För många, många år sedan fick jag höra av en bekant att det är skrytigt att blogga, att det bara är personer med stort bekräftelsebehov som gör något dylikt. (Hon visste att jag bloggade, så jag antar att det var ett sätt för henne att lite sådär subtilt trycka till mig.) Jag kan förvisso hålla med om att det går att tolka i princip allt som skryt för en person som har dålig självkänsla, oavsett om det är personen som uttrycker sig eller den som lyssnar eller läser som tolkar, men jag vill ändå markera mot detta påstående. Jag har inte mer bekräftelsebehov än de flesta jag känner och behovet blir mindre och mindre för varje år som går. Däremot är det absolut roligare att få chansen att interagera med folk då jag skrivit något än att ingen kommenterar, oavsett om de håller med eller tycker helt tvärtom. Jag firar 20 år i bloggvärlden nästa år och hade gått under för länge sedan om det var folks bekräftelse som skulle hålla mig flytande.
Vi vet att det är extra tufft för denna tids 15-25-åriga kvinnor att ta in sociala medier då de lättare än andra jämför sina egna eländiga liv med andras fulländade dagar. Jag hoppas att detta förändras i takt med att vi lär oss hantera den digitala världen bättre.
I jobbet som samtalsterapeut möter jag mycket av det som pågår bakom kulisserna hos våra medmänniskor. Skam och skuld gör att det är svårt att uttrycka somligt, ibland är det helt enkelt önskan att skydda sina nära och kära som gör att man inte vill tala högt om svärtan. Faktum kvarstår. Det finns mycket mörker som tynger i livet och vill man hålla sig flytande måste man hitta ljuset som kan kompensera.
Jag gläds så över den underbara Princesse Marie (Belvedere) som min syster gav mig och delar här min glädje med dig. Jag bjuder på att dessa bilder kan ses som skryt, men tror att du som brukar läsa här också vet att vi planttanter behöver dessa glädjevinster för att kompensera för trädgårdslivets utmaningar. Tack för denna glädjeboost! Tack för livet. Tack för rosor och tack för Björn Skifs (jag blev så ledsen över att han ska få sluta sina dagar med frontallobsdemens). På resan genom tid och rum passar vi på att hälsa på hos Monsieur Jacques som 1829 såg denna ros blomma första gången på kung Louis Philippes residens Château Neulliy. Jag hoppas han fick skryta riktigt mycket om sin vackra hybrid. Tänk om han hade vetat att den skulle fortsätta blomma nästan 200 år senare på en liten gård i Karlskronas skärgård…
Hur många gånger har du hört talas om folk som har gröna fingrar? Precis som att det är något man föds med, en talang man har eller inte har. Jag hade det definitivt inte då jag var yngre. Gillade inte att hålla på i trädgården med föräldrarna, skulle aldrig ha kommit på att rensa i rabatterna av mig själv eller plocka en bukett. När jag flyttade hemifrån började jag samla på mig lite krukväxter och fick en växt i taget lära mig att det är vanligare att vattna ihjäl en växt än att döda den med torka. Jag insåg att växter precis som människor behöver god näring, vatten och ljus och lite i taget lärde jag mer om både skötsel och olika slags växter. Fortfarande gillade jag inte trädgårdslivet och intresserade mig mer för det som skedde inom hemmets fyra väggar. Så här i efterskott önskar jag att jag hade frågat mina föräldrar mer för att lära mig om grönsaker och blommor, särskilt som det har kommit att bli ett av mina största intressen. Ja, jag har verkligen blivit en planttant! Gröna fingrar har jag fortfarande bara när jag varit och rotat hos tomaterna, som på bilden här ovan.
När vi flyttade hit började jag inte odla tomater på en gång. Ladans stenvägg i söderläge kunde vi dock inte lämna outnyttjad, så det blev några plantor där för att testa omständigheterna. Jag använde mig av murarhinkar på en gång, förodlade småplantor inomhus som sedan, helt ogödslade, sattes ner i hinkarna i köpt planteringsjord med lite extra gödsel. Så där odlades det i flera år, men jag tyckte det blev en väldigt klen skörd varje år. Kunde det vara vinden som drog väldeliga just där? Vi testade att sätta upp fiberduk i väst och öst 2023 och såg att förutsättningarna genast förbättrades. Förra året byggde därför maken ett rejält skydd som väl mer blev ett öppet växthus och som kallas ”tomatkuvösen”. Jag läste på mer om extra gödsling under tillväxten och hur man kan rensa ganska friskt bland bladen nerifrån. Skörden blev riktigt bra, så i år har jag använt mig av de nya kunskaperna och varit bättre på att tjuva tomater, vattna ut tomatnäring med jämna mellanrum och så har jag bundit upp dem bättre. Än så länge ser det bra ut, men jag vet att det alltid brukar dyka upp pistillröta eller någon annan utmaning. Johannas Ålandstomater har vi fått smaka varsin och det är de som nu är på gång att rodna, resten av sorterna får vi vänta lite mer på. Tänk så roligt det kan vara att både odla, tillaga och äta sin egen mat!
