Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Jag har inte kunnat släppa de stackars Connecticut-barnen som kom i vägen för den med all sannolikhet psykiskt sjuke unge man som verkade ha något otalt med flera personer. Idag åkte jag förbi den här flaggan på halv stång och jag kände hur mycket kärlek jag ville ge alla dessa familjer som förlorat en familjemedlem. Livet är inte rättvist, det är inte lätt och det känns ibland alldeles övermäktigt. Ändå är det så fantastiskt… Är det inte konstigt?
Tack för omtänksamma kommentarer, fina sms och snälla mejl. Livet är helt enkelt tufft ibland, svårt att hantera och lite orättvist. Eller mycket, beroende på vad man jämför med. Jag brukar säga att vanliga vardagar är bra och jag menar verkligen det. När livet ser ut som mitt, med så fantastiskt mycket gott, borde det inte vara svårt att lista massor av saker att vara tacksam för. Jag kan göra det nu också. Ledsamheter är jobbiga att hantera för folk runt omkring. Man är väl hellre med en glad och busig människa än en som ser ut att ha tappat allt smör i Småland? Ibland får man till och med låtsas för att göra gott både för sig själv och de som finns runt omkring. Det kan vara precis det som är rätt medicin! Jag stannar till, njuter av doften från granen, gråter, äter en pepparkaka, gråter, snyter mig och skrattar åt något roligt min dotter visar mig. Så får det vara just nu. Och jag lovar att fokusera på det fina och glada och härliga med den här tiden fram till jul! Inte för att låtsas, utan för att hjälpa mig själv. Det är jag, och alla runt mig, värd.
Ni vet sådana där fina viktomtar som i alla fall jag är uppväxt med? Sådana, fast i metall, fick vi idag i ett julpaket från svärföräldrarna. Det fanns också annat juligt som genast puffade upp inredningen några steg. Jag luktade lite på Leva & Bo-tidningarna som jag ska läsa som kvällslektyr och lät barnen smaka var sitt kärlekspiller. Nog blev de genast märkbart kärleksfullare?
I vår gran hänger än så länge en enda dekoration. Sonen fick den som present för ett par dagar sedan. Barnen får alltid dela på en paketkalender och ett givet innehåll är var sin ny julgransdekoration. De börjar till och med bli så stora att de uppskattar dessa gåvor även om de kanske inte tillhör en tonårings toppönskningar! Jag läste någonstans att människor behöver traditioner för att må bra. Dessa traditioner kan se väldigt olika ut, men de uppfyller samma behov. Kanske är det därför så många fortfarande firar en halvkristen jul fast de inte erkänner sig som det minsta religiösa? Jag känner människor som säger att julen är en hednisk högtid från början och att de har sin fulla rätt att fira jul av den anledningen. Flera av dem går ändå gärna på midnattsmässa, låter döpa sina barn, gifter sig i kyrkan och uppmuntrar sina barn att konfirmera sig. Som sagt. Traditioner är viktiga och ju äldre man blir, desto viktigare känner jag att de är för mig. Att inte bli uppvaktad på födelsedagsmorgonen, det skulle jag nog inte kunna smälta. 😉
På lördag är vi bjudna på middag hos vänner som bodde i Sverige i några år. De brukar bjuda in svenskar och går sedan på Luciafirande här. Många har varnat oss för att lussetåget är uselt. Barnen och ungdomarna kan varken melodier eller svenska, men de gör vad de kan och det är det som är det viktiga! På lördag firar vi alltså Lucia med glädje, njuter av det vi får och kan drömma om det här. Den där lussebrudsvisan har fått mig att rysa varje gång. Det är så effektfullt då bara barn med tända ljus är med och sjunger och man fyller på med fler och fler. Hädanefter blir det inte bara utebliven Globenlucia för oss, utan för alla. I år kör man i Friends Arena. Jag hoppas det blir lika bra som vanligt. Dock rekommenderar jag alltid Luciamorgon i kyrkorna runt om i Stockholm framför det stora firandet om man måste välja.
