Till våren gifter sig min systerson i Skottland. Mina syskon kommer att åka dit, men med all sannolikhet ser det inte ut som att det blir möjligt för oss. Man kan helt enkelt inte vara med på allt roligt som händer i livet. Eftersom jag håller på med min upprensning kan jag istället återuppleva andra härliga resor genom åren. Jag missar dock den fantastiska möjligheten att dela en stor och viktig dag med personer jag älskar…
Förutom USA som bjuder på en massa fantastiska resmål har jag samlat på mig tre andra favoritdestinationer (om nu hela länder räknas som ”destination”) genom åren. De har alla bjudit på fest för alla sinnen. Kanske borde jag nöja mig med att det var bra då och istället testa andra platser som ju potentiellt kan vara bättre, men jag tänker ändå att detta är platser som jag kanske kan få möjlighet att återvända till. Den första är Irland. Jag har haft detta foto i bakhuvudet genom åren och blev mycket förvånad då jag insåg att det togs i Irland. Jag älskar Skottland där min syster bor och hade nog tänkt mig att Irland skulle vara lite likt. Det var det förvisso, men det fanns också något annat som talade till mitt innersta. Jag blev alldeles tagen av allt och fällde många tårar de dagar som tillbringades här. Kanske var jag osedvanligt känslig under denna tid, men jag vet att Irland och jag hade något mycket speciellt tillsammans.
Sen har vi Italien. Italien… Italien! Min första ”riktiga” utlandsresa med en massa upplevelser som fortfarande känns levande så här mer än fyrtio år senare, men jag har älskat de andra resorna dit också. Fortfarande när jag en dröm om att lära mig italienska, men inser att hade jag verkligen velat lära mig hade jag gjort slag i saken vid det här laget. Jag har gjort ett lite mer engagerat försök och två mindre än halvhjärtade. MEN, jag ger inte upp. Jag är glad att jag har ett rikt liv och en vacker dag öppnas kanske fönstret för att lära mig ett nytt språk igen.
Sedan har vi Thailand, detta paradis på jorden. Ja, jag vet att detta är ett ”dåligt” resmål ur flera perspektiv, men hos mig bor de två resorna hit i ett speciellt ljust och varmt rum där allt smakar gott och känns mjukt och lent mot huden. Ah, jag slappnar av bara jag skriver om det! Så där fick du mina bästa tips. USA, Irland, Italien och Thailand. Högt och lågt, varmt och blåsigt, extra allt och sparsmakat, eldigt och svalt. Valuta i minnesbanken förlorar inte sitt värde i inflationen, inte för mig iallafall. Jag är mycket tacksam för fina upplevelser jag haft genom åren på de olika platser jag besökt eller bott på och hoppas att jag fortsätter vara öppen för nya, hjärteöppnande upplevelser!
Den sista upprensningen bland fotografierna i den gamla datorn blev aldrig klar, så nu har jag tagit tag i det igen. Igår kväll hamnade jag därför mitt i några av mitt livs mest omvälvande år, nämligen 2011-2013. Det är så spännande att se sitt liv lite mer utifrån, så som det blir då man till exempel tittar på fotografier som man inte sett på länge. Ibland känns denna tid helt overklig, av många olika anledningar. Jobb i pysselbranschen (vem kunde ana att det fanns en sådan…), makens mormors död, ett uppbrott från Sverige med funderingar på en mer permanent flytt till USA, tre veckor i Hawaii, hemskolning, tonårsmörker, mina första ”tacksamma dagar”, nya och fantastiska vänner, bortgången av den vän som var närmast mig förutom min familj och så många nya intryck.
Man utvecklas hela tiden, vare sig man märker det eller ej. Dessa år skjutsade in mig i en bättre version av mig själv, det är något som jag ofta tänker på. Det finns inget sätt att leva om livet, varken gällande beslut eller hur man hanterar sådant som händer en, men jag gillar den person som kröp ut på andra sidan bättre. Hon är mer förnöjsam, mer tacksam, mindre katastrof-tänkande, mer obekväm för vissa och mer stöttande för andra, mer vidsynt gällande sånt som är värt min vidsynthet, men mer kompromisslös för sådant som inte är det. ”What doesn’t kill you makes you stronger” – jag vet att det inte är sant för alla situationer, men för mig är detta viktiga ledord. Och idag motar jag bort kylan med lite minnesvärda, fröjdefulla vibbar från Kalifornien och Hawaii. Mmmmmm.
I fredags packade maken och jag lite lätt till oss själva, men bilen full av annat, och drog iväg mot varmare breddgrader. Eller så mycket varmare var det nu inte och det regnade precis lika mycket där. Vi åkte iallafall hem till dottern och svärsonen i Kettinge på den danska ön Lolland. Där bor de på landet i ett renoveringsprojekt som kommer att bli jättefint. De omges av stora åkrar några kilometer från den pittoreska byn Nysted, en blandning mellan Visby och Nynäshamn.
Eftersom vi kommer att missa både dotterns 25-årsdag och jul hade vi bestämt oss för att fira födelsedag på fredagen och jula lite extra på lördagen. Vår familjetradition har alltid varit att fira dotterns födelsedag genom att göra dumplings tillsammans. Varför bryta en uppskattad och välfungerande tradition? Vi hackade en massa ingefära, vitlök och annat och blandade och fixade och stod till slut med ett stort fat dumplings. Vi brukar blanda den ”stekångade” metoden med att ångkoka. Båda är goda och som med mycket annat är det i kombination med såsen som det blir riktigt gott. Schwarzwaldtårta var önskad, så jag hade förberett bottnar och dekorationer hemma. Maken fixade det sista och så hjälptes vi åt att montera ihop allt. Vi klämde ner varsin bit efter att ha spelat spel i några timmar och som alla vet gick det bra trots att vi egentligen var mätta. Efterrättsmage är nämligen en grej.
