Hej Klimakteriet! Tack för besöket, du vet väl att du inte behöver spela ut alla dina ytterligheter på det viset du gjorde i helgen? Jag känner att jag är på väg till en bättre tid, så det är väl bara att omfamna de sista rycken i den kemiska obalansen. Att vakna pigg är en ynnest, något som inte går att vara nog tacksam för. Jag hade stora planer för helgen, men är glad för de guldkorn jag fick med mig. Som det här klockrankefröet som har grott! De är svårflirtade, de här godingarna. Syrrans klockrankor var otroligt vackra utanför deras port förra året. Jag hoppas att fler kompisar orkar sig upp, det här är en växt som kan klättra flera meter upp, som har ett tätt bladverk och vackra blommor. Min syster är så duktig på att ta fröer, avläggor och sticklingar, det är roligt när hennes ”experiment” lyckas. Vi har flera av dem här hemma i trädgården.
Det var härligt att åtminstone orka med besöket hos svåger och svägerska igår eftermiddag. Deras hus är otroligt mysigt. Mycket att göra, varje ny detalj som blir åtgärdad är spännande att ta in. Toaletten är den finaste jag sett och nu har svägerskan börjat måla dörrar och träpaneler med björkådring nere. Det blir jättefint. Vilket härligt sätt att få ut sin konstnärlighet på. God soppa, fröknäcke och lyxägg stod på menyn. Allt var så gott! Jag fick inte i mig så mycket efter ofrivillig fasta i flera dagar, men jag kände verkligen att kroppen fick chans att återhämta sig. Väl hemma hoppade jag i säng. Då var klockan 18.30, vilket innebär att jag sovit i över tolv timmar inatt. (Intresseklubben antecknar…) Nu vet du iallafall vad jag (inte) haft för mig i helgen. Jag ser fram emot en härlig vecka, klar i knoppen och lätt i sinnet!
Med förlagsbilden är det lätt att gissa vad rubriken skvallrar om. Jag fick ett samtal tidigt på morgonen som fick mig att snabbt plocka med mig stickpåsen och heja på maken – vi ses när vi ses! En nära vän här på ön trodde att hon hade haft en hjärtinfarkt på natten, så jag tog mig dit. När både rådgivningen på thorax (eller vad det heter) och jag tyckte att hon borde kolla om allt stod rätt till bestämde hon sig för att låta mig köra in henne till akuten.
I många år har det byggts om och byggts till på lasarettet. (Det beslutades till slut att det inte skulle byggas ett nytt, stort sjukhus i mitten av Blekinge, utan att sjukhusen i Karlshamn och Karlskrona skulle anpassas bättre.) Just nu är det entrén till akutmottagningen och förlossningen som byggs om, så det var knappt jag hittade fram. Tycker det är så talande att den där unge pappan framme vid entrén kom med bilskyddet till sin lille nyfödde som skulle få åka hem för första gången och att en gråblek man kom på bår från ambulansen innanför dörrarna. Här på sjukhuset möts liv och död, här ryms otroligt mycket kunskap, oro, sorg, glädje, frustration, kamp, tacksamhet… Jag får inte längre oroskänslor i magen som då jag ofta åkte hit med någon av mina föräldrar. Skönt.
Vi fick besked om att det var fullt av folk på akuten denna dag, men det var ingenting som vi märkte av. Ibland kan det vara oroligt, mycket spring och en intensiv energi i de kalla korridorerna utan fönster. Lysrör som får en att tro att man redan befinner sig på bårhuset. Nej, miljön på akuten är bara deprimerande, det måste jag säga, åtminstone i Karlskrona. Är det annorlunda på andra ställen? Igår var det ett par olika undersköterskor, en sjuksköterska och en ung AT-läkare kom och gick i rummet. Väninnan fick fin omsorg. Det togs prover, det sattes EKG och syrehalten mättes. Läkaren hittade i samråd med sin vägledande ST-läkare ingenting som var livshotande. Hon lämnade ingenting till slumpen, ställde hundra frågor, lyssnade och var empatisk. Jag sa till henne att jag tror att hon kommer att bli till stor glädje för många kommande patienter och att jag hoppades att hon skulle fortsätta kunna gå glad till jobbet varje dag.
