Tänk så fel det kan bli! Rolig reklammiss från Nya Zeeland. Undrar just vad alla föräldrar säger om det här dubbla budskapet?
Om den nya lärarutbildningen.
Jag vet att det inte är ett brott att stava fel, men jag har väldigt svårt att kommunicera med lärare som inte ens anstränger sig. Det finns ju stavningsprogram! Jag gillar inte att vara ”elak”, men ännu mindre gillar jag tydligen stavfel. (Nej, nu är det kanske dags för mig att bita i det sura äpplet och få prova på att stå där språkligt ”ofullkomlig”, kanske som invandrare i ett annat land?)
Då skriver jag in henne som sjuk idag så att hon får godtjänd frånvaro. Burr.
Samma lärare för några veckor sedan:
Hej skulle bara påminna om utveklingsamtalen tis och ons nästa vecka. Dubbelburr.
Då min kompis X son gick i fyran eller femman frågade X mig om det verkligen var så att stavningen ”bara skulle komma av sig själv” som sonens lärare hade sagt. Nej, du! Att kunna stava rätt verkar vara långt lättare för vissa än för andra och en del kan bara inte få ordning på bokstäverna. Det har jag full förståelse för! Två av våra tre barn kämpar på med stavningen. De uppmuntras och läser och skriver massor och vissa ord får de plugga in som vore de själva mulltiplickasjonstabellerna (Förlåt, kunde inte låta bli.). Och vet ni vad? De blir bättre och bättre hela tiden! Så ja, det ger sig kanske med tiden, men knappast bara som av magi. Det kräver sitt. Och när de som har det svårt har gjort sitt bästa kan de sätta sig vid Word, vid sitt bloggprogram eller vid sitt e-postprogram och få hjälp med det de inte riktigt fixar på egen hand.
Ps: Lyssna på Emma Nordenstams ”Ett kort på dig”. Så söt!
Lite arg…
Jag läste denna artikel efter att ha hittat den hos Evelina och blev så arg, så arg. Jag är tämligen övertygad om att svaret på varför de svenska barnen läser sämre och sämre inte är att färre barn går i förskola. Nog för att det finns finfina förskolor, men min äldsta son gick inte en dag i förskola och läser bäst av alla i familjen, både på svenska och engelska. Jag och maken läste massor för barnen då de var små, vi sjöng och rimmade och hade oss, och jag har svårt att tänka mig att deras språk skulle ha utvecklats bättre i en förskolegrupp med andra barn som skulle ta tid och plats. Själv var jag äldst i syskonskaran och började först skolan som sexåring. Då kunde jag redan både läsa och skriva tack vare ett par ytterst kompetenta föräldrar som tillhandahöll kärlek, böcker, garn, pennor och allt vad det nu var som gynnade min inlärning.
Jag är väldigt intresserad av att få reda på vad de svaga läsarna i rapporten har gemensamt förutom att en av fem inte har gått i förskolan. Hur ser det till exempel ut med föräldrarnas språkkunskaper? (Om man inte har svenska som hemspråk, men har föräldrar som läser, skriver och rimmar på detta hemspråk är jag säker på att man snabbt fångar svenskan när man väl börjar i skolan även om man inte gått i förskolan, men om det inte är så?) Man får väl inte tala om klass i dagens Sverige, men finns svaret i vilken utbildning föräldrarna har? Är för tidigt födda barn eller barn som fötts under dramatiska omständigheter överrepresenterade? (Intressant fråga tycker jag då man räddar för tidigt födda barn tidigare och tidigare.) Ja, ni ser. Anledningen till det dåliga språket kanske helt enkelt ligger i att förskolegrupperna blir större och större och att det är av andra barn man får sitt språk?
