Det känns som att jag har varit borta i flera månader, men det är bara dryga två veckor. Under den tiden har jag fått chansen att göra en hel del annat än jag vanligtvis gör, haft fem olika jobbkontor (tack och lov för ett flexibelt arbete), hängt med personer jag sällan träffar eller aldrig hade mött förut och haft det jättebra. När jag vaknade i min egen säng imorse blåste det rejält här utanför, men under täcket var det varmt och skönt. Mina gammelvanliga rutiner har jag egentligen inte riktigt haft sedan innan jul pga olika orsaker, men nu var jag sugen på att stiga upp, göra mig en god kopp te och knalla upp för vår knarriga, smala trappa för att sätta mig och blogga. Min arbetshörna stod redo precis som jag hade lämnat den (inklusive ett protokoll från ett möte som jag klämde in precis innan jag åkte vidare från min mellanlandning). Uttrycket ”borta bra, men hemma bäst” – så tacksam jag är för att jag känner så!
Jag tar efter dessa veckor med mig många nya intryck in i januarivardagen. Idag sitter jag här hemma och jobbar igen, men i eftermiddag bryts redan rutinen då det är det dags för begravning för någon som var en viktig del av min barndom. Ibland stannar tiden upp av olika anledningar. Det är lätt att tänka att någon eller något ska fortsätta som de alltid varit för att man själv lämnar för en kortare eller längre stund, men så är det inte alltid. Den påminnelsen tar jag med mig in i denna blåsiga dag och med det önskar jag dig välkommen tillbaka till en av mina viktigaste vardagsrutiner.
Det är helt galet, det är knappt så att nätterna är svala. Är det verkligen september? Jodå. Höstterminen är igång sedan flera veckor, men min utbytesstudent har inte fått en skolplats förrän nu. Igår var hon på besök i skolan med sin värdpappa och fick träffa sin ”klasscoach” (tror att det var så hon benämndes, nytt för mig, dessa ska ta hand om alla praktiska grejer så lärarna kan fokusera på att undervisa) och idag ska hon tillbringa första dagen med sin klass. Jag tycker de ungdomar som kommer som utbytesstudenter är så modiga! De flyttar från sin familj som 15-17-åringar och tillbringar en termin eller ett läsår i främmande land. Många gånger flyttar de till ett land där det talas ett språk som de inte alls kan. Sedan jag började med detta uppdrag 2016 har ungdomarna överlag helt klart blivit bättre på engelska. Vårt digitala universum ger en värld som ser så annorlunda ut än den värld jag själv mötte i den åldern. Hur som helst tog jag en otroligt vacker kvällspromenad med min student för att peppa inför skolstart. Som LC (local coordinator) är det mitt uppdrag att stötta studenter och värdfamilj. Det är inte alltid så lätt att jämka olika slags familjekultur, landskultur och personlighet, men för det mesta växer alla inblandade av denna upplevelse.
Innan kvällspromenaden hade jag hunnit jobba, plocka upp potatisen och vara barnvakt. Amandine fick en egen korg. Fin skörd! De andra sorterna fyllde helt en likadan korg. Vi har testätit dem alla, men i vanlig ordning vann Amandine smaktävlingen. Jag kan dock inte låta bli att testa lite nytt varje år. Jag satte förresten ett kilo Cherie, en sort vi redan provat och gillar, men de andra hade jag aldrig testat förut och kommer inte att sätta igen. Alltid lär man sig något.