För några år sedan hittade min syster gratis Ölandssten här i närheten. Kia:n jobbade hårt för att få hem alla stenar och vi byggde ett örthjul i trädgårdslandet. Jag ville att det skulle bli något slags örtagård liknande den i en klosterträdgård och hittade en färdig ritning (den är numera dyrare än då jag köpte den, men är mycket nöjd) då jag satt och googlade efter inspiration. Jag och maken fixade och byggde med Ölandsstenen som jag älskar fast den säkert inte varit inne sedan 70-talet. Jag håller på att försöka utrota malörten och ska sätta salvian där istället. Jag tryckte nämligen ner en körvel som jag fick av min syrra i pajbiten med timjan och salvia, så den senare får inte riktigt solen den behöver.
Såhär ser örthjulet ut från ett annat håll. Hålet till höger har alltså uppstått efter den bortklippta malörten.
Efter Mörtforshelgen hade sockerärterna exploderat! Jag hade inte hunnit med på ett par dagar innan vi åkte, så igår och idag har jag plockat flera kilon. Gjorde sockerärtssoppa till lunch som blev mindre god då jag inte hade vitt vin hemma och ersatte med vitvinsvinäger blandat i vatten. Jaja. Man kan inte vinna alla dagar. Själva sockerärterna är det inget fel på! De smakar bäst färska eller lätt kokta med smör och flingsalt, men då om inte ärterna vuxit sig för stora. De här lite mer välvuxna funkade jättebra att mixa efter att ha kokts i fem minuter. Som sagt, hade jag inte försökt mig på vintouchen hade det blivit jättegott.
I rabatterna växer det nu åt alla håll och kanter, trots den tuffa våren. Stockrosorna verkar ha etablerat sig ordentligt och kanske blir detta det första året de kommer att blomma som jag hade tänkt mig. Hippierabatten där Fars ringblommor lever loppan tillsammans med ett sammelsurium av fröpåsar med ettåringar tänkte jag skulle bli en perennrabatt i gula, orange och röda toner. Vi får väl se om det blir så när jag kommit lite längre. Och tro det eller ej (jag pratar med mig själv), fem av dahliasorterna har kommit igång med sin blomning! Som sagt, det har blivit långt bättre än jag förutsåg.
”Prinsessan Marie” blommar helt fantastiskt på rosenportalen som maken byggde. Jag är så glad!
Dessa bilder säger kanske ingenting, men jag försöker visa planen med de nya skotten som ska blomma nästa år. Trädgårdsmästarsvägerskan tipsade om en duktig rosenmästare, Jenny ”Niff” Barnes, som inspirerade mig till att försöka forma de nya skotten lite mer än vad jag gjort innan. Det är kanske lite väl avancerat för mig, men ett litet kors har jag iallafall gett mig på.
Annars ser eftermiddagarna ganska lika ut här hemma och jag NJUTER! Gurkorna har inte blivit sjuka än, de jättesena jordgubbarna har äntligen börjat mogna och luktärterna blommar som bara den. Gröna fingrar har jag fortfarande inte. Jag måste rådfråga Lena Israelssons trädgårdsbibel och folk som kan hela tiden, men planttant är jag till 100%. Jag älskar det och är så tacksam för utveckling, nya drömmar och planer och möjlighet att prova nya saker fast man ingenting kan. Än.
Triggervarning för alla som ogillar mina planttantsinlägg. Nu handlar det om sånt som växer här hemma! Karen Richardsons tredelade vas har jobbat hårt denna sommar. Här har dahlior i olika färg- och formkombinationer gjort mig synnerligen glad! Jag har aldrig haft ett bättre dahliaår. Stormen Hans tog nästan knäcken på Orange Delight, men de flesta av de drygt 20 plantorna har producerat mängder, blomma efter blomma. Gräsklipp i massor och att förodla dem i påse var en finfin kombination. Jag satte inte heller några i kruka, de trivs långt bättre på friland. Kanske bygger jag dahliastöd nästa år, men annars gick det här också tillräckligt bra.