Jag passade på att sticka på ett par nya sockor, det fanns visst tid för fler denna säsong. Skönt att ha något för händerna då det finns oro och väntan i luften.
Fem timmar efter ankomst blev jag bjuden på fika i det nya, provisoriska cafét vid entrén. Jag hejade på min kompis storasyster och vi hittade köttbullemackor i kylen. Alltså jag åt då köttbullar, sallat och rödbetssallad och det var jättegott! Miljön var allt annat än inspirerande och hade inte vunnit pris i någon Bäst-i-test för konditorier, men sällskapet var fint, tacksamheten stor och det som serverades var verkligen trevligt. För övrigt är träbestick nästan omöjliga att äta med. Jag vill inte ha mer plast i världen, men finns det inget bättre? Jag vågar inte längre gå omkring med en gaffel och sked i handväskan, mina senaste blev konfiskerade då jag skulle flyga sist (innan pandemin, men jag minns det uppenbarligen fortfarande). Tydligen livsfarliga vapen, men mycket godare att äta med än träbestick. Och det var den dagen.
Ps: Den unge mannen gick hem med sin nye lille gosse med ett vackert namn samtidigt som vi fick lämna akuten. Han sprudlade, ville berätta och visa. Gossens unga mamma kunde knappt gå, men hela hon strålade och båda föräldrarna var så stolta och det såg ut som de inte kunde fatta att folk bara fortsatte sina liv och inte förstod att världen var för evigt förändrad. Lycka till i livet, lille H!
Igår hade vi en av vårens underbaraste dagar, idag har det snöat, spöregnat och varit två grader varmt. Jag är tacksam för vår soffa som ställt upp och är glad att vår lurviga filt inte blivit bortstädad för säsongen.
Jag har varit sjuk till och från sedan november och märkte knappt då jag gick från resthosta från första förkylningen till en annan slags hosta och genomförkylning. I princip alla jag känner har just nu sjukdom i familjen, eller hos personer de delar väg med i livet. Vi visste sedan innan att immunförsvar byggs upp i interaktion med en buffé av olika smittämnen och att det är därför exempelvis RS-viruset verkar extra aggressivt i år. Även vinterkräksjuka och andra smittor grasserar som om det inte fanns någon morgondag. Vi är helt enkelt inte skapta för att isolera oss från andra människor. Alla som kan sin historia vet vad som hände ursprungsbefolkningar på diverse ställen då ”den vite mannen” gjorde entré. De dog helt enkelt i vanliga barnvirussjukdomar då de inte hade något naturligt smittskydd mot dessa.
Jag har funderat mycket på hur vi på riktigt bygger upp en stark motståndskraft. Tvätta händerna efter toalettbesök och en dag på stan känns idag självklara. Samtidigt vet jag flera barn med OCD-föräldrar som varit sjukare än andra barn. Desinficerande ytor, ständiga spritningar, inte få krypa omkring på golvet eller leka med leksaker som inte nogsamt tvättats av innan – det låter ju som att dessa aktiviteter skulle förbättra oddsen för att hålla sig frisk, men det finns någon slags magisk brytpunkt någonstans.
Det finns många funderingar hos mig runt vad om hänt i samhället sedan början av 2020, men som fortgår på många olika sätt. Det gäller allt från vad outprovade vacciner gett för effekt respektive biverkningar till isoleringskonsekvenser som dåligt smittskydd och barnobesitas. Jag gissar att det blir som med det mesta. Det får rinna ut sanden som ”vi pratar inte om det”, eller så kommer annat som upplevs som viktigare i stunden. För så är det. Så fort något jobbigt löst sig eller förlorat sitt grepp om oss kommer vi att möta något annat som upplevs svårt att hantera. Och så fortgår livet. Detta är en anledning till att jag idag känner lite på att låta RESILIENS bli mitt årsord. Jag behöver inte ”klara av” någon svår barndom, men har lov att välja och vraka ord precis som jag vill. MOTSTÅNDSKRAFT hade också kunnat funka, men… Jag återkommer!
