Alltså, vi är ju inte bortskämda med det där vackra vintervädret som sägs finnas lite mer norröver hos alla som sitter på verkligheten där folk har knätofsar och isbjörnar till grannar… Här har vi mest haft ett ytterst deppigt regngrått och mörkt novemberdis hängande över våra huvuden under många, långa dagar. Att därför komma hem till frusna vattenpölar och knip i näsan i förrgår var underbart! Det känns så när man redan har vinterdäck på bilen… Underbart, alltså. Igår morse vaknade vi sedan till strålande sol och fortsatta minusgrader, något som inbjöd till promenad med både vantar och mössor. Mycket uppiggande! Dessutom känns det bra att ha fått till något slags pulshöjande aktivitet innan det ens blivit dags för lunch, som att dagen liksom blir extra lång.
Jag behövde den extra längden då jag skulle förbereda ett julpyssel för ett gäng barn. Det blev smällkarameller och juliga pappersgirlanger gjorda och resten av pysslet, det lite mer avancerade, ligger kvar i ett skåp och väntar på lite mer one-on-one-tid. Det är lätt att glömma att barn av idag nästan inte kan använda saxar. Mycket intressant iakttagelse och något jag inte riktigt trott var sant tills nu. Idag när vi pysslade märkte jag också att småtjejerna, deras mammor och killarnas mammor alla uppskattade pysslet väldigt mycket, medan medlemmarna i en annan grupp var lite mer restriktiva med lovorden. Jag vill inte hänga ut någon eller så, det var bara ännu en spännande iakttagelse. Själv fortsätter jag att med glädje pyssla åt alla håll och kanter trots att jag har hunnit bli mormor. Tur att vi alla är olika!
Jag fick ett gäng tårtpapper av min svärmor och bestämde mig för att göra ett par snöflingor av dem. (Har också fått ett gäng små papperspåsar som ska bli till stjärnor, det pysslet har jag sparat till min brorsdotter.) Just dessa tårtpapper är ca. 40 cm i diameter, så det är så stor som själva stjärnan blir.
Börja med att vika tårtpapperet på mitten och sedan på mitten igen i 90° vinkel.
Dags för dragspelsvikning! Jag valde att dela båda halvor i tre delar, men tror att stjärnan blivit stadigare (och inte lika djup) i sex delar.
Precis som att vika dragspel till smällkarameller, men med ett runt papper.
När papperet är färdigvikt ska det vikas på mitten.
Häfta ihop baksidan på mitten. Här blev det lite snett, men de andra häftorna satte jag rakt.
Så här ser det ut från rätsidan. Efter detta är det bara att vika två papper till och häfta ihop dem på samma sätt. I mitten använder jag varmlimspistolen, men jag hade också kunnat tänka mig att sy ihop längst nere i vecket, som vid bokbinderi. Ja, ungefär såhär kan man göra en snöstjärna av tårtpapper.
Nu har äntligen ett projekt som intresset väcktes för i december förra året börjat användas. Dottern visade den fina mistel hon gjort efter Lovisa Furubos instruktioner och jag började genast spara ljuskoppar. Att påstå att denna krans har något att göra med Svenskt Tenn kanske är övermodigt, men kisar man lite kan man tänka sig att det finns något där som påminner om vackra ljusmanschetter av olika slag.
Redan i december var jag igång med att kavla ljuskoppar. I januari började jag slå hål i de löv som skapades då ljuskopparna kavlades…
… och jag satte också metalltråd i dem. Planen var att göra något slags krans, och det gjorde jag också under Skapande september. Den fotades dock aldrig och projektet rann ut i sanden pga flera olika anledningar.
Till slut blev det ändå dags att plocka fram kransen och nu står den på köksbordet och livar upp en vanlig blockljushållare från IKEA. Kransen är tillverkad på det vanligaste sättet att montera kransar – ett löv åt vänster, ett löv åt höger (”stammarna” snurrades ihop) tills kransen var lagom stor att trä över ett blockljus. Det här momentet gick fort. Så här med bilden framför mig ser jag att jag kunde lägga löven lite bättre till rätta, men det är jättelätt. Kanske vill du fortsätta slänga ljuskoppar i återvinningen, kanske vägrar du ljuskoppar i aluminium, kanske tycker du att den här idén var rolig. Hur som helst, tack Lovisa Furubo som kom med grundinspirationen! Och tack till dottern som påminde om hur roligt det är att pysselpyssla.