Efter potatisen blev det snabbdusch innan jag skjutsade in maken till ”staun” och själv åkte och hämtade min brorson på fritids. Så många gånger jag hämtat honom och hans syster, men nu var det ny personal som inte ville släppa iväg honom med mig. Bättre att kolla en extra gång tänker jag och de var mycket nitiska. Det fanns dock redan ett papper som säger att jag kan hämta L utan att föräldrarna ska behöva ge lov varje gång. Nu är alla uppdaterade och till slut kom vi hem där storasyster väntade. Vi hann käka lite mellis innan hon åkte iväg på träning och jag och lilleman blev ensamma kvar. Efter detta påbörjades en UNO-omgång som höll på i nära två timmar innan det var dags att fixa middag. Jag förlorade turneringen trots att jag spelade ”på riktigt” – numera har den dålige förloraren arbetats bort såpass att det går. Jag undrar alltid hur länge man ska låta barn vinna för att vara snäll. I verkligheten är livet en strid och lär man sig inte att hantera svårigheter kan det bli väldigt jobbigt för en själv, eller så blir man en oskön person som folk inte direkt vill hänga med. Det är ett stort ansvar för vuxenvärlden att förbereda barnen på det tänker jag. Ett av våra barn var en extremt dålig förlorare, men det slipade åren i schackklubb helt bort! (Vi hade verkligen jobbat på det hemma, men det bet inte riktigt.) Barnets fantastiska tränare sa att varje parti gav en möjlighet att lära sig något, oavsett om man stod som vinnare eller ej. Efter det vände det helt.
Dagen efter fullmåne och även om telefonkameran inte gör synen rättvisa var promenaden med min student mycket vacker. Här var jag på väg till min syrra där maken väntade. Eller väntade, han var i full färd med att hjälpa svågern att genomföra syrrans vision om ett mer effektivt förråd. Det kommer att bli så bra när det är färdigt! Jag och syrran satt i deras mysiga gästrum och pratade medan de andra byggde. Så fint att ha tid att göra det ibland.
Väl hemma var det dags att inviga det nya, gigantiska ljuset. Jag fick köpa ett kyrkljus för att diametern på den gamla mässingsstaken skulle passa. (4 cm i diameter, 35 cm högt.) Liljeholmens ljus är lite dyra, men de har verkligen ljus som passar till allt. Till de flesta ljusstakar funkar annars den stearin IKEA eller ICA bjuder på i sina produkter. Paraffin undviker jag som pesten, men bivaxljus luktar helt ljuvligt! Vi har en vaxstapel som jag köper ett bivaxljus till med ojämna mellanrum då de är så dyra. Det är dock en vardagslyx som gör långa, mörka kvällar trevligare. Lite ljus och lite värme. Tänk vad livet kan vara bra ändå.
Denna fråga fick jag av en av våra senaste gäster då vi strosade runt i underbara lilla sommarhålan Kristianopel. Jag hade precis berättat att jag redan varit där i sommar med vår äldsta dotter och att jag åker dit minst en gång varje sommar. Jag älskar att komma dit, promenera ut på piren, gå in i den vackra kyrkan, besöka Sköna Ting om de har öppet och kanske ta en fika på något av de trevliga caféerna. Vår besökare kommer tillbaka varje år för att hon älskar Sturkö och VILL uppleva samma som vanligt. Kanske är det så för mig. Jag känner mig inte instängd eftersom jag gillar att uppleva samma, vet vad jag har att vänta mig och hoppas få återuppleva goda känslor. Samtidigt är en dag aldrig helt lik en annan.
Vi bor på en plats med ett begränsat utbud av aktiviteter och turistmål, inte tu tal om saken. Det betyder inte att det är en håla. ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det” sticker i öronen på många som inte alls uppskattar acceptans eller eget ansvar. Är det trist där du bor? Ta samhälleligt ansvar och bidra medan du själv får skörda resultat. Starta bokklubb, promenadklubb, stickklubb, barngrupp, träningsgrupp, vinklubb, cafébesöksklubb eller vad det nu kan vara där du bor. Ta cykeln och cykla runt på alla småvägar. Känner du att det är övermäktigt att starta upp något eget kan du engagera dig i den lokala fotbollsklubben, scoutverksamheten, församlingen, kören, pensionärsföreningen, kursverksamheten… Karlskronas motto ”det gaur inte” borde vara ”det gaur visst”, men visst krävs det ansträngningar av olika slag.