Efter att ha sovit gott på hotell i Sakskøbing (pga renoveringsprojekt var detta smidigast) och ätit den obligatoriska och mycket goda hotellfrukosten var det dags för en utflykt med de unga tu. Jag vill bara först visa det fantastiska broderi som hängde utanför vårt rum i korridoren. Alltså, wow! Snacka om skatt. Det var så roligt att studera detaljerna och fundera över hur det kom sig att UC broderade detta jättekonstverk och varifrån dessa mönster kom. Egenkomponerade?
Utflykten gick till Nysted. Trots att molnen hängde tungt och att den råa kylan letade sig in både här och där kunde vi lätt se att detta är en fantastisk plats. Det första som mötte oss nere i hamnen var denna charmiga skorv som inte hade fått någon omsorg på flera år. (Svärsonen är fiskarson och har bra koll på vattenfarkoster.) Tänk ändå hur naturen alltid vinner tillbaka mänsklig påverkan, hur den än ser ut.
Påskdagen 1944 sköts ett amerikanskt krigsflygplan med tio soldater ner i vattnet utanför Nysted. Två år senare restes detta monument som består av flygplanets propeller och en plakett med de tio döda soldaternas namn. Det är naturligtvis ett sorgligt monument, men texten som kommunen skrivit med bakgrundshistoriken fick mig att fnissa… ”Det ualmindeligt smukke monument er anbragt på et meget naturskønt sted” hade översatts till ”The extremely beautiful monument…” Jag gissar att det egentligen står att monumentet är ”ovanligt vackert”, inte ”extremt vackert”. Fnisset fastnar såklart lite i halsen, krig är så otroligt ovärdigt och varje död i samband med ett sådant är tragiskt.
Aalholm slot ligger så fint på andra sidan vattnet. Här stod från början en borg som byggdes på 1100-talet. Tänk att slottet ännu lever och blomstrar idag, 2025. Det fick faktiskt förfalla ända tills 1884 då det helrenoverades. Här kan du läsa mer om hur jordbruket drivs idag och man kan också hyra in sig. Dessutom kan du se långt bättre bilder och en drönarfilm som visar ett hur fint det verkligen är.
Förstår du vad jag menar med att denna plats påminner om en blandning mellan Visby och Nynäshamn? Korsvirkeshus och mys överallt (Visby), men också flådiga villor med utsikt över vattnet såklart. Jag älskar hur danskar jular med alla fina dekorationer, men nog är våra svenska stjärnor och adventsljusstakar verkligen något extra under denna mörka tid på året?
Inne i den vackra kyrkan fanns det julkulor att dekorera med namn på personer man saknar och vill minnas lite extra i juletider eftersom de inte längre finns i livet. Dottern gjorde en kula till mormor och morfar, jag gjorde en till min väninna. Nu finns de alltså representerade i en julgran i Nysted. Fint tycker jag.
Efter utflykten var det dags att göra det sista klart inför julfestknytis i kyrkan. Vi hakade på och det var ett bra val. Vi fick nämligen äta en riktigt fin dansk julmiddag och vara med på ”julkviss” – aka Jeopardy med jultema. ”Danska julfilmer och serier” och ”danska julpsalmer” var vi rätt dåliga på, men vi kunde hjälpa till att samla en hel del poäng i de andra ämnena. Det var iallafall jätteroligt! Till dessert var det såklart risalamonde, eller ris à la Malta med hackad mandel och körsbärssås istället för med apelsin i. Mycket gott. Vårt julfirande avslutades sedan hemma hos Johsa med julklappsbyte och A Christmas Carol och popcorn. Så mysigt! Och Charles Dickens berättelse tål att tänkas på, den är en påminnelse om vad som är viktigast i livet hur den än tolkas.
Vi hann hänga en stund på söndagen också, men sedan var det dags att vända norrut igen. Vi passade på att lämna en julklapp hos lillastesyster (hennes familj var också på utflykt) och tog en runda på mysiga ICA Toppen i närheten. Älskar denna ICA-butik av någon anledning. Deras utställning med gamla butiksprylar är bara för mysig! Visst var man bättre på förpackningar och stil förr? Blev alldeles varm i hjärtat av detta.
Efter några riktigt härliga dagar var det ändå fint att komma hem. Vi tände ljusen för att fira andra advent och konstaterade att vi har det bra. Nu går vi in i luciaveckan och det är snart dags för Lisa Larsons små gullisar att flytta ut på bordet. Härligt! Det är något väldigt speciellt med denna tid på året och jag är tacksam för att jag kan känna så.
Idag är det dags för ännu en tia från bloggdamerna! Bloggbrudarnas 10:a är en blogglista med 10 frågor kring ett ämne. Vi har ställt två frågor var för att på så sätt skapa en intressant lista och hoppas att du också tycker det här är kul.
Idag publicerar vi alltså alla fem ett inlägg där vi besvarar alla tio frågor. Vi hoppas att du också vill haka på. Ingen tidspress, men berätta gärna när du gjort ett inlägg med dina svar. Någon gång under dagen kommer du att hitta inlägg med svar på samma frågor hos:
Vi återkommer någon annan dag med ett annat ämne och med andra frågor.
Här kommer frågorna!
2015 versus 2025, har ditt tänk kring resor förändrats under de senaste 10 åren? Både ur fysisk och mental aspekt?
