Mina omgivningar det senaste dygnet. Nu är allt vintervitt och snön fortsätta falla. Hu. Kan jag gå i ide nu? Vad gör du? Kurar du in dig i varma filtar och slutar sticka ut näsan eller börjar du blomma ut i olika vintersporter?
Pleasant Grove i förfall.
Idag hade sonen slutprov i sin algebrakurs. Killen är klipsk. Han har haft svårt med motivationen de senaste veckorna i novembermörkret, men ändå pluggat på. Han kom ut från provsalen och sa att hjärnan var stekt. Jag kommer inte ens ihåg att jag någonsin varit i närheten av stekt hjärna. Detta fenomen uppstår tydligen när man spikar en tenta. 100% rätt, A på kursen. Det närmaste jag kom var väl på högstadiet då jag fick fler poäng än man kunde ha på Gertie Ringbergs so-prov. Sonen önskar för övrigt ”motivation, uthållighet och inspiration” i julklapp. Hur sjutton ska vi kunna fixa det? Någon som vet någon bra affär?
Percussion/Steel band-dag. Innan sonen fixat körkort blir de här eftermiddagarna ”egotid” för mig. Glömde kameran idag, men telefonen hade jag ju. Förfallna byggnader fascinerar mig. ”No trespassing” betyder väl inte att man inte får stå utanför nätstaketet och fota efter att man har trasslat sig igenom ris och lera? Jag struntade i fotoapparna och satte mig vid Photoshop istället. Roligare, men inte alltid lika effektfullt. En vacker dag ska jag försöka gräva mig djupare i programmet. Det är ju roligt med kunskap och att veta ”för mycket” brukar bara vara ett problem när maffian är inblandad.
Dagens tacksamhetsmeditation påminde om att möta mina medmänniskor med kärlek. Jag fick möjlighet att praktisera detta villigt och ofrivilligt. Andas in. Andas ut. Repetera. Jag har varit dålig på att hitta ny musik den senaste tiden, så det blir en passande inte så hemskt gammal favorit. Må solen lysa på din stig. Här ska det nämligen snöa i morgon…
Snart november.
Så här mysigt var det här utanför i går kväll då våra vänner kom hit på middag. Att ha samma lykta på trappan till huset i Segeltorp som på trappan här i Orem känns som någon slags förankring i vardagen, en trygghet och en värme som jag vill att mitt hem ska ha. Idag har vi bott här i ett år och en vecka. Ett år och en vecka har gått sedan vi kom till detta tomma skal mitt i natten. Vi bestämde oss för att sova på våra vänners extramadrasser som de hade ställt i garaget tillsammans med lakan, filtar och kuddar. (Vilken tur att de har flyttat runt mycket mer än vi och har en väldigt massa extragrejer av alla de slag!) Det tog inte många veckor innan vi hade ställt ganska mycket i ordning. Visst var det mycket som var kaotiskt, men jag är förvånad över hur fort vi kom in i rutiner trots de bakslag vi råkade ut för på vägen.
Jag kommer uppriktigt sagt inte riktigt ihåg vad jag förväntade mig då av livet så här ett år senare, men jag tror och hoppas att jag befinner mig där jag ska vara. Jag är här och jag är nu. Jag tar en dag i taget. Jag försöker komma ihåg att lyckan finns alldeles nära och allra mest i de relationer jag har med mina medmänniskor. (Jag har faktiskt blivit bättre på att tala om för mina nära och kära att de är viktiga för mig. Det är inte så svårt som det verkar…) Jag älskar dig. Jag älskar dig.
På lördag är det Alla Helgons Dag. Jag skulle bli jätteglad om du ville gå till en kyrkogård nära dig och tända ett ljus för alla som har gått före åt mig. Här får man hålla till godo med skräckinjagande monster som tigger godis. Det är liksom inte lika fantastiskt för själen som ett besök på en kyrkogård med tusen fladdrande lågor…
Ps: Jag kommer ihåg en Alla Helgons Dag för många år sedan. Vi åkte runt med makens mormor tlll familjegravarna och hamnade på hennes föräldrars kyrkogård. Den tjänstgörande kyrkoherden var något överförfriskad, men han visade stor gästfrihet och var en fröjd att prata med. Jag kan inte låta bli att fnissa lite när jag tänker på hur surrealistisk hela situationen var!