Det tar 35 minuter att köra in till Karlskrona. Där är jag knappt under sommarmånaderna, även om det är en fantastisk sommarstad som jag varmt rekommenderar. Får vi gäster under de här månaderna låter vi dem kanske åka dit själva. Däremot följer jag gärna med till Torhamn, Kristianopel eller grannön Tjurkö trots att jag varit där många gånger och dessa platser inte bjuder på några extravaganser. Lite längre bort ligger Ronneby brunnspark som är jättemysig och café Mandeltårtan är ett av mina favoritcaféer. Dryga timmen bort ligger Kalmar, också det en härlig, lite större sommarstad. Här i Blekinge finns Sölvesborg på ungefär samma avstånd, en dold sommarpärla med omgivningar som är väldigt vackra. Att strosa där en sommardag är en lisa för själen! Mindre än två timmar tar det att ta sig till Växjö eller Kristianstad (helt okej eller jättefina besöksmål beroende på vad man är intresserad av) samt mysiga Åhus. Underbara Österlen behöver vi bara tillbringa några fler minuter i bilen för att nå (fast dit skulle jag aldrig någonsin åka under högsäsong). Dessutom sträcker sig Blekingeleden med sina 57 mil högklassig vandring genom länet och Ark 56 ger oss möjlighet att uppleva vår vackra skärgård på det sätt som passar bäst. Nej, jag tröttnar inte. Jag har varken upplevt allt eller hälften av allt som finns tillgängligt på ett hanterbart avstånd och ser fram emot många år till på denna plats.
Jag hörde min systers poddkollega Lisa prata om att Polen var väldigt trist att åka igenom när de skulle ner i Europa. Då kontrade Annika med att säga att sträckan mellan Göteborg och Stockholm inte heller är särskilt inspirerande. Så är det ju! Perspektiv igen. Stora vägar bjuder sällan på vackra kulisser (tja, Alpområdet är kanske undantaget), men det betyder inte att allt som finns längs avfarterna är trist. Polen bjuder på otroligt många vackra, pittoreska och historiskt spännande platser. Det gäller bara att anstränga sig lite för att kunna få tillgång till dem.
Tröttnar jag inte? Nej, det gör jag inte. Jag känner stor tacksamhet för att jag får bo på en plats som är lika vacker i alla årstiders skrud. Det gäller bara att veta åt vilket håll jag behöver rikta blicken. Ibland behöver jag zooma in, andra gånger är det viktigt att åka upp med en mental drönare. Just nu är luften tjock, stilla och varm. Gräset är guld, färgskalan har gått från kall till varm och djurens ungar har nått stadiet då de inte längre är särskilt gulliga, men inte heller har lärt sig riktigt hur man klarar av vuxenlivet. Jag tror inte riktigt höstterminen har börjat för dem, det gör den kanske inte förrän fåglarna som ska dra söderut börjar driva över himlen. För mig är det dock tydligt att sommaren fortsätter med en helt annan känsla än den började. Och tur är väl det.
Idag är det långfredagen i stilla veckan, men vi har inte varit särdeles stilla så här långt. Det var så mysigt att ha dottern och svärsonen hemma för att fira svärfar och sedan hänga med oss i några dagar. Somligt har jag redan berättat om, här kommer en liten bildbomb om annat man kan roa sig med i detta svenska och ibland lite bortglömda hörn en vecka som denna.
Vi började med nittioårsfirandet av svärfar. Nittio! Respekt. Det blev en så mysig fest med mycket gott på menyn. Fira livet, alltså, oavsett om det är fem, fyrtiotre eller nittio år som gått sedan födelsen. Vi lever i en tid där tidens gång inte ses på med blida ögon, men jag älskar det faktum att jag fortfarande får vara med och fira min egen och andras årsdagar.
Borta på brorsans tomt har det sprängts för VA. Vår ö har berget lurande precis under jorden på många ställen. Att dra fram rören till detta hus visade sig kräva ett visst urgröpande medelst dynamit. Spännande process!
Syrran hade skickat ett chokladprovningskit från Skottland. Det var så roligt att höra allas tankar om toner, kakaohalt och vad som kan räknas som gott eller ej! Det som blev kvar togs med till Danmark så svärsonens familj får vara med och testa de också.
I Brömsebro var det varma köket stängt på måndagen, men bättre lycka på Blomlöfs i Karlskrona dagen efter. Sååå gott och härligt att få sitta utomhus och äta lunch. För mig var det årets första utelunch i solen. Jag var glad för vinterjacka och halsduk, för även om solen värmde blåste det som sig bör när man befinner sig i Karl XI:s egen stad Pinan. Det var smockfullt av gäster, både ute och inne. Svärsonen satt och gjorde överslag på hur mycket pengar de borde dra in på en vanlig lunch i april. Inflationen är märkbar och färre äter ute, så det är roligt när det går bra för en verksamhet.