Jag fortsätter pyssla även när jag varken har egna eller lånade barn här hemma. Planen var att låna hem brorsbarnen på deras lov, men nu blev det inte så eftersom jag blev sjuk. Pyssla kunde jag göra ändå. Planen var något mer avancerad, men nu fick det bli såhär. Jag hade plockat in lönnlöv att torka, men när de hade gjort det hade de nästan knutit ihop sig som en hand. Därför bestämde jag mig för att stryka nya löv mellan bakplåtspapper när jag precis hade plockat in dem för att få dem platta. Det funkade utmärkt. Efter strykningen knöt jag bara fast vit björntråd nära änden på skaftet och gjorde en ögla att hänga upp lövet i. Snabbt, lätt och ganska effektfullt.
Jag är säker på att man skulle kunna spreja bladen med genomskinligt lack eller liknande för att göra dem ännu stadigare, men det här duger bra för att representera tiden fram till första advent då glaskulorna åker upp i grenen. Denna ljusgren har inte riktigt blivit min favorit, den saknar något i sitt uttryck, men trots det gör den mig glad varje dag. Tycker det är jättekul att vår inredning också följer årstidernas skiftningar. ”Riktiga” bloggare talar om novent, men det tänker jag mest handlar om en hets att kunna visa upp sin inredning först av alla. Kanske har jag fel, vad vet jag? Här hemma är det iallafall Halloween fram tills första november, sedan blir det höst och tacksägelsetema. Första advent åker mer ljus, blomster och pynt fram. Hurra! Fast nu ska jag först njuta av detta.
Det var länge sedan jag visade något pyssel här i bloggen. Det är inte direkt det att jag pysslar mindre, men det har bara inte blivit så. Jag länkar oftast vidare till andra vars instruktioner jag själv följt, men just idag kommer jag inte ihåg var jag hittade idén. Du vet, det fastnade i mitt bakhuvud efter att ha fångats upp någonstans i det svarta hål som sajberspejs utgör? Det finns begagnade pappersvaror som alltid bör slängas (toapapper), annat som kan sparas om det är i gott skick (vadderade påsar) och sådant som alltid åtminstone bör dokumenteras, kanske till och med sparas (personliga brev). Hur man kan pimpa de i mitten inklämda, de sparade vadderade påsarna i gott skick, tänkte jag tipsa om idag.
I gott skick betyder inte att de är helt släta, det är ju orimligt. Däremot är de fortfarande hela. Börja med att försiktigt pilla/riva loss adresslappar och frimärken. I de fall där det finns tryckt text i stark färg, som här, kan du även limma över vanligt vitt kopieringspapper för att dämpa färgen lite. (River du kanterna istället för att klippa blir det i princip osynligt när servetten kommit på plats.)
Är du som jag har du både udda, vackra servetter och en burk Mod Podge, det fantastiska decoupagelimmet som är så användbart till allt möjligt. Mitt köptes på Hobby Lobby för många år sedan och används bara då och då, men är fortfarande i gott skick. Du kan även tillverka ditt eget decoupagelim med sådant du nästan garanterat har hemma:
Recept decoupagelim
Blanda en deciliter vatten med 2 msk socker och koka upp. Vispa i 2 msk potatismjöl, lite i taget, i en deciliter vatten och koka upp. Vispa hela tiden med en visp. Blanda sedan sockerblandningen med potatismjölsblandningen och låt det tillsammans än en gång koka upp. (Använder du decoupage på exempelvis möbler rekommenderas att du lackar det väl torkade resultatet för tålighet.) Receptet har jag fångat upp på vägen någonsin, har inte gjort det själv.
Servetter består av tre tunna lager papper. Ditt första uppdrag blir att separera det översta, mönstrade lagret från de andra två. Dra mycket försiktigt loss detta.
Måla på ett tunt lager decoupagelim på framsidan av den vadderade påse du vill pimpa. Det kan sedan gärna torka till i någon minut. Lägg försiktigt på servettlagret och fixa och trixa med lätt hand tills du fått det någorlunda slätt och på plats. Det gör ingenting om servetten sticker ut lite utanför påsen, det är lättare att klippa bort överflödigt papper än att hålla på och matcha upp påse och servett perfekt. När servetten är på plats målar du på ännu ett tunt lager lim över hela servetten, arbeta ner limmet försiktigt så att servetten verkligen täcker och sitter fast i påsen. (Bilden är lite missvisande, du vill alltså inte ha några tjocka lager lim.)