2015 bodde vi i Orem, Utah. Utah bjuder på ett helt otroligt landskap och vi utnyttjade verkligen närheten till alla spännande platser som fanns inom rimliga avstånd med bil. Vi reste under åren i USA tillbaka till Sverige varje sommar för att träffa storfamiljen, både för vår egen och barnens skull. Flyget var då bara ett transportmedel som vilket som helst, ett nödvändigt ont för att ta oss från punkt A till punkt B.
2018 infördes ordet flygskam i Svenska akademiens nyordslista och ingen har väl missat vad som hände i kölvattnet runt denna relativt nya ångestkälla. Flygskam blev ett modeord, liksom hemester och svemester (de senare två hade dock funnits med i nyordslistan redan 2009). Personer med en mer offentlig profil som hade pausat flygandet för risken att bli canclade, eller för att de verkligen hade miljö- eller klimatångest, började så småningom resa långt igen. När resandet återupptogs var det dock ofta utan att göra stort väsen av att de hade rest till Långtbortistan medelst flygplan, men detta fenomen började jag inte märka riktigt förrän sviterna efter Covid hade lagt sig. Folk ville väl uppleva mer exotiska platser igen, kan jag tänka.
Vi har rest mindre sedan vi flyttade hit till Sturkö. Delvis för att det har passat sämre, delvis för att vi inte har haft riktigt samma behov. Den planerade 100-årsresan (50+50) längs Oregonkusten 2020 sköts på förekommen anledning upp, men vi har nu hunnit till 2025 utan att resan blivit av. Jag har inte samma resesug längre, något som jag mest tolkar som att jag har det bra i min trädgård på min semester-ö. Att svenskar har en stark önskan om sol och värme under vintern känner jag dock varm sympati för!
Berätta om en resa/resmål som har haft ett djupt intryck på dig på ett personligt plan?
Det finns flera, men det viktigaste är nog ändå den som gick till Gambettola i nordöstra Italien då jag var 11-12 år. Där bor (fortfarande) en av mammas bästisar som gifte sig med en eldig italienare på 70-talet. Jag blev i samband med denna resa officiellt Monica istället för Monika då jag fick ändra stavningen i passet efter påtryckningar från mitt håll (min coola, amerikanska moster och namne var anledningen). Jag fick uppleva doften och smaken av mat lagad med vitlök, färsk rosmarin och färsk pasta, jag fick äta gelaaaato för första gången, jag fick lyssna på italienska (världens vackraste språk) och jag fick känna äventyrliga vibbar. Jag har fortfarande inte lärt mig italienska trots flera försök (dock inget allvarligt), men kärleken till Italien har jag sannerligen kvar. Någon sa häromdagen att han upplevde att italienarna var så otrevliga mot turister. Jag upplevde samma då vi var i Kroatien 2019. Personer på platser som är välbesökta av turister är väl allmänt trötta på ohyfsade besökare som inte tar hänsyn, men är inte det ett sentida fenomen? Själv har jag bara känt kärlek de gånger då jag varit i Italien… (Fotot togs i Rom 2001.)
Berätta om den första lite längre resan som du kommer ihåg.
Jag hänvisar till punkten ovan! Annars räknas kanske resan till Köpenhamn då jag som sjuåring var med om min första bilolycka. En ung kille körde mot rött rakt in sidan på morfars bil. Mamma, morbror Kalle, Monica W och jag klarade oss med mindre blessyrer, morfar var värre däran och fick sy i huvudet. Den unge kille som orsakade olyckan hade skadats svårt. Jag vill minnas att han dog, men det kan också vara en efterkonstruktion. Det jag vet är att det för oss i den svenska bilen lyckliga utfallet var mirakulöst. Jag satt inte ens fastspänd, utan i knät på en av de vuxna i baksätet… (Fotot togs i Köpenhamn tillsammans med Sanne som jag inte hade träffat 1977, men det var bara fyra år senare som vi började brevväxla.)
Vilket slags packare är du? Hur ser din ”packprocess” ut?
Jag planerar i god tid, ser till att ta fram och eventuellt tvätta allt som ska med. Jag har (nästan) alltid med mig lite för mycket kläder, men hellre för mycket än för lite tänker jag. På en av våra resor till Sverige från USA packade jag ner min systemkamera i stora resväskan och den stals (samma har hänt min syster en gång). Det gör jag aldrig igen, är nojig och räknar alltid med att okända rotar igenom mina grejer. Ibland har jag velat lägga ner en hälsning för att muntra upp någon stackars tulltjänsteman eller stoppa en tjyv från att göra något dumt.
När vi kommer hem sorterar jag upp allt i ett nafs, tvättar rent och återbördar väskan/väskorna till rätt plats så fort som möjligt.
Min procedur gör att det ofta ser uppställt ut hemma innan en resa, men att det återställs tämligen omgående efter hemkomst. (Jag flyttpackar med samma precision som jag packar en resväska. Ordning och reda, i god tid.)
Vilket eller vilka transportmedel föredrar du när du ska resa utomlands? Motivera gärna.
Utomlands är ett vitt begrepp. Finland? Skönt att ta färjan från Stockholm så man lätt kan ta sig runt i egen bil. Köpenhamn? Tåg (om jag inte har tid att passa). Resten av Danmark? Bil. Nordeuropa? Färja och bil. Sydeuropa? Flyg och hyrbil. Längre än så? Då finns inget annat alternativ än flyg om inte tågresan är en del av upplevelsen och så kan det ju också vara.
Mina och familjens upplevelser med tåget de senaste åren har varit katastrofala. Jag älskaDE att åka tåg, har gjort det ofta och gärna tidigare i mitt liv. Sedan många år tillbaka är Karlskrona dock en avkrok både gällande tåg och buss när det gäller resor uppåt landet. Till Köpenhamn går Öresundståget ofta och borde vara ett toppenalternativ för resor ut mot Europa, men allt för ofta får familjemedlemmar rycka ut för att rädda personer som har tider att passa. Jag vet tyvärr inte vad som går att göra åt detta.