När vi var mätta och belåtna åkte vi upp till Klackamåla. Dottern ville så gärna visa sin älskade morfars sista vilorum för sin man och vädret var perfekt. Först stannade vi för att krama lite på min faster och sedan tog vi en promenad förbi vårbäckar och vaknande natur. Ljud på!
Vi lämnade en bukett påskliljor och en virkad, men hållbar blomma. Därefter fikade vi och dåsade bort i den underbara vårsolen där i slänten. Så mysigt! Far hade gillat den där stunden, hundra procent.
Han hade även gillat dotterns uppvisning av styrka och vighet i gröngräset. Inte har hon fått det från mig, det är då ett som är säkert.
Även denna aktivitet hade varit Far-godkänd. Att ligga där och se upp på de raka tallarna – en av mina favoritvyer. Sövande och läkande.
Det har påskats lite mer och ätits godis från godisgömmorna. Kanske lite för mycket, men bjuder hönorna så tackar man ju inte nej.
Screenshot
Detta foto är en screenshot från acroyogasessionen som S och J fick i bröllopspresent av min kusin som dottern har yogat med många gånger. De visade sig vara ena riktiga hejare på detta. Allt höljt i ett rosa skimmer, naturligtvis.
Vi passade även på att ha grillpremiär. Det är bra att ta fotografier så att det riktigt syns vad som behöver åtgärdas. Just här i grillhörnet har det inte städats än, men det blir väl tid till det också. Gott blev det iallafall, riktigt gott. Mer grillat till folket!
Det där städandet som görs lite mer sällan tycker jag är extra tillfredsställande. Nej, jag gillar inte särdeles att dammsuga eller skrubba toaletter, men att såpskura golv är riktigt härligt, en sinnlig upplevelse på många sätt.
Slutligen kan jag säga att brevlådan bjudit på full pott den senaste veckan. Så roligt det är med brev och paket! Rövarspråk, sporkar och Cadbury-ägg – guldkant på detta liv. Tack till alla som bidragit. Nu tar resten av påskhelgen vid och jag går in i den med stor tacksamhet.
Ett foto i timmen drogs igång för över tjugo år sedan. Det var jätteroligt att delta i denna utmaning då barnen var små, men så småningom rann vanan ut i sanden och jag har inte varit med på många år. Efter ett par inlägg från bloggvänner (Anna och Annika) bestämde jag dock för att testa igen. Eftersom denna blogg till stor del funkar som dagbok och uppslagsverk för mig själv känns det dessutom värdefullt ur en rent dokumentär synvinkel. Ja, över min lilla vardag, alltså. Alla foton togs efter larm kl. X.51, utom fotot som togs efter det jobbsamtal som slutade kl.10 (och det efter eftersom jag skulle sitta i bilen vid den tidpunkten). Tänk om jag hade sagt: ”Ursäkta, kan jag bara göra en grej först?” Min stackars klient hade nog blivit förvirrad.
6.51 Det är ljust ute om morgnarna nu! Solen går upp kvart i sex oavsett om den syns eller ej. Just igår hängde regnet i luften och det småduggade mest. Min lilla pelargon April Snow ska få stå inne i år har jag tänkt, så den har jag inte satt i lerkruka som de uteboende vännerna. Den har dessutom stått här i arbetsrummet hela vintern till skillnad från de andra som stått i köket i Bredavik. Vi får se vilket resultat experimentet ger.
7.51 Jag pysslar om växterna i syrummet, eller inneväxthuset. Ojar mig lite över att jag varken fått ner luktärtsfröer i krukor eller dahlior i påsar, men ser att jag gjorde det runt detta datum förra året. Det gick utmärkt, ingenting att stressas över, alltså. Det är klurigt att hålla de långsamma sådderna fuktiga, men jag sprejar på.
8.51 Redo för samtal. Går igenom en övning som jag tror kan vara bra för min klient, dricker en kopp te, går på toa och sätter upp vikväggen som lugnar ner bakgrunden.