Tomaterna sedan! Trots att skörden knappt är igång tror jag vi hittills fått mer tomater än sammanlagt de tidigare åren. Den provisoriska växthusanordningen visade sig vara mycket bra. Syrran och maken tycker båda att det ska byggas ett lite mer permanent växthus där vid laduväggen, och kanske blir det så.
Att sätta solrosor bakom tomaterna var fint, men inte särskilt praktiskt. De fick inte vatten där under taksprånget, så det blev ytterligare något som krävde vattning under den långa, torra våren. Kanske blir det mer av ett solrosfält nästa år, längst ner i trädgården. Jag tror det.
I växthuset och bakom det växer snacksgurkorna så det knakar. De gillar bättre växthus än friland och blir finare under tak, men de behöver stora murarhinkar för att få tillräckligt med näring och vatten. Chilin är lika fin som vanligt, synd att man inte kan äta så mycket av den. Det blev av olika anledningar bara två byttor paprika, men båda har levererat helt galet! Nästa år ska de bindas upp för att inte grenar tyngda av frukter ska brytas av. En squash sattes i bytta i växthuset, men det är de som växer utomhus, bakom, som ger mest och störst frukter. Pumporna sattes ut lite för sent, vi får se om de orkar växa sig stora.
Båda rosorna har tagit sig jättebra liksom klematisen på andra sidan. Nästa år blir det inte luktärter i blåa nyanser här. Däremot gillade jag att luktärterna tog lite plats innan Mamma Mia har hunnit växa sig lite högre! Kanske blir det luktisar i vitt och rosa nästa år?
Den swishiga linjen mellan äng och gräsmatta är inte proportionerlig. Vi behöver något som ramar in trädgården, men kan inte riktigt enas om vad eller vilken känsla som ska uppnås. Det ger sig väl! Fruktspöna verkar ha tagit sig, vi får väl se hur de klarar vintern. Jag fortsätter drömma om en mur med en hemlig trädgård och har blivit lovad en, men vi får väl se var den ska stå. Det är spännande att drömma! Att berget ligger så nära gräsmattan ställer till det och det blir svårt att få till de där lavendelhäckarna jag vill ha. Däremot verkar de nya lavendelsticklingarna klara sig bättre och jag håller tummarna för att de överlever till nästa vår!
När man investerar i något önskas det ofta något i andra änden. Jag fortsätter ta beslutet att det är värt att lägga ner mycket tid och omsorg på vår trädgård. Dagar då buketter likt denna står i varje hörn, jordgubbar skördas och en nykokt potatis med smör och flingsalt inmundigas känns beslutet självklart. När en hel dahliaplanta i princip blivit uppäten av tvestjärtar, kärleksörten blivit stympad av rådjuren för tredje gången och bladlössen hänger tungt i topparna på någon av alla växter i trädgårdslandet känns det mindre roligt. Att ge upp känns dock varken lockande eller aktuellt.
Igår var vi på födelsedagsuppvaktande och i vanlig ordning plockade jag med mig en bukett och lämnade över den i en vas från second hand-förrådet av vackra vaser i lagom storlek. Buketter kan få så många olika slags uttryck beroende på hur långa stjälkar man plockar, vilka färger man väljer och hur man väljer att presentera det färdiga resultatet. De här färgbomberna älskar jag, men ett pastelligt luktärtsmoln är också ljuvligt, liksom enstaka solitärer av solrosor eller dahlior av mer maffig karaktär.
Numera har vi ju även rosor i trädgården. Jag har varit lite försiktig med att stympa Mamma Mia eftersom hon fortfarande håller på att etablera sig, men ser att rosenportalen kommer att bli magisk framöver. Att välja denna klätterros då New Dawn var slutsåld på den öländska handelsträdgården visade sig vara ett klokt drag.
I stora krukan framme vid verandan står tre små reakrukrosor planterade. De har vuxit till sig och slår snart ut. Vad jag ska göra med dessa skönheter till hösten har jag ingen aning om. Kanske går det att övervintra dem i krukan?
Prinsessan Marie har många hundratals, kanske till och med tusentals, knoppar! Hon har verkligen etablerat sig väl på andra sidan av rosenportalen och kommer också hon att ge oss stor glädje. I bakgrunden växer nu en klematis som också den verkar ha tagit sig bra. Jag tror att det här kommer att bli ett riktigt power couple hos oss!
Sedan är det fågelbadets slingerkrasse. Slingrandet ser vi inte mycket av än, men vänta bara! Jag tror fortfarande att min vision kan gå i uppfyllelse. Syrran föreslog humle eller någon annan perenn, men ettåringar är bra då man vill testa något nytt. Blir det inte bra är det bara att testa något annat.