När mina påsar var färdiga såg de ut så här. Den blå var mitt första försök där jag ännu inte hade bemästrat det där med att hellre ha lite servett utanför påsen. Det gick bra att fixa efteråt, det var bara att klippa bort två millimeter längst ner. Solrospåsen var lite för lång för en servett. Jag tog lite av den extra, bortklippta servetten och skarvade. Längst till vänster kan du se att mönstret inte riktigt matchar, men detta är inget som kommer att störa då det är precis vid flärpen som viks över till baksidan. Den allra minsta lilla gula påsen hade svarta bläckfläckar som jag inte täckte över, men de lät jag vara kvar. Tänkte att jag kan lösa det med klistermärke, tejp eller annat. Vi pratar om återvunna vadderade påsar, inte konstförfalskning.
Här är mina nygamla postpåsar som jag ser fram emot att få skicka vidare! För någon annan kan detta återbruk te sig som rent tidsslöseri, för mig är detta mindfulness och ren och skär glädje. Jag blir mindful av själva förfarandet och glad över att jag kan återanvända något som både är dyrt i inköp och som fortfarande fyller sin funktion. Och visst är det fint om man kan sprida lite skönhet omkring sig?
Det är väldigt mysigt här hemma just nu. Fint att ha två av ”barnen” hemma, roligt att samarbeta och pyssla lite här och lite där. Samtidigt är det väldigt stökigt, för det är grejer på gång överallt. Någon påse med julklappar som aldrig kom till mottagaren (vi har nu två bilar som inte är riktigt som de ska, så jag vågade inte ge mig ut på julklappsrunda som jag hade tänkt), strykbräda till mina loppistextilier (köpte ett gäng stackars övergivna jättefina sådana, har fått slänga en del och behandlat resten med allt från Yes till galltvål och bikarbonat/citronsyra-bad), det sista silkespapperet från mina YouDo-dagar har legat på bordet för att bli till smällkarameller, makens och dotterns pepparkakshus ligger på bänken för stabilisering av dekorationerna innan monteringen och sådär fortsätter det.
Igår hörde jag om någon som inte kunde tänka sig att ta emot en second hand-gåva. Jag själv tänker att det får stå för personerna på andra änden, men jag ger bort både nytt och sådant som redan hunnit vara ute på marknaden både en och två rundor. Den här mandelkvarnen fick min man i julklapp för några år sedan. Den har varit, och fortsätter vara, mycket användbar här hemma! Flera julklappar har jag skapat av sådant som köpts på second hand eller redan funnits här hemma. I de fallen har det legat lika stor kärlek och omsorg bakom gåvorna som när jag valt något i butik. Att ge varandra gåvor är ingen tävling eller maktkamp och när jag ger bort något gör jag för att jag vill ge, inte för att någon ska ge mig gåvopris eller att jag förväntar mig något tillbaka. I många år har jag till födelsedagar och jul alltid önskat något som barnen tillverkat själva och dessa gåvor har blivit stora favoriter!
Är du sugen på att julbak, men har svårt att välja vad? Häromdagen var vi hemma hos vänner och blev bjudna på ”dubbelt så goda”. Så, så smarrigt! Verkligen dubbelt så gott, haha. Egentligen är det dubbla hasselnötsbiskvibottnar med smörkräm emellan, fast utan chokladdopp. Det finns massor av olika versioner på nätet, både med mandel och med olika smaker på smörkrämen. Själv använde jag helt vanligt smörkräm gjord på 150 g rumsvarmt smör, 2,5 dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker och en äggula. Jag spritsade ut så små klickar att det räckte till femtio dubblingar istället för receptets trettio, men familjen tyckte att de här var så smarriga att ett gäng gick åt till ”kvalitetskontroll”. Nu ligger de i frysen och jag räknar med att de här små munsbitarna blir ett trevligt tillskott till det redan för myckna sockerstinna.
För övrigt gjorde jag en Janssons som nu står redo till julbordet. Själv är jag ingen stor fan av denna klassiker, men tar alltid en sked för själva julkänslans skull. Hade jag bara fått mina köttbullar med rödbetssallad hade jag varit rätt nöjd, men jag gillar ändå det klassiska smörgåsbordets upplägg. Med det så har den här dagen börjat. Inget jobb idag, nu får fokus ligga på annat. Jag tänker på alla som av olika orsaker har det svårt nu i jultider och hoppas att de trots allt kan få känna stunder av frid. God jul hör du! Vi får väl se när det finns tid och lust att skriva här igen.