10. 05 Jag älskar mitt jobb! Skriver anteckningar och funderar över hur jag ska göra med de små äggen till påskris som jag vill måla om och ge upphängning. Sockorna ska Lillan få i påskägget såklart.
10.40 Jag tar kort på den lite märkliga baljan på verandatrappan på väg till bilen. Oj, så mycket alger som vuxit i vinter, dags att ta fram rotborste och alla muskler! Den lille trädgårdstomten köpte jag för en spottstyver på den lokala loppisen. Jag är ingen trädgårdstomteperson, men gillar den här. Kanske skyddar den kärleksörten från rådjuren?
11.51 Sitter hos mammas väninna och blir bortskämd. Känner mig tacksam över föräldrarnas engagemang i människor runt omkring dem och över att vi ”barn” kan fortsätta vårda relationer som de värderade högt.
12.51 Är kvar hos väninnan som samlat ihop en massa sådant som hon inte vill ska slängas då hon gått bort. Hennes arvtagare har uttryckt ett ointresse för hantverk, så väninnan frågar om jag kan tänka mig att ta över och se vad som är värt att spara och ta tillvara. Tack, säger jag.
13.51 Är på Pingstis där jag har lämnat ett par kassar, men jag letar också efter grrrejer till ett bröllopsprojekt. Har en rolig stund där i gångarna, funderar mycket över hur en del ting ens hamnat hos någon endaste människa den där första gången. Köper några fina ge bort-vaser och hittar just sådana projektprylar jag letar efter.
14.51 Har precis burit in en säck jord till kvällens planteringsprojekt. Naturgödslad planteringsjord får det bli. Lagar färdig middagen som maken har börjat med. Så goda kåldolmar som dottern gjorde i fredags. (Det blev två omgångar till frysen, detta är den första av dessa.)
15.51 Oj, hade visst inte sköljt av ena tallriken. Laddar diskmaskinen, känner mig tacksam över att ha en sådan här hemma.
16.51 Chattar med äldsta dottern och frågar om hon vill ha de snygga mockaskorna i hennes storlek som mammas väninna också skickade med mig hem. Ja tack! Det är skillnad på skor och skor, på fötter och fötter. Dessa kommer förhoppningsvis sitta som en smäck på dotterns fötter. Hon har lyckligtvis fått andra fötter än mina, till skillnad från yngsta dottern. Hon och jag har mycket svårare att hitta skor.
17.51 Plockar fram resten av det som behövs till luktärtsplanteringen och upptäcker att jag varken har 5-literspåsar till dahliorna eller bil hemma för att köpa sådana. Det är okej, det räcker att få ner luktärterna. Cecilia Wingårds vackra bok gör mig så glad och även om jag kan hennes ”planteringsteknik” utantill numera tillhör det traditionen att bläddra lite i boken och drömma om sommarens luktärtshav. I år satte jag inte en enda ärta köpt från Wingård för första gången på flera år. Hennes utbud är annars fantastiskt. Jag blev helt enkelt snaul i år och köpte bara fröer på Blomsterlandet till halva priset. Förra året testade jag att använda egna fröer. Det gick jättebra, men jag gillar att planera färgerna och de egna fröerna går inte riktigt att styra över.
18.51 Har skött tvätt och degat i soffan, så har precis satt de sista fröerna av tio sorters luktärter. Nimbus är en av mina absoluta favoriter. Den är mer vacker än väldoftande, men med min tantvurm för de lila tonerna och skönheten i teckningen i mörkblått, lila och silver går det inte annat än att älska denna! America i strimmigt vit-rött passar fint till som komplement tillsammans med någon enkel vit. I år satte jag Janet från Blomsterlandet. Det är en chansning, Cecilia Wingårds vita drottningar har aldrig gjort mig besviken. Jag hittar ingen information alls om ”Janet” annat än från Blomsterlandet, något som kan oroa. Det är dock bara en blomma, inget annat.
19.51 Bär upp luktärterna i syrummet, glad över att ha fått detta projekt gjort idag. Fortsätter sortera bland det som jag fick med mig hem från KP och tvättar två täcken som ska få flytta till Bredavik.