Något av det sista jag lärde mig spela innan jag som 13-åring slutade ta pianolektioner var Peterson-Bergers Sommarsång. Här spelar Ulrika Rosén den med precis den känsla jag har inför planttantsäventyren. Plantorna ger mig så mycket glädje.
När vi flyttade in i vårt hem var det inte vårt. Vi hyrde av brorsan och hans fru. Det innebar att vi inte riktigt kunde ta egna beslut, även om det naturligtvis uppmuntrades att ”känna oss som hemma”. När huset så gick över i vår ägo 2019 befann vi oss mitt i kaos och det dröjde till 2020 tills vi började göra lite större projekt i trädgården. Eller vi och vi. Som med så mycket här hemma är det jag som funderar ut och kommer med idéer och Ingenjören som genomför dem praktiskt. När han är klar tar jag över igen, målar eventuellt det som byggts och tar hand om allt det praktiska planttantsjobbet som att planera, förså, gräva ut, vattna, gödsla och allt vad det nu är. 2020 fick jag pelargontrappan, vi grovrensade det som skulle bli en rabatt mellan huset och ladan och det var också då som trädgårdslandet växte fram och kom på plats. 2021 var det dags att börja jordförbättringen i lådorna och jag började testa om växthus var något för mig i en miniversion från Lidl. Kryddhjulet kom på plats efter att syrran hittat gratis ölandssten till oss. 2022 tillkom det lite större växthuset från Bauhaus (som visade sig inte tåla vind). Vi grovrensade även vid trädgårdslandets stenmur för att få till ännu en rabatt med lite bättre förutsättningar och det sista maken gjorde innan vintern var att gräva ner plank som fick bli en gräns mellan rabatt och gräsgång.
Förra året fick jag en Prinsessan Marie-ros som syrran drivit upp själv från stickling. Den hade hennes son i sin tur fått i ettårspresent av vår mamma (som för övrigt älskade rosor), så det kändes viktigt att ge denna gåva de bästa förutsättningar. Jag planterade den förra året efter konstens alla regler. Stor grop, rosjord och ”rätt” slags gödsling. Rosen vattnades lite extra för att verkligen kunna acklimatisera sig, men den fick sin plats med tanken att den skulle slingra sig upp i en rosenbåge. Efter en del googlande och bläddrande hittade jag denna bild på Pinterest och skickade till Ingenjören. Han hade börjat fundera på en svetsad version med armeringsjärn, men efter lite testande insåg han att den inte skulle uppfylla hans krav på stabilitet. Plan två blev att bygga något mer liknande rosenportalen/minipergolan som jag hade hittat bild på. Projektet blev lite större än någon av oss hade tänkt, men oj, vad nöjd jag är! Jag valde att måla in träet i falu rödfärg för att binda ihop huset med ladan.
Nu känns drömmen om ett renoverat sommarviste ännu lite närmare. Det kommer att bli jättefint när det blir klart.
Jag är så nöjd med detaljer och proportioner! Här är det tänkt att rosen ska kunna bindas upp vid armeringsjärnet på sin väg upp. Rosen ska även få sällskap av en klematis, men det gäller att välja rätt sort och rätt färg! För mig är en riktigt blålila en ”riktig” klematis. Vi hade en fantastisk sådan utanför dörren i vårt barndomshem, men jag tycker inte riktigt att färgen blir rätt här. När jag har tänkt klart blir det säkert bra.
Det ska slingra sig upp något även på andra sidan. En mer permanent lösning är på gång, men just nu blir det några överblivna luktärter. Får se om de blommar något här då det är lite väl skuggigt egentligen. De har i alla fall fått ordentligt med gödsel. Ja, det var den rosenportalen, det. Lite i taget. Som min kompis som var här i förra veckan sa: ”Det är så inspirerande att se att det här stället växer fram lite i taget. Jag är ’allt eller inget’ och då blir det ingenting gjort eftersom varje projekt känns så stort. Man kan ju måla lite åt gången, allt behöver inte bli klart på studs.” Sanningen är att jag är precis likadan. Det är ju detta som gör att jag ibland blir lite låst! Men tänk! Nu är till och med listerna till verandan målade och snart även monterade. Eftersom ändå verandan är fullproppad med växter just nu och funkar som något slags provisoriskt växthus så är det ingen brådska. Vi ska nog få tid att sitta där i lugn och ro en vacker dag. Lite i taget.