Sedan jag var liten har julen inneburit att jag fått göra en av de saker som ger mig mest glädje, nämligen att pyssla. Det är egentligen rätt meningslöst. Eller? Vad bestämmer vad som ska räknas som meningsfullt? Jag har genom åren varit mycket intresserad av filosofiska funderingar och politiska manifest. De förra roar jag mig med lite till och från, de senare har jag tröttnat på då jag lätt förlorar respekten för folk. Jag vill inte förlora respekt. Jag vill försöka se det bästa i alla! Nej, pysslet grundar mig istället. I juletider försöker jag lägga lite pysselomsorg på klapparna, numera inte särskilt många. Händerna väver in och ut, plockar upp, klipper, viker och hanterar försiktigt. Papper prasslar, rasslar, gnisslar, pennor raspar mot papper och band krullas av vassa kanter.
I år tog jag mig äntligen tid att leta upp mina lackstänger med tillhörande stämpel. De har inte fått jobba på så länge så jag knappt visste om grejerna hade nått något slags bäst före-datum, men allt verkade funka precis som det skulle. Jag älskar doften av lack! Det gäller att inte låta det brinna, utan det ska hållas en bit ovanför lågan och sakta mjukas upp.
För ett tag sedan köpte jag hundra bruna papperspåsar i ”lagom storlek”. 72 stycken gick till våra ungdomars julkalendrar, flera av de andra har fått bli till julklappsförpackningar till sådant som ska gå lite snabbt att slå in. Tycker det blir rätt effektfullt att stansa hål och knyta ihop med något fint band. Jag hade som plan att dra igång mitt kalligraferande också, men så långt kom jag aldrig. Det får bli någon annan gång! Nu är det bara ett gäng julklappsleksgåvor som ska få kläder kvar. Dan före dan före dopparedan. Känner du någon förväntan inför jul?
Ibland går det inte att vinna. Det gäller bara att slutföra loppet, låta katastroftankarna swisha genom skallen lika lättvindigt som en telefonbetalning och nöja sig med det. Igår radade ”grejerna” upp sig. Jag vaknade lite sent, hade ont i huvudet och började morgonen med att stressa fast det egentligen inte fanns någon anledning. Yngsta dottern och jag packade ut allt som skulle med i bilen och sprang skytteltrafik för att få med grejer som glömts bort (nu fanns en tid att passa). Bilen startade inte. Psssst. Gongkgongkgongk-tyst. Batteriet hade lagt av en dag i Nynäshamn också, men då trodde jag att jag bara kommit åt radioknappen då jag dragit ut bilnyckeln, och efter hjälpstart har det funkat hur bra som helst. Nu var det i alla fall dött igen, så det var bara att vara tacksam över att vi har två bilar och att det var plusgrader så jag kände mig okej med att köra på Kians allvädersdäck. Tickatickatickaticka. Orange lampa med utropstecken. Dottern fick scanna instruktionsboken och jag fick ta beslutet att det verkade som att vi behöver en hjulinställning, men att vi nog skulle fixa Kalmar To.R. Stopp i Jämjö för tankning, meddelande från klient. ”Har något hänt dig?” Eh, jag har en jobbkalender och så min vanliga telefonkalender där jag skriver in alla samtal. Jag hade helt enkelt varit skelögd, eller visat på en stunds dyskalkyli, för detta samtal stod inskrivet en dag för sent. Klienten var tillgänglig idag istället och visade stor medkänsla, så jag bestämde mig för att följa ”släpp och gå vidare” och fortsatte färden mot Kalmar.
Som tur var upphörde morgonens utmaningar efter detta. Nej förresten, jag försökte köra mot enkelriktat i Kalmar, med möte, men det styrde jag upp som om inget hade hänt. Dottern var väldigt imponerad och tyckte att jag var lugnet själv. Jag skrattade, för vad ska man göra? Jo, det ska jag tala om. Jag glömde i mitt tillstånd bort att betala parkeringsavgiften, så får du gissa vad som hände sedan. Jo, INGENTING! För DÄR upphörde det. Den koreanska maten på Gangnam var så god