Ja, men då drar vi igång veckan med ett härligt höstregn och eld i vedspisen. Jag har mest ägnat det senaste dygnet åt att försöka bli frisk. I översättning betyder det att jag sovit, vilat, försökt hitta något sevärt förutom att ha kollat på senaste avsnittet av Tunna blå linjen, ätit rester och glass, svettats otäck sjuklukt, rensat bland mina foton och filmer på telefonen och snutit mig. Om exakt en månad är det Thanksgiving som vi ju firar i vår familj. I år blir det firande lördagen innan istället för efter (vår svenska lördags-Thanksgiving krockar alltid med generalrepetition inför Kammarkörens stora adventskonsert) eftersom vi åker på bröllop i Skottland!!! Äldste systersonen där gifter sig och det ska bli så härligt att få fira glädje. Med det vill jag önska dig en riktigt fin vecka.
Jag tycker om att börja dagen med en stunds bloggande. Kvällsrutinerna har jag berättat om förut. De är lite mer ”omhuldande” med lymfmassage, ibland tacksamhetsdagbok och någon mindfulnessövning. Morgonen går i bloggandets tecken. Bloggen är min dagbok, min drömbok, min tipsbok, min musikbok, min planeringsbok och min receptbok. Den är också mycket annat och jag upplever att skrivandet gör mig gott. Jag tycker om att titta in en stund hos de få bloggar jag följer mer regelbundet och skriver kanske en liten hälsning. Samtidigt går möjligtvis Spotifys ”Release Radar” som presenterar ny musik med artister jag följer och singlar som någon algoritm väljer åt mig, eller ”Discover Weekly” som skapats bara för mig. Kommer jag ihåg det ser jag till att markera låtar som jag gillar lite extra för att fylla på min ”gillade låtar”-lista. Jag kan också övningslyssna på körens övningsrepertoar då den passiva lyssningen inte är alls oviktig. Jag inbillar mig att dessa rutiner, både de som sker morgon och kväll, hjälper till att städa mitt sinne och sätta saker och ting på plats. De flesta inlägg jag skriver småstädar, medan somliga storstädar som en riktig storm:
Förra veckan tog jag tag i vårt förråd. Jag upplevde att det varit lite rörigt och att därmed somligt hamnat lite bakom och blivit för gammalt. Jag hade delvis rätt, men det var inte så farligt. Många bäst före-datum är bara riktlinjer och maten håller längre än vad som står på förpackningen. Nu har jag i alla fall samlat några förpackningar som behöver användas på diskbänken. Detta påminde också om all svamp och snålröran i frysen. Först ut blev denna ugnsomelett med gräddstuvad taggsvamp. Så gott, även om det ser allt annat än inspirerande ut. Just omelett med champinjonstuvning var min favorit på julbordet då jag var liten. Det gör vi inte ens alltid nu för tiden och det passar ju minst lika bra alla andra dagar också. Taggsvampen är riktigt köttig och har jättegod smak, jag tycker den är lika god som kantareller. Om några dagar ska jag laga själakakor (vegetariska kroppkakor) med Karl Johan-svamp. Det gäller ju att variera sig! Och snålröran ska få bli grunden i någon god soppa till pannkakor på torsdag.
Nere vid Bredaviks brygga har de lagt ut en flytbrygga med trettio båtplatser. Den ligger på vår väns mark och kommunen har kanske inte tänkt färdigt. I Sturköforumet verkar inte många se några problem med att det finns trettio båtplatser och en pendlarbåt, men nästan inga parkeringsplatser. Folk är tänkta att cykla. Jag håller med om att cykel är ett fantastiskt transportmedel och det går även buss hit, men jag tror ändå inte att de tänkt klart här. Vi får väl se. Från den här bryggan har man dock världens finaste solnedgång, så jag förväntar mig att trycket på denna guldplats blir något högre.