20.51 Sitter i soffan och chattar lite. Fotar den vackra magnoliakvisten som syrran gav mig, älskar att följa utvecklingen från inkapslad knopp till maffig blomma i skiraste rosa. Tänker på sådant som jag är intresserad av, bestämmer mig för att titta på första avsnittet av Adolescence efter att resesyrran skrivit en kommentar om den som väckt ett behov av att se den NU. Hänger upp sista tvätten, är hemma ensam och bestämmer mig för att lägga mig tidigt och kolla på det där första avsnittet i sängen. Larmet går 21.50 för att fota en sista bild, men jag struntar i det. Fortsätter titta, helt uppslukad. Kan inte sluta kolla fast jag lovat mig själv ETT avsnitt. Ligger på spikmattan. Vaknar av att jag tappar telefonen någon gång i början av tredje avsnittet, det är dags att lägga undan den och sova. God natt och tack för denna dag!
I måndags kom vår yngsta dotter hem för att tanka lite Sturkö. Så mysigt att ha henne hemma. Vardagen fortsätter som vanligt, men med henne som en härlig bonus.
Efter jobbet skulle jag skola om mina tomater och hon skulle hjälpa mig. Dessvärre hade jag glömt att vattna dagen innan och eftersom det var strålande sol och plantorna står i söderläge såg de inte glada ut då jag tog ner dem till köket. Jag vet att de oftast återhämtar sig efter sådana utmaningar, men det är väl onödigt att stressa dem så här tidigt. Nåja, idag ser de glada ut, så senare idag ska mjölkkartongerna få göra sitt jobb. Jag gillar tipset om att vika ner halva sidorna på detta sätt så är det bara att vika upp dem, tejpa med packtejp och fylla på jord när plantorna växer! Det låter otroligt smidigt, vi får väl se hur det funkar i praktiken.
Här kommer en uppdatering om rumslönns-sticklingarna. Två av dem har fått små vita prickar, början på rottrådar! Att rota en sådan stickling tar enligt utsago lång tid, så tålamod kräves.
Min bästa snödroppsvas slog jag sönder förra sommaren (buhu, men att gråta över prylar är ju bara för tragiskt), så jag fick rota lite i skåpen för att hitta denna lilla boll. Jag gjorde en ”fågelbokrans” av björkris för att det skulle se lite kul ut, men jag vet inte, jag. Snödroppar i ett fågelbo eller ett alldeles för hårt åtdraget skärp?
S hemma – musik i huset!!! Jag älskar att höra henne spela, sjunga och lyssna på nya låtar som jag inte hört förut. Hon satt och jobbade vid datorn medan jag började röja i verandan (alltså, jag kan inte ta annat än närbilder, för det är totalt kaos här hemma som det ju blir när verandan ska vårstädas och allt ska komma på plats). Så mysig eftermiddag då köksdörren kunde stå öppen ut till verandan utan att någon behövde frysa. Älskar denna tid på året. Tyvärr behöver vi måla om verandafönstren igen, något som känner övermäktigt denna sommar. Får skjuta lite på det projektet, eller ta det lite på om på. Nu är iallafall dalahästarna putsade och det är någorlunda rent runt omkring dem. Spindel- och flugskit kräver sitt. Om någon har ett bra sätt annat än att måla om för att få bort det sista får du gärna komma med tips.
Den här synen har varit igång sedan sjuttiotalet. Brorsorna löser problem tillsammans och de jobbar under tyst samförstånd. Har sett det många gånger de senaste sisådär trettio åren, men det var länge sedan sist. Även denna gång kom de fram till en lösning. Under tiden satt jag och dottern och åt ur en perfekt ”kurerad” godisskål. (Bara godis med papper, påsar tydligen köpta på Rusta.) Och det var den dagen.
Dagens inlägg blir delvis rena klagomuren. Det är en vecka sedan jag blev sjuk och igår kväll klämde jag i med att idag skulle jag vara frisk igen! Nog för att jag vet att positiv psykologi inte har särskilt mycket bäring, men jag blev ändå besviken då jag vaknade vid 5.30 av en smäll och fortfarande kände mig risig. Maken sov djupt och jag gick ut i vardagsrummet och började kolla efter vad som hänt, men hittade ingenting förrän jag öppnade köksdörren och såg att verandadörren hade blåst upp. Det har de senaste veckorna blåst en hel del, flera gånger nära 30 m/s, så det kändes märkligt att det var just nu som det skulle hända. Det snöade ute, grannkatten sågs springa iväg och jag som alltid känner mig så trygg rös ändå till av obehag. När jag hade fått igen alla dörrar som skulle vara stängda kokade jag vatten och gjorde iordning en kopp te, för nu var jag ordentligt vaken.