Några av mina favoritresor har varit roadtrips med familjen, både i Sverige, i USA och i Europa. Det går inte att frångå det faktum att det är bekvämt med bil, men det är också mysigt att sitta och prata och umgås på det sättet. Inte på det moderna sättet med alla i sin egen värld med hörlurar som stänger ut ”buller” (exempelvis konversationer med andra personer), utan genom att sitta och prata, med någon som är fikaansvarig och kanske någon fixar lite roliga frågesporter eller liknande.
Vilket resmål står högt på din bucket list, men som du vet/tror att du aldrig kommer besöka? Varför vill du dit och varför kommer du troligen inte dit?
I snart 45 år har jag drömt om Nya Zeeland. Jag har en svägerska där och en i Australien. I tonåren brevväxlade jag i många år med en nyzeeländare. Det borde vara ett naturligt resmål, men jag vet inte… Ju längre tiden går, desto mer avlägset känns det. Jag vet inte varför det känns så, jag borde kanske jobba väldigt medvetet för att kunna genomföra denna resa?
Sveriges mest underskattade småstäder, charmiga platser folk oftast kör förbi.
Här måste jag bara slå ett slag för min duktiga och betydligt äventyrligare resebloggare till syster! Annika har jobbat med resor i många, många år och har just platser som dessa samlade under ”Svenska Pärlor” på sin hemsida. Jag har haft ynnesten att få följa med på några av hennes uppdrag och kan i sanning säga att Sverige är ett otroligt vackert land. Allemansrätten ger oss tillträde till många platser som inte går att uppleva på samma sätt i andra länder och vår natur är mycket varierande. Det finns människor som brinner för sin hembygd överallt.
Den första plats jag kom att tänka på då jag ställde mig själv denna fråga var annars Blekinge! ”Mitt” landskap har inte fått namnet Sveriges trädgård utan en anledning. Visst är det allra vackrast och troligtvis mest givande att resa hit under sommarhalvåret, men vinterstormarna i skärgården går inte av för hackor de heller. (Bilden visar det vackra Listers härads tingshus i Sölvesborg, ritat av Gunnar Asplund.)
Planera allt i förväg eller ta det som det kommer?
Man skulle kunna tro att jag är någon som planerar en resa i detalj, men detta har jag faktiskt ofta överlåtit till min man. Han är nämligen en riktig hejare på att förbereda resor, på många olika plan. Vi har landat i att han har större upptäckarlust än jag (och somliga andra i familjen), men att det är precis som med min packade resväska. Det är bättre att ha för mycket att välja på än att känna att man går miste om något i onödan. Finns det ork en dag kan man klämma in mer, en annan dag kanske man mest vill dega under en korkek!
Vad är det värsta du varit med om under en resa?
Störst adrenalinpåslag måste vår resa till Hawaii 2012 stått för. Som ett steg i flytten till Orem skulle vi genomföra en riktig drömresa. Vi skulle mellanlanda hos våra vänner i LA, lämna vår stora packning där och åka till Hawaii i två veckor (en vecka med svägerskan som pluggade där då, en vecka på en all inclusive-kryssning runt Hawaiis öar). Efter Hawaii-resan skulle vi hem till våra vänner och hänga i ett par dagar till, hämta flyttpackningen (27 flyttkartonger reste på pall till Utah, men vi hade alla två stora väskor med allt från vinterkläder till det allra viktigaste som vi behövde från dag ett i vårt nya hem) och sedan flyga raka vägen till Salt Lake City.
Dagen innan Hawaiiresan frågade maken vår vän och värd när vi behövde åka för att komma i tid till flygplatsen. Han reser mycket i jobbet och bor i Pacific Palisades (du känner kanske igen namnet från de stora bränder som härjade i området i vintras) just därför. Vi skulle räkna med ca 40 minuters resa och lägga till lite extra för att återlämna hyrbil och liknande. Maken är tidsoptimist, men han lade ändå till lite extra extratid och jag var nöjd med det eftersom jag litade stenhårt på vår värd. Problemet var bara att värden inte hade koll på att det skulle vara avstängt för en cykeltävling på många platser runt flygplatsen nästa morgon.
Vi gav oss av tidigt på morgonen, glada i hågen, men stötte snart på patrull. Vägen var avstängd och vi blev anmodade att vända om. Vi frågade poliserna som stod vakt om hur vi skulle komma till flygplatsen, men de hade ingen lokalkännedom alls eftersom de var utkommenderade från andra distrikt. GPS:en hade idag lyckats med det den inte gjorde vid den här tiden, nämligen att uppdatera med alternativa vägar till flygplatsen i realtid. Den uppmanade oss bara att ta samma väg, om och om och om igen. Minnet av stressen över allt som pågick får fortfarande min puls att öka. Vi kunde bara inte missa detta plan! Så småningom lyckades maken köra tillräckligt långt ifrån avspärrningarna för att GPS:en skulle leda oss rätt via en annan väg. Vi kom till flygplatsens drop off, jag och barnen sprang in för att hitta rätt (LAX är inte känd för sin hjälpsamma medarbetare precis, men just denna morgon mötte vi några OTROLIGA personer), både jag och döttrarna grät och jag stod där med makens pass och biljett – i villervallan hade vi inte tänkt på att det hade varit bra för honom att ta hand om dem på egen hand. Fortfarande vet varken han eller jag hur det gick till, men flyget var tillräckligt försenat och flygplatspersonalen var tillräckligt hjälpsamma för att vi faktiskt kunde hinna med. (Hans historia om hur lååångsamt allt gick då han skulle hitta hyrbilsdepån och ta sig tillbaka till terminalen ger mig mental klåda.) Oj, vad vi sprang den där morgonen och oj, vilken glädje vi alla kände då vi väl satt i våra säten! Inte undra på att vår son tycker att det värsta som finns i världen är att resa, han är väl traumatiserad efter alla våra resor mellan USA och Sverige som sällan gått smidigt. Denna tog dock priset. Var det värt det? Alla gånger! Den där semestern sitter inpräntad i sinnet av många olika anledningar, inte bara dåliga som den här.