Hemma hos svärmor och svärfar har de nu Covid-19. Som sagt, ingen går fri från omikron vad det verkar. Hoppas vi alla nu får ett fantastiskt immunförsvar! Maken och jag åkte förbi med asiatisk morotssoppa och drömtårta, nyttigt för kropp respektive själ. Det är inte roligt att vara sjuk, nej usch! När våra nära och kära mår dåligt är det lätt att känna orospåslag. Jag drömmer om en frisk och ljus framtid utan en ständig oro i skuggorna. Vi får göra vad vi kan för att fylla livet med ljusa och fräscha upplevelser. Utan att låta allt för trist så ligger det ansvaret på oss själva. Det här livet ser så ut. Har vi av olika anledningar svårt att se ljuset så kan jag varmt rekommendera att ge lite guldkant till någon annan. Delad glädje är dubbel glädje, det är saligare att giva än att taga och allt det där. Med det önskar jag dig en fin vecka.
Vaknar idag till liiite större förmåga att känna doften av mitt chairooibos och dansar en riktig happy-dans! Dessutom vaknar jag för första gången på allt för lång tid utan en ihållande huvudvärk. För mig som har lidit av så mycket huvudvärk i livet var det väl inte konstigt att just det symtomet skulle kännas mest framträdande vid Covidsmitta, men ändå. Tyvärr blev det inte direkt bättre av att jag dråsade ner i backen då jag satte mig i den underbara hängstolen i dotterns gamla rum häromkvällen. Jag drog i så hårt att jag började misstänka att jag hade fått en whiplash. Smärtan har varit konstant, från huvudet, nacken, axeln och ner över ryggen. Igår kändes det som att jag höll på att bli galen. Efter en lång, varm dusch, massage med liniment (Tack maken!) och spikmatta i säkert en timme har jag glidit in och ut ur sömn i över tolv timmar. På något sätt kanske det värkte ut, för idag känns det faktiskt bättre! Att jag då dessutom kunde känna doften av morgonteet blev en fantastisk bonus.
Efter att vår värld i över två år blivit helt styrd av coronaviruset känns det ändå som att vi börjar nå fram till slutet av denna sjuka period. Inte en människa går fri från smittan, den tar över överallt och är nu inte längre något dödligt hot på det sätt som i början. Jag funderar lite på hur vi förhåller oss till allt i världen som medför potentiell risk för sjukdom, skada eller död. Bilkörning. Föda barn. Vandring i fjällen. Sex. Hårt fysiskt arbete. Äta mat (sätta i halsen, matförgiftning, oupptäckt allergi). Flyga. Cykla. Gå på en väg utan trottoar. Tobak, alkohol, narkotika. Mediciner. Äta socker, låta bli att röra på oss, hålla oss isolerade från andra människor.
Personer med hälsoångest har med all sannolikhet blivit mycket sämre under den här perioden och jag undrar hur de långtgående effekterna kommer att se ut. Hur ser vi på döden efter de här åren? Inte längre en naturlig del av livet? Eller har en viss typ av död större rätt att existera? Det är självklart och rätt att den svårt sjuke Björn Natthiko fick ta livet av sig under kontrollerade former, etiker har kommit fram till att det är helt rätt att ta livet av en nyfödd med fel kön eller svårt handikapp, men en multisjuk åttiofemåring som inte tål minsta lilla sjukdom ska hållas vid liv till varje pris? Jag vet att det låter drivet till sin spets, men jag är bara intresserad av när vågskålen slår över och av vilken anledning. Argumentationen är minst sagt ”all over the place” och detta är ett svårt och tungt ämne att diskutera. Man landar gärna i känslor, inte i logik. Förut har ”kyrkan” haft stor påverkan på hur folk har ställt sig till denna fråga, mer och mer ofta ställer sig folk i denna och liknande frågor med ”vetenskapen” i ryggen.
Efter denna tunga fundering visar jag här min fantastiska amaryllisodling för dig som är intresserad. I år har jag som plan att översomra lökarna i välgödslad jord för att ge dem de bästa av förutsättningar. Som du ser är en knopp på väg upp och jag hoppas att det fortsätter komma fler blommor under våren. Det är ju ingen vacker lösning att ställa alla krukor på en bricka på det här viset, men det här projektet ger mig mycket glädje. Hur många gånger kan man få en amaryllis att blomma om? Kanska får vi se!