Som av ett mirakel hade bloggen börjat funka igen! Eller nej, jag önskar att jag hade kunnat skriva det. Maken ägnade många timmar både i lördags och igår för att hjälpa mig, men till slut var servern så fräsch och uppdaterad att mitt WordPress-tema inte längre var kompatibelt. Det blir fel på både det ena och det andra och det enda som ligger kvar synligt är inläggen och fotona. Man måste klicka sig in i ett inlägg för att kunna kommentera och har varken koll på senaste skrivna kommentarer, datum eller kategorier. Just nu är jag bara tacksam för att de viktigaste bloggfunktionerna kvarstår. Minimalism har sin charm, eller? Kanske är det nu jag äntligen byter tema, något jag tänkt på ganska länge. Denna fortfarande sjuka helgdag kanske därför kommer att ägnas åt att nedgrävning i WP-teman.
Härom dagen satt jag och rensade lite vid skrivbordet och skrev en mindre/mer-lista för 2025. Dessa listor är inga ”nyårslöften”, utan mer en kalibrering och påminnelse av var jag befinner mig och vilket håll jag vill åt. De är roliga att göra och när dessa påminnelser skrivits ner så skvalpar de runt i bakgrunden och puttar mig ofta åt rätt håll. Nyårsstädning i hjärnkontoret tror jag att alla mår bra av! Detsamma gäller städning av kökslådor och garderober med jämna mellanrum också för ordningssamma människor som jag själv. Tänk bara hur det ser ut i besticklådorna efter några månader av att bara öppna och stänga när diskmaskinen plockas ur eller när man ska ha något. Det är inte ”skitigt”, men ligger alltid några smulor, lite damm och någon röd bit av ett apelsinnät eller liknande. Så är det iallafall här hemma. Och det är alltid lika skönt att ha torkat ut det där skröfset. Precis så känns det när jag planerat upp mitt årsord och funderat över nuläget och drömmar. Jag tror att det är därför jag gillar nystarter så mycket trots att jag överlag är väldigt förnöjsam.
Påminnelser om att vi människor så ofta påverkar vårt eget välbefinnande negativt genom att inte se ljuspunkter i vardagen har kommit flera gånger de senaste dagarna och från flera olika håll. Att tänka ”när det här är färdigt, då…” berövar oss på själva livet! Vad händer om vi tar ansvar för hur det ser ut här och nu, oavsett om det är fest eller vardag? Vad kan vi göra för att hjälpa oss själva? Jag berättade att ordet LJUS finns som favorit inför nästa år. De senaste dagarna har det rentav attackerat mig. På ett positivt sätt, alltså… Här är några ljuspunkter som har fått mig att stanna upp och uppskatta mina ”nu” (dörrprojektet har varit in the making sedan flera år, jag ser verkligen fram emot resultatet):
Idag är det dags för julkonsert med kören och jag ska snart åka iväg. Sedan kommer danskarna och julen får väl anses dras igång på riktigt. Jag flaggar för en lugnare bloggvecka då jag ser fram emot att praktisera de maningar som kommit om att inte driva på framåt för mycket. Jag vill med det önska dig en fin helg och upptakt på julfirandet. För dig som inte firar jul vill jag naturligtvis också önska fina dagar! Ta hand om dig.
