Vi fick ett brev. Ett riktigt, i brevlådan! En alla hjärtans dag-hälsning från någon som jag var nära för många, många år sedan och hennes fina familj. Man, barn och barnbarn, alla klädda i samma toner för att matcha, men inte för matchiga. Sandstrand och mjukt ljus och shorts och solbränna. Lyxiga kläder. Mycket pengar. Det känns ibland så konstigt att se vart våra Philly-vänner tagit vägen efter Wharton-tiden. Wharton räknas fortfarande som bästa business school av Financial Times, precis som då maken gick där. Många ”prominenta” har gått i lära i dessa lokaler. Makens klasskompis pappa donerade $40 000 000 till skolan året innan de gick där. (Jag gissar att sonen slapp betala tuition.) Vad inflationen gjort med den summan sedan 1995 vet jag inte, det är sjukt mycket pengar hur som helst.

Det känns ibland som en dröm att ha rört sig i en värld som vi en gång hade kontakt med. En värld där man pratar om ”bonus rooms” (att inreda sitt hus med de stora bonusar som delas ut i finanskretsar), där man har gigantiska hus som kostar sisådär $20 000 000, där man bor i ”gated communities” (bostadsområden bakom grindar med egen security). En värld där man är med i Sköna Hem med sitt nyrenoverade hus och visar bilder på DRÖM-köket som man med lite kunskap om paret som äger det vet aldrig används eftersom båda jobbar så mycket att de bara tar med sig take out hem och poppar amfetamin för att orka. En värld där man är gift med en som man representerar tillsammans med, har barn med och kör företaget familjen med medan man delar sitt innersta med någon annan. En värld där kvinnorna inte äter, men alltid bjuder på den mest fantastiska mat som tänkas kan. (Ingen på bjudningarna äter förresten heller direkt något.) En värld där man skänker en massa pengar för att få skattelättnader, kanske är engagerad i något flashigt miljöprojekt där man har fundraisers som kostar tusentals dollar för att gå på. En värld där fokus ligger på yta, både sin egen och sitt boendes. En värld där man betalar någon annan för att ta hand om det som jag själv ägnar mitt liv åt vid sidan av jobbet – städerska, trädgårdsmästare, kock/restaurangmat, barnvakt – för att ha tid att gå till gym, frisör, nagelställe, skönhetssalong. Ibland tänker jag att mänskligheten lever så enormt olika liv, som att vi vore olika arter.

Det är inte alls så att alla har det så som jag beskriver och jag inser att tonen är raljerande. Det jag skriver är dock sant. Det är en värld där det finns mycket tomhet. Och stress! Det är otroligt stressigt att ha sådär mycket pengar och eftersom man hela tiden anpassar sig till inkomsterna som kommer in är det enligt studier ganska lika stressigt för någon som har lite som mycket pengar. Det är en värld som kräver offer av olika slag. Det är en värld som maken inte kunde stanna kvar i av samvetsskäl. Det är själsdödande att vara i en bransch där allt handlar om kosing och att lura kunder att man kan styra ekonomin mer än man kan. (Den diskussionen kan vi ha en annan dag.)

Kvinnan som skickade kortet åt inte på nittiotalet, men tränade mycket. Det ser ut som att hon underhållit sina rutiner och stannat i tiden, medan maken ser mer 50+-rund om magen. Men de är fina och jag hoppas att de är lyckliga. Och det suger lite i magen då jag med tacksamhet tänker på det liv vi lever här i all dess ofullkomlighet.