TACKSAMHETSLISTA 6 december 2012 (lite random, mer än de självklara – familj, vänner, kärlek…)
Metallica finns på Spotify
Annas pepparkakor
världens trevligaste brevis som levererar paket fram till dörren
glada marimbatoner
Celestial Seasonings finfina örtteer
riktiga magskratt
sushi
julklappshemligheter
snöklädda berg
badkar
Se där… Det gick ju bra! Hoppas att du njuter av livet och att du tar tillvara de finaste stunderna och bevarar dem i ditt hjärta.
Idag vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Somligt passar sig inte i bloggformatet. Mina systrar har haft tuffa dagar. En av dem har råkat ut för vattenskada. Usch! Jag vet ju hur eländigt det är. Den andra hade längtat jättemycket efter en jobbresa som blev inställd p g a det eländiga Stockholmsvädret. Det jag själv varit med om kan jag inte ens berätta om. Det gör ont, så fruktansvärt ont.
Adventskalenderpresenten för äldsta dottern idag. Fynd från Michael’s där de säljer ut julgrejerna med 40-60% rabatt. E hade önskat sig juldekorationer till sitt rum som går i just exakt de här glada färgerna. Tänka sig! Det är saligare att giva än att taga och det är absolut toppen att ge något till någon som uppskattar sin gåva.
Under kvällen har vi spelat lite. Tja, jag vet inte hur vackert det var, men det var roligt. Jag älskar min fiol. Just idag var det det enda som kunde skingra mina tankar. Hade jag kunnat spela ordentligt hade jag kanske spelat den här fantastiska Mendelssohnkompositionen… Lev väl, lev i nuet och lev i kärlek.
En jobbig dag rent känslomässigt. Jag har alldeles ont i huvudet av allt som har hänt idag. Bra och sorgligt om vartannat.
Dagen slutade i alla fall i något slags dur med mollanslag. Sonen och alla de andra 179 AF-niorna hade avskedskonsert i Konserthuset, Stockholms vackraste byggnad. Vi blev bjudna på allt mellan himmel och jord – Purcell och Grieg, Britten och Eric Whitacre, klassiskt och modernt. Min personliga favorit var pianosolot av Gs kompis Daniel Chun. Kom ihåg hans namn… Den killen kommer att gå långt! Daniel spelade ett av mina favoritstycken för piano. Lyssna på den otroligt vackra melodislingan i Stenhammars 3 Fantasies, Op. 11: 1. Molto Appasionato (0.41 in in klippet hör du melodin första gången). Funderar du på att komponera ett stycke till mig så får det gärna ge mig samma känsla. 😉
Inte ett öga var torrt då konserten slutade med Sommarpsalm. Inte konstigt att det sedan bröt ut gråt- och kramkalas på scenen. Musiklärarna som inte har några nior i år satt precis framför oss. Jag tycker att en av dem var lagom sur då hon sa ”Jag tycker det har gått inflation i det där gråtandet”… Alltså, ungarna hade gett en helt fantastisk konsert! Jag förstår inte vad hon jiddrade om. Å andra sidan var hon kanske bara lite avis för att hennes avslutningskonsert inte var lika bra. Och nu ska jag lägga mig och bota min känslostormshuvudvärk och hoppas att jag vaknar till en alldeles ljuvlig dag i morgon.
Idag läste jag att R.E.M. splittras. Trist. Det som är bra är att deras musik inte ”tar slut” för att bandmedlemmarna beslutat sig för att sluta spela tillsammans. En av mina R.E.M.-favoriter är Everybody Hurts. Jag gillar melodin, jag gillar texten, det hugger till varje gång jag hör den helt enkelt. Just nu verkar den passa bra att skicka till många av mina vänner. Jag blir berörd av att se andra vara ledsna, missmodiga, trötta, sjuka, tungsinta… Låt oss hoppas på sol och kärlek i morgon! Kanske lite mer Auburn än R.E.M.?