra av. Lite mer ”här sitter jag och duger”-känsla vore kanske på sin plats?