Själv har jag varit på utvecklingssamtal med elvaåringen idag. Hon har alltid behövt längre tid på sig då det gäller allt som rör sig runt räkning och skrivning. Hon började hos dagmamma som tvååring. Ska jag beskylla dagmamman för dotterns svårigheter trots att vi läst för henne vareviga dag i elva års tid? Hennes fantasi är otrolig och hon skriver sagor och numera hela noveller som är fantastiska, men hon når bara till steg 16 på LUS-skalan och stavar lite krattigt trots alla timmar hon lagt ner på att lyssna på och läsa berättelser. Inte en sekund tror jag att den biten hade fungerat bättre om hon hade gått i förskola. Nu ska jag smälta det här lite och vara tacksam över att jag inte jobbar som lärare längre. (I skolan skyller gymnasielärarna på högstadielärararna som skyller på mellanstadielärarna som skyller på lågstadielärarna som skyller på förskolelärarna som skyller på resurserna, och samtidigt skyller de alla på föräldrarna. Om ni vill veta, alltså.)
Jag anser att det är mitt och makens ansvar att hjälpa dottern framåt, att få ett fantastiskt självförtroende trots att hon kanske inte kommer att få så många MVG i sina betyg och att stötta henne så att hon aldrig ger upp. Måtte hon slippa sitta som femtioåring och tänka ”Om jag bara hade fått gå i förskola hade mitt liv nog sett annorlunda ut”…
Ps: Märkte ni nu att jag Lyfte en viktig fråga?
Stockholms Luciakonsert 2011.
Nej, första gången jag var på den här konserten och satt och grät kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tänka mig att jag en dag skulle ha mina tre barn på plats i den 1200 personer starka kören. Coolt. Nu för tiden gråter jag mindre och oroar mig mer över att någon ska svimma eller sätta eld på någon annans, eller sitt eget, hår. Barnen är dock stenhårt drillade och vet att om de känner sig yra ska de blåsa ut sitt ljus och sätta sig en stund tills de känner sig pigga nog för att vara med igen. Det brukar funka hur bra som helst!
De senaste åren har Adolf Fredriks musikklasser och Kungsholmens musikgymnasium haft lussekonserter som inte varit riktigt lika bra som ”vanligt”. Delvis beror detta på att Globen numera är privatägt (Ericsson Globe Arena) och därmed mycket dyrare att hyra. Det har inneburit färre övningstillfällen och ett minskat antal konserter. För två år sedan försökte man sig på att dela upp alla elever på Storkyrkan, Nationalmuseum, Konserthuset och Stadshuset i stället för att genomföra den traditionella Globenkonserten. Konserthusets Luciakonsert blev hur bra som helst, men de andra lokalerna var publiken inte helt nöjd med. I år hade man lärt sig att det inte räcker att ha ett gigantiskt luciatåg i en stor lokal. Publiken vill också ha lite skådespel, så det fick vi. Jag kan nog tycka att storyn var ”sådär”, men skådespelarna var söta och duktiga och både musiker och sångare gjorde en strålande insats.
Ni som aldrig har varit på plats – det här är faktiskt rätt mäktigt! När ljusen tänds ett efter ett, då ryser jag alltid lite grann… (Jag föredrar annars AFs luciatåg i Stockholms alla kyrkor då de lussefirandena blir mer intima. Det låter fantastiskt med kyrkorummets akustik och de rena stämmorna. Änglakörer, helt enkelt!)
Vi hade lyckats få platser precis bakom sonen och hans klasskompisar. Kul! Roligt för farmor och farfar med respektive att åtminstone se ett av barnbarnen bland alla de andra vitklädda änglarna.
Döttrarna var också på plats, men vi fick rapport om att de stod på andra sidan golvet.
Lucia kom in efter en alldeles underbar, mollig sång med svensk folkviseklang. Jag har aldrig hört den förut och måste ta reda på vad den heter…
Globen + Vinterklädda träd = Megavackert. Jag stod där och bara njöt trots att det myllrade av julklappsshoppande människor och lussepublik på väg mot t-bana och parkeringshus. Globen som sådan må vara publikfriande, men jag gillar denna märkliga byggnad. Det känns alltid som att Barbapapa kommer att dyka upp rätt vad det är då man är där…
Edit: Min kompis D filmade under den andra föreställningen, så här kan ni som inte var med få ett smakprov. (Runt 3.50 hör man den vackra Luciatrallen. På slutet får ni också se vågen som ungarna aldrig vågar göra efter första föreställningen, men som jag tycker är underbar! Då släpper alla spänningar för den här dagen…)