… med vad som kanske är ”omikron”. Hade feber en dag, har varit trött, haft lite värk i kroppen och hostar. Håller mig undan, precis som vanligt. Dricker mycket te, pysslar lite, dricker färsk citron i ljummet vatten och äter ugnsstekt broccoli. Tar hand om kroppen och låter den läka i lugn och ro medan jag längtar ut i stormbyarna. Uj, vad det blåser! Vi har haft byar på upp till 25 sekundmeter, något som gör att fönster skallrar och ventilationssystemet skramlar och slår. Småfåglarna försöker hålla sig kvar på fågelmataren, men den gungar förfärligt. Tallen har gjort sig av med lite döda grenar i vanlig ordning och nu verkar det som att alla moln snart har dragit sig undan. Imorgon kanske jag vågar mig ut på en liten promenad igen.
Foto: Willie Horton
Nu har jag inte haft någon USA-längtan på länge, men när vår kompis från Utah lade upp denna bild tagen i Timber Lakes utanför Heber City i Utah häromkvällen började jag faktiskt gråta. Wow, alltså. Bergen, snön, färgerna… (Det kan också ha varit att jag var lite känslomässigt påverkad av febern.) Jag gick tillbaka i fotomappen och tittade på gamla foton från våra år i Orem. Jag fylls av tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo längs ”the Wasatch Front”. Bergen ger mig fortfarande rysningar, av det goda slaget. Och sjukdagar har man faktiskt rätt att bädda ner sig i både nostalgi och goda minnen! Med jämna mellanrum frågar jag mig om vi skulle ha bott kvar, men landar alltid i att åren där var livsviktiga även om det aldrig var meningen att de skulle vara för evigt. Tack livet!
Nu börjar coronaviruset påverka även en del av alla som skrattat åt ”hysterin” runt det som händer i världen just nu. Jag börjar oroa mig över dotterns bröllop som är tänkt att gå av stapeln den 11/4. Sätter man hela livet på paus i ett sådant här läge?
Naturen själv tar ingen hänsyn till människors oro. Regn faller, solen skiner, blommor växer och träden blir gröna igen. Jag njuter av lugnet som promenaderna i naturreservatet bjuder in till och hoppas att vi snart kan se tillbaka på den här tiden utan att känna ångest eller allt för stor sorg.
… och därför får jag nu leva med att min röst försvann. Haha, billigt skämt. Inte lika roligt är att det äntligen var dags att dra igång höstens körövningar igen igår och att jag efter uppsjungningen inte hade någon röst kvar. Vi måste intensivträna Mozarts Requiem då vi har konsert den 21 oktober, så jag stannade helt enkelt kvar och sjöng med ”i huvudet”. Akustiken i Fredrikskyrkan är helt makalös och det var väldigt speciellt att få lov att lyssna på hur vackert kören sjöng även om den senaste repetitionen var i juni. Jag kommer ihåg hur det brukade vara efter sommarloven då det var dags att snabbrepetera inför första fiollektionen. Tekniken hade mattats av, men efter varje uppehåll var klangen och vibratot bättre! Det är något särskilt med långa uppehåll ändå.
Vila har jag annars fått nog av. Utmattad kropp i all ära, utmattningen fyller uppenbarligen en funktion, men nu när jag äntligen kommit ur den där dimman hade jag uppskattat ett längre uppehåll som ”frisk”. Jag ska inte klaga, för det finns de som har det mycket värre än jag! Det var dottern som drog hem något skolstartsvirus helt enkelt och vi vet ju hur det är med sådana. Det är bara att böja sig och, tja, vila.
Jag hade sett fram emot flera trevliga sammankomster den här helgen, men jag tror inte någon annan uppskattar om jag kommer dragande med min feber, hosta och obefintliga röst. Jag hoppas att du sluppit sådana här otrevligheter och att du får en riktigt trevlig helg!
