Jag älskar små vykort av äldre slag. De är oftast tryckta i klara färger på gulnad kartong och ibland har jag tur och kan fylla på mitt förråd. I helgen tittade jag igenom Tradera. Jag misslyckades med mitt uppdrag och hittade bara kort som var alldeles för dyra för min smak. Däremot hittade jag något annat roligt. Reklamvykort med svenska dansband… Milda makaroner, det var länge sedan jag hade så roligt. Korten gjorde mig så glad att jag nu har trettio sådana här kort på väg hem till brevlådan. Ett av dem är redan utvalt att utgöra grunden till ett gratulationskort till en vän som fyller femtio nästa år. Han kommer med all sannolikhet att uppskatta ironin. Mode brukar komma och gå med jämna mellanrum och sjuttiotalet har redan haft sin renässans och gått i graven igen. Det blev dock aldrig på samma sätt som när det verkligen begav sig. Nu funderar jag på om det går att finna en av alla de amerikanska postorderkataloger som mamma fick hemskickade av sin vän på sjuttio- och åttiotalen. Frisyrer som räckte upp till taket med hjälp av hårsprej och först kragar, sedan axelvaddar av enorma proportioner. Hur kunde ens folk tycka att detta var snyggt? Jag kan för mitt liv inte förstå det.