Vilket, eller vilka, är dina smultronställen?
Jag behöver inte ta mig särskilt långt till mina viktigaste smultronställen, de flesta av dem finns i min närhet. 1,5 km härifrån kan jag möta Östersjön och drömma mig ut mot Europa. Jag älskar Uttorps naturreservat och passande nog går Uttorpsrundan precis förbi vårt hem. Jag älskar såklart vårt sommarhem i Bredavik, några kilometer härifrån. Att njuta av solnedgången där ensam eller i sällskap med människor som jag älskar är något av det finaste jag vet. Annars funkar jag numera så att jag ser till att hitta smultronställen även där de kanske inte direkt ger sig tillkänna. Skönhet ligger många gånger i betraktarens öga. Men måste jag välja något som har med resor att göra, och detta är ändå ett reseinlägg, väljer jag Aranöarna utanför Irlands västkust. Kanske får jag åka dit med The Happy Hooker ännu en gång? Den som lever får se. Och det var mina tankar om denna bloggtia.
Vi har goda vänner i Boråstrakten som vi försöker få till träff med minst en gång om året, men helst mer. Det är fint med människor som man känner sig helt bekväm med och just sådana är dessa. Att M&S dessutom är 5+-värdar på en femgradig skala gör att det är väldigt fint att få hänga med dem. Den här helgen visade det sig dessutom att min syster och svåger också skulle till Borås för att hjälpa till med inflyttningsbestyr, så vi fick till en liten roadtrip. Den började på fredag eftermiddag och efter ett snabbt stopp vid Björketorps gård för att köpa glass och ägg for vi vidare genom de småländska skogarna. Framåt kvällen blev vi avlämnade i Sjömarken och vår kära Kia fick följa med de andra som IKEA/loppis/transporthjälp. En lyxig middag var förberedd, så det var bara för oss att sätta oss till dukat bord och börja snacka. Perfekt upplägg som fortsatte i konversationssofforna.
Efter att ha beskådat utsikten från balkongen i det vackra gästrummet sov vi gott. Lördagsmorgonen bjöd på frukostbuffé värdig ett lyxhotell. Vi hade inga spikade planer, men hade blivit lovade att få kolla in nya fritidsstället. Det låg så fint vid lilla sjön Ärtingen. Vi fick chans att flytta lite renoveringsskräp och städa upp lite (älskar detta upplägg där man som gäst får känna sig behjälplig, om än bara för en liten stund). Efter lite snack runt allt och inget var vi sedan plötsligt på väg mot Falköping.
Först stannande vi vid Vänga mosse för en promenad över densamma på spänger. Ett foto blir tyvärr väldigt platt. Min hälsporre gjorde att vi avverkade en lite kortare sträcka. Det var fint att se att så många olika ”typer” av frilufsande lördagsvandrare var ute. Här kan du läsa mer om mossen!
Nu låter det som att allt vi gjorde bara var att äta, men riktigt så var det inte. Allt vi åt var dock otroligt gott och värt att nämna så jag kommer ihåg. M undrade om vi gillar ost och det gör vi ju. Därmed hittade vi fram till Osterian, Falbygdens osts butik och restaurang. Vi var inte de enda ostälskande lunchgästerna, men efter en stunds väntan fick vi plats vid ett långbord. Mysigt att sitta och äta bland okända tycker jag. Det finns möjlighet att interagera lite för de som gillar sådant eller att äta i lugn och ro. Buffén kan varmt rekommenderas! 189 kr, som hittat för allt som erbjöds tycker jag. Verkligen läckert.
Mätta och belåtna for vi vidare mot Gudhems klosterruin. Jag kan inte låta bli att sugas in i historian, funderar på hur det måste ha varit att vara nunna på 1100-talet och att folk måste ha varit skapta på annat sätt om de skulle klara av kölden! Det fanns inte många eldstäder i det stora klostret och den isolering våra moderna byggnader har fanns inte att tänka på. Och tänk, jag som pratar så mycket! Skulle jag ha smugit mig in i samtalsrummet lite för ofta för att få utlopp för alla mina ord? Verksamheten här höll på tills 1500-talets reformationoch från 1595 fram till 1951 var kloster förbjudna i Sverige. Jag måste ta reda på vad, hur och varför!
Nunnorna hade gästhus och här var vi nere i dess välbevarade källare och huttrade. Vi kan anta att det inte var någon som låg och sov här, huuuuuu!
En bit från Gudhem ligger den fantastiska Ekornavallen. Detta är en märkligt välbevarad begravningsplats med kvarlämningar från många tider. I vanliga fall hittar man begravningsplatser nära bebyggelse, men så verkar det inte ha varit här. Här ser du gånggriften Girommen, makalöst välplacerad med vinklar på exakt 90° och placerad perfekt för att uppmärksamma vår- och höstdagjämning. Under minst 4300 år har man uppenbarligen använt denna kultplats. Hur har man flyttat på alla stenblock, hur har man klarat att bygga perfekt med passform och allt utan ett enda digitalt instrument eller några maskiner? Alltså, vi människor måste ha blivit dummare eller något med tiden.