Efter att i lugn och ro tagit oss hem från Nynäshamn med många stopp på vägen sitter jag nu här och lyssnar på härlig musik vid datorn efter att ha pussat på alla krukväxter, gett dem lite kärlek, omsorg och vatten och uttryckt beundran för den fina amaryllisen som mötte oss i full prakt. På vägen hann vi äta korv med mos och räksallad på Shell i Söderköping (alltså, fråga inte, men denna tradition är svår att bryta)…
…hämta kvarglömda grejer i Mörtfors och förundras över högvattnet i ån och hur vackert det alltid är där…
… säga hej till brorsan på flygklubben i Kalmar och kika på när maken gjorde några starter och landningar för att hålla sig uppdaterad…
… uppvakta en härlig kompis på treårsdagen med en uppdragningsbar bil som han genast blev kompis med och en Kalaspåse godis som fick delas med storasyster…
… köpa ett flak av de godaste ägg jag vet, gosa med de sötaste och mjukaste kaninungar jag träffat på länge…
… handla basvaror på ICA i Jämjö och följa en osedvanligt vacker solnedgång hela vägen från första parkett. Våren har kommit mycket längre här på Sturkö och även om jag var lite för trött för en riktig trädgårdsrunda efter långkörningen hann vi mötas av ett helt gäng snödroppar och färdigbeskurna fruktträd mellan bilen och huset. Jag älskar verkligen vårt hem och önskar bara att det hade legat lite närmare barn och barnbarn. Nu har jag i alla fall fått tanka en rejäl dos energi hos dem och den kan jag njuta av under lång tid. Imorgon återgår livet till normalläge för säsongen och jag ska återta kontrollen som planttant igen. Det rycker lite i fingrarna som längtar efter att få gräva ner sig i jord igen. Något jag inte riktigt längtar efter är att åka till Bredavik och se om några av pelargonerna kan få följa med hem i levande skick, men det är bara att bekämpa rädslan och åka dit. I värsta fall finns det nya pelargoner att köpa, det är inte hela världen. Nu har jag genomlevt denna känsla av ”katastrofläge” i så många år på raken att jag borde vara mindre orolig, men sanningen är att ganska många av pellisarna rök med både förra vintern och de två vintrarna innan dess. Jaha, ja. Och det var den dagen. Så långsam och vanlig att COOP-expediten i Torsås med samma frissa som Lloyd Christmas i Dum & dummare hade somnat om han hade läst ända hit. Det bästa med den långsamma vanligheten är att jag älskar den och mår bra av den. Klart, slut.
13 % av USA:s vuxna befolkning har allvarliga problem med att klara av vardagliga uppgifter. Denna siffra är den högst rapporterade någonsin. Jag försöker läsa på, men blir inte klok på exakt vad det är som är så svårt att hantera och varför. 13 av hundra är det i alla fall som anser att de har allvarliga svårigheter att klara av det de behöver göra i vardagen. För mig låter det som galet många.
Svärsonens bror var ungdomsledare på ett läger för ett tag sedan och upplevde att väldigt många av tonåringarna hade olika typer av problematik som påverkade dem socialt eller gjorde att de behövde särskild hjälp. Han tyckte det var förvånande och lyfte det med någon som jobbar med specialundervisning. Denne hävdade att ungdomar inte har fler problem idag än förut, utan att ungdomsledaren såg något som inte fanns där.
Med flera i närheten som antingen jobbar med barn och ungdomar eller i psykiatrin är jag dock benägen att hålla med svärsonens bror. Nu bor vi inte i USA utan i Sverige, men jag tror att en liknande undersökning här hade gett samma svar som bilden ovan. Frågan är naturligtvis hur man definierar ”allvarliga problem att klara vardagliga uppgifter”. Vilka är problemen och varför har man dem? Fysiska begränsningar? Ångest? Depression? Organisationsproblematik? Neuropsykiatrisk problematik? PTSD? Koncentrationssvårigheter? Tidsoptimism? Har vi som föräldrar och samhälle blivit mer beskyddande och curlande, så till den grad att folk inte lär sig att klara vuxna åtaganden?
Häromdagen hade jag chansen att berätta om Elsa som kom till denna gård för att jobba då hon var tolv år gammal. Hon ansågs vara vuxen nog att utföra ansvarsfulla uppgifter och utförde lönearbete. Vilken tolvåring skulle kunna ta vuxenansvar idag utan att det skulle bli skandal? Det är knappt att 16-åringar får jobba. 12-åringar som utför allvarliga brott får inte ta ansvar för det och ingen verkar veta hur de ska hanteras heller. Hade personer med antisociala beteenden självinsikt nog att rapportera detta i ovanstående undersökning? Jag känner att citatet väckte många frågor. Jag får väl fortsätta fundera och lära mig mer om ämnet ifråga.