Bryce Canyon.
Fantastiskt ställe. Det har gått många år sedan jag var här senast. Den här gången gick vi en av lederna nere i kanjonen, en halvmil ungefär. Rent underbart! Jag är så glad över att vi fick perfekt väder och att alla tyckte att det var trevligt. Utahs natur är onekligen makalös här och där. Om du någonsin har möjlighet så kom hit…
Himlen i pölen.
Natten bjöd på åska och regn, men när jag var ute och sprang var det himlen jag såg i pölarna på marken. Hopp. Både om livet och kärleken. Pernilla Andersson – Huvudet högt.
Vardag. Mamma hittade de sista sakerna på sin inköpslista och det till bra priser. Vi hade en vän på middag och bestämde att han nog kommer tillbaka snart trots att han är på väg mot Silicon Valley. Stryktvätten ströks som av ett mirakel och just i detta nu är det ganska tomt i tvättrummet. Ja, förutom då det gäller damm och skräp, men just sådant bryr man sig väl inte om då det gäller tvättrum? Jag fick någon fånig allergiattack. Dottern langade lite av sina antihistaminer och förhoppningsvis kan jag nu få sova utan att klia i-Hjäl mig.
Alpine Loop, Cascade Springs och amerikansk grill ute i buskarna.
Tur att mamma och L är här och att maken är så bra på att planera utflykter. Vilken eftermiddag och kväll vi har haft!
Lite mer Utah.
Bara för att det är så vackert.
Squaw Peak Outlook igen.
Jag är On top of the world. Nej. Det är jag inte alls. Men när vi tog den här bilden kändes det faktiskt för en stund som att vi verkligen var på topp!
Utanför det öppna fönstret dånar åskan. Det blir skönt att somna till regnets smatter och dundrandet som avtar lite efter hand. Blixtar och dunder, magiska under! Har du upplevt något riktigt åskväder i sommar? Jag gillar naturens sätt att lösa konflikter även om jag själv är väldigt konflikträdd. Tur att jag inte är rädd för åskan också.
Squaw Peak.
Dagarna trillar iväg fort. Vi gör oss redo för skolstarten på torsdag, försöker få våra svenska gäster att känna sig välkomna fast vi har tusen vardagliga saker att göra och jobbar för att få in rutiner igen. De kommer väl. Vi har hunnit med en kräftskiva, en resttenta (A i algebra, bra så), besök av vänner till familjen och middag för våra stackars grannar som förväntade sig ett nyrenoverat hus efter semestern för att finna att de inte ens kom in i sina sovrum p g a försenade hantverkare. Idag åkte min mamma in med E och L till Salt Lake City och i kväll ska tjejerna få vara med på en bridal shower för en av sina ungdomsgruppsledare. Tjing tjong!
Gårdagens (eller gårkvällens) utflykt till Squaw Peaks utsiktsplats var rätt makalös. Så vackert det är att se ut över dalen! Vi bor ändå väldigt vackert, eller hur?
Nu är vi hemma igen!
I natt kom vi fram till Salt Lake City. Det kändes så skönt att bli mött av maken som hade fixat så båda våra bilar fanns på plats. Vi knölade in hela packet – vår familj på fem personer, min mamma och en systerdotter samt tio väskor av olika storlek. Nice! Det kändes som att vi anlände till vilket semesterparadis som helst. Syrsorna spelade så jag trodde att någons billarm hade gått och det var rätt mycket trafik på vägarna trots att klockan var över 1.00 då vi började köra tillbaka.
Idag har vi packat upp, installerat gästerna (fast de fick i alla fall varsin sovplats redan i går), shoppat på Costco, upplevt ett åskväder utan dess like, skypat med grannen, inspekterat trädgården och vant oss vid att vara hemma igen. Persikorna ser jättefina ut liksom vindruvorna och päronen. Jag smaskade i mig några av mina härliga minitomater och såg till min glädje att det faktiskt är fler på väg. (Ett par tomatplantor har blivit uppätna av, tja, rådjuren?) Nu ska vi dra igång grillen och försöka hålla oss vakna ett tag till. Just mellan klockan 16 och 20 är man ofta väldigt trött efter att ha rest från Sverige till USA. Hoppas att du har det bra!