Efter att ha värmt upp oss i bilen och ätit lite lakrits (kvinnorna) kom vi fram till Varnhems klosterkyrka och Kata gård. Denna plats har jag tänkt på sedan jag hade glädjen att få följa med min syster på ett jobbuppdrag för några år sedan. Resfredags Svenska Pärlor och andra restips är min bästa idégruva! Jag älskar verkligen den här platsen. Att vi hade den enorma turen att en av de kunnigaste personerna gällande Kata gård hade personliga gäster och drog hela guidningen för alla som råkade befinna sig här var ett otroligt plus. Den här gången kunde jag ta till mig ännu lite mer information. För alla historieintresserade rekommenderar jag varmt den här lördagsrundan…
Anledningen till att vi hamnade här över huvudtaget var att M läste ”9100 tranor vid Hornborgarsjön idag”. Alltså, vi måste ju dit och kolla. Allt det andra var bonus att plocka upp på vägen. Hur räknar man tranor? Det övergår mitt förstånd. Vi tog oss iallafall fram till de där tranorna liksom en massa folk från Japan, Nederländerna, Tyskland och andra platser. Det blåste urkallt och mitt sällskap var mindre intresserade av att invänta något dansande. När vi sett tranorna stå och beta i några minuter kände vi oss därför färdiga. När jag var här med syrran var trandansen nästan över, vi var här i mitten av april, men vi lyckades ändå få se lite sprattel.
Kvällen avslutades efter denna evighetslånga dag i jacuzzin och jag kan lova att jag sov ännu godare natten till söndagen. Denna dag skulle jag också kunna berätta om, men nu är tiden ute. Att sitta här och prata var iallafall en viktig del av dagen. Vid 18-tiden kom flyttarna med Kia och det var dags att åka hem igen. Detta blev ingen långhelg, men en lång helg. Jag känner mig så glad och pepp på att lära mig mer om klosterliv och mossar, men först ska jag beta av the-never-ending-lista! Jag är tacksam över att alla mina plantbebisar överlevde dagarna utan mig och ser fram emot att komma vidare i vårbruket. Hoppas att du får en härlig vecka!
I fredags satte vi oss i bilen som var preppad med barnbarnets bilstol och gav oss ut i halkan. Morgonen bjöd på underkylt regn och det hade varnats för dåligt väglag. Jag satt vid ratten och körde mycket försiktigt och med goda avstånd till framförvarande fordon medan maken satt i passagerarsätet och jobbade. Vi stannade på Willys och fyllde på med den bästa inflyttningspresent jag vet, ett storköp med basvaror! Efter det svischade tiden fram i ett disigt och småregnigt landskap medan jag lyssnade på gillade låtar sedan Spotifys begynnelse. Det finns SÅ mycket bra musik! Jag kom dock på att jag borde ha en lista med ”gillade förut-låtar” som jag av någon anledning inte längre ser storheten i. Innan Öresundsbron bytte vi plats och maken fick ta över föraransvaret. Vi mötte upp äldsta dottern och hennes familj på Kastrup och tog en stunds AH och OH med Lillan innan vi for vidare mot Van Gogh-utställningen. Där mötte vår yngsta dotter upp med sin man.
Det går inte att inte tycka något om Van Gogh. Han var med all tydlighet en man med stora känslor och en mental ohälsa som påverkade hans mående mycket. Han var bara 37 år gammal då han tog sitt liv och vid det laget hade han ännu inte hunnit bli känd. Numera finns det dock verk som går för över 20 miljoner dollar. Det finaste jag tog med mig var Van Goghs tankar runt fotografier. Varför sätta upp foton på personer man älskar då ett målat porträtt kan rymma så mycket mer kärlek? I slutet av utställningen kommer den del där man har skapat ett levande konstverk av Van Goghs tavlor med hjälp av ljus, ljud och modern teknik. Alla fascinerades, från ettåringen till 54-åringen. Det här är mycket snyggt gjort. Om du har chansen att gå på någon av dessa utställningar (Monet och Van Gogh har jag varit på, det kommer säkert fler) så gör det!
Det ligger något i detta citat. Fram för mer passion i livet.
Efter Van Gogh var vi hungriga och drog vidare till Gao Dumpling. Trevligt ställe, prisvärt (utom vattnet som kostade 20 dkk) och mycket gott! Vi beställde en massa från menyn och delade allt. Den översta konstnärliga bilden tog maken när vi hade tryckt i oss allt. Vid det laget var alla mer än mätta och belåtna. Vi for vidare för att möta upp svärsonens familj och en viktig stund för oss. Jag är så glad att vår dotter har en extrafamilj som hon känner sig trygg med. Det betyder mycket.
Efter några timmar for vi vidare mot Pizzeria da Gigi där dottern och svärsonen bjöd oss på middag. Vilket mysigt ställe! En ”äkta” italienare som bjöd på riktigt bra pizza. Det fanns även glutenfri pizza, men jag lyxade till det med entrecote och gorgonzolasås. Mmmmm. Vi blev sittande länge och hade det riktigt bra. Jag är glad att dotterdottern är så ”lätt” att ha med sig på offentliga ställen. Hon är social och hejar och interagerar med folk och det bjuds på leenden från alla håll. Pizzan funkade mycket bra på henne också.
När vi steg ut ur restaurangen så sprang vi rakt in i brorsonen, hans fästmö och hennes föräldrar som skulle på bröllop på lördagen. Somliga möten är lite för otroliga för att vara slump. Vi visste att de var i stan, men vad var chansen att restaurangen de skulle gå på var granne med den vi var på? Obefintlig… Hur stor är stan, hur många personer rör sig i Köpenhamn en fredagskväll? Hur roligt som helst.
Familjerna med småbarn åkte vidare och vi gamlingar hängde med våra ”barn” till en bowlinghall med liv och rörelse. Där hade svärsonen bokat shuffleboard. Sååå kul. En av mina bästa skolaktiviteter som tonåring var curling. Inte var jag särskilt bra, men jag hade roligt. Shuffleboard är helt enkelt en miniversion där sand minskar på friktionen. Vi körde ”drengene vs. pigerne” en omgång och en omgång ”Sverige vs. Danmark”. Vi tjejer vann stort, men dessvärre gick det inte lika bra för Sverige. En härlig gin fizz mocktail kunde de sno ihop utan problem! Det är verkligen viktigt att leka mer i livet. Att ta ansvar, men samtidigt inte ta sig själv för på stort allvar är nog en bra kombination.
Efter en god natts sömn i fint bäddade sängar hemma hos dottern och svärsonen och en god frukost var det dags att upptäcka Vordingborg, den historiska stad de nyligen flyttat till. Den har anor från 1100-talet, något som naturligtvis fått mig mycket intresserad. Tänk att känna historiens vingslag genom allt från gammalt tegel till arkeologiskt uppgrävda kvarlämningar. Jag njöt i flera timmar och längtar redan till nästa gång jag får komma hit. Då kanske den botaniska trädgården har kommit igång efter vinterns vila?
Det enda som finns kvar och inte hamnat i ruiner är stadens stolthet, Gåsetornet. Vi köpte biljetter som gav inträde till tornet, det fina muséet och de containrar där utställningen fortsätter. Väl investerade pengar.
Hela vägen upp i tornet bjöds det på en monsterkavalkad. Så roligt att läsa om de olika monstren och att betrakta hantverket bakom. Jag sa till dottern att hon hade varit livrädd för att gå där då hon var liten och allt var läskigt. Vi såg dock några gossar som verkade tycka att det var precis lagom läskigt. En av dem fick dock spel då han kom ut och det visade sig att han var hemskt höjdrädd. Stackaren! Att bära en femåring nerför rangliga trätrappor kan inte ha varit det roligaste hans mamma gjort. Så ledsen han var…
Efter att ha funderat över intrikata lösningar på bekvämlighetsproblem för hundratals år sedan och imponerats av hantverk, beständighet, kungligheter, fred och ofred och det jobb som lagts ner på denna plats (batteriet i kameran tog slut och lika bra var väl det, annars hade detta inlägg blivit flera kilometer långt) var det dags att styra kosan tillbaka till dottern och svärsonen. Där fick jag ligga och vila min hälsporre medan det fixades lunch. Jag gillar visst verkligen att bli bortskämd. Vi spelade spel och fortsatte skratta och äta choklad tills det var dags att packa ihop och bege oss hemåt. Väl hemma i mörkret var det fint att tas emot av den tända utelampan och lite ljus i fönstren. Borta bra, men nog är det härligt att komma hem också. Tack kära familj och Danmark för några härliga dagar!
Efter att ha stigit upp 5.20, haft något som närmast kunde liknas vid släktträff utanför Adolf Fredriks kyrka, fått njuta härligt lussetåg och överlevt Stockholms morgontrafik kunde jag sedan köra hem till Sturkö medan maken satt bredvid och jobbade från passagerarsätet. Lilla L i lusseskrud är så ruskigt gullig, så fotona på henne får illustrera alla lussetåg som gick under gårdagen. Fotona togs av hennes mamma.
I Mörtfors plockade vi upp lite grejer och njöt av det frostiga landskapet. Byn är osedvanligt idyllisk under vintern och ger god energipåfyllning oavsett årstid. I Kalmar fick vi stanna så jag kunde ta ett samtal på en lite undanskymd parkering med god belysning medan maken fick sätta sig en stund på IKEA. Den sista sträckan på nya E22 har ännu inte öppnats upp, så vi passade på att fylla på varor på den fina ICA som de har där. Undrar just om folk kommer att fortsätta stötta butiken även om E22 fortsättningsvis kommer att gå utanför bykärnan?
Väl hemma var jag tacksam över att brorsan hjälpt till att hålla koll medan vi har varit bortresta. I hallen låg både paket och lite post. Adventshyacinter och amaryllis hade säkert givit sin bästa prakt till dammråttorna den här veckan, men nu såg de ledsna ut. Bäst att byta ut dem med nya stjärnor inför begivenheterna under julveckan. Efter att ha slumrat en halvtimme på soffan var det dags att steka köttbullar på 1,6 kg blandfärs till kyrkans julfest. Sedan var det skönt att lägga huvudet på kudden i egen säng.
Förra året hade jag som mål att skriva ”vanlig” dagbok hela året. Detta mål uppfylldes och jag bestämde mig för att fortsätta. I år har jag skrivit i en dagbok med en vecka per uppslag som bara erbjuder några rader per dag. För ett par veckor sedan tröttnade jag och har inga planer på att skriva ikapp. Möjligtvis lämnar jag ”ett hål” i mitt liv och fortsätter härifrån. (Jag har ju alla mina Trettio tacksamma dagar från november, jag kan skriva ut de funderingarna och lägga i dagboken. Eller inte.) Här i bloggen kan jag skriva långa dagboksinlägg om jag vill, eller om funderingar jag har, eller låna listor från medbloggare, eller fotobomba, eller ha utmaningar, eller… Med ojämn regelbundenhet tänker jag över vad jag egentligen vill med bloggen, men det landar alltid bara i något slags konstaterande om att jag vill fortsätta. Tack bloggen för att du går hand i hand med mig genom livet! Här kommer min favoritlåt just nu, ett väldigt speciellt arrangemang med folkmusikvibbar. Länkar till musik jag gillar hade varit svårt att få med i en pappersdagbok!
Har du varit i Finspång någon gång? Det hade inte jag förrän igår. Nu ska jag ärligen erkänna att jag inte åkte hit av egen vilja, utan för att jag följde med som sällskap. Dagen blev dock utmärkt trevlig. Jag hade som uppgift att underhålla mig själv i några timmar. Centrum var inte mycket att hojta över, men biblioteket var ljust, inbjudande och välförsett. Dessutom var vädret pangfint. Solen lyste på de sprakande höstfärgerna och jag tänkte att bättre kunde det inte bli.
I Finspång ligger ett vackert litet slott som Louis De Geer d y lätt bygga mellan 1668 och 1685. Det har kompletterats av flyglar och ett orangeri genom åren och här är fortfarande full aktivitet! I slottet har man kontor och i flyglarna finns bl a restaurang.
Slottsparken har varit vacker sedan 1700-talet och är numera öppen året runt för alla som behöver hämta kraft här. Kontrasterna är stora mellan ett centrum som är ett lika otroligt fult ”Domus-centrum” i betong som så många andra svenska städer bjuder på och den samtidigt mjuka och strama parken.
I orangeriet kan man hitta Sveriges äldsta vinstock. Jag stod länge och beundrade både den och alla de välväxta pelargonerna utifrån.
På baksidan av orangeriet går det fortfarande att urskilja ett par imponerande konstverk, även om tiden gjort sitt och därmed blekt dem.
Min gissning är att Trygg-Hansa ville göra sin räddningsstation lite mer ”tidsenlig” genom att åtminstone bjuda räddningsstationen på ortens gamla stavning.
Jag stod länge och njöt av naturens eget, levande konstverk i vattnet vid en av de små broarna som går på flera ställen i parken. Tankarna gick till kott-race i våryra vattendrag och tider då livet per automatik var långt mindre stresspåverkat än idag.
Det sista jag tog kort på var det fina trädslottet i parken! Kul idé. Härligt att hitta inspiration på oväntade ställen.
Igår var det dags att slå in klematisen Margarete Hunt i guldigt silkespapper och prasslig cellofan, stoppa lurarna i öronen och förbereda mig på en lång resa, hela vägen till Listerby. Ja, nu säger du att Listerby ligger väl inte så långt från Sturkö? Det är teoretiskt rätt, men utan bilen som fortfarande står på Mekonomen och latar sig är det bara att utnyttja allmänna transportmedel. En söndag har vi inte mycket att välja på, så jag tog två bussar till Karlskrona, fick vänta i några timmar i stan innan det var dags att hoppa på bussen till Ronneby för att sedan få skjuts sista biten till födelsedagsbarnet av faster och farbror. Äventyr av det mer spännande slaget! Efter alla timmar på buss och tåg genom åren har jag verkligen lärt mig uppskatta friheten i att ha en bil, men det är också bekvämt att inte behöva hålla sig alert. När jag åker buss jobbar alla sinnen på högtryck och det finns alltid något spännande att ta med sig. Folk har ofta väldigt intima och känslosamma samtal på telefon, något som alltid förvånar mig. Bryr de sig inte om att de bjuder in kreti och pleti till sitt innersta? Tror de att andra inte hör vad de säger? Känner dig sig trygga med att omgivningen bara hör hälften av konversationen och därmed inte kan använda informationen? Jaja, detta hade väl inte med något födelsedagsfirande att göra.
Väl på plats var det tjo och tjim med alla fastrar och farbröder utom Fars äldste bror och så ett gäng trevliga kusiner och ett kusinbarn. Jag älskar verkligen att hänga med släkten. Det finns alltid något spännande att prata om. Igår rörde sig samtalen jag var inblandad i runt allt från Svenmanska trädgårdsparken och farmors släktingar i USA till demensvård och dahlior. Vi bjöds på läcker mat, denna gång en osedvanligt god kantarellpaj till mig och veggisarna. Efter inspektion av fantastiskt renoverat grannhus (av våra kusiners kusin, häng med på den om du kan) och osedvanligt kraftfulla och vackra dahlior fick jag skjuts av födelsedagsbarnets son till Listerbyrondellen och kunde åka tillbaka med lite mer tidspassande transporter.
Sista biten med buss satt jag och njöt för fulla muggar. Försökte fånga känslan av att mötas av kvällsljuset i Bredavikskurvan med kameran, men det gick såklart inte. Hur som helst var det jättevackert och jag satt bekvämt och lyssnade på en spännande podd och njöt allmänt av livet. Kvart över åtta var jag hemma, drog på mig morgonrocken, tvättade av sommarens andra omgång smink, lade en ansiktsmask, lade upp fötterna. tittade på ett avsnitt av den där danska serien, kikade på lite släktforskning och sedan började äntligen nattshowen jag hade väntat på! Inatt fortsätter den för dig som missade att Perseiderna (meteorregnet som alltid syns runt 12/8) har osedvanligt goda omständigheter nu när månen går ner i rimlig tid och det är klart väder. Vi som bor här ute på vischan har det tillräckligt mörkt för att Vintergatan, alla stjärnor och ”stjärnfallen” ska bjuda på ett njutbart spektakel. Jag lade mig i vår sköna hängmatta med fuskpälsfilten och kände mig genuint lycklig, den där sortens välbefinnande där munnen ler av sig själv och man nästan ser lite fånig ut. Jag undrade varför jag inte satsade på en karriär inom astronomin och bannade mig själv för att jag fortfarande inte lärt mig alla de mellanstora stjärnbildernas namn, men mest var jag bara otroligt tacksam för att ha en plats i detta makalösa universum med så många mysterier. Fira livet, hördu! Tack för att vi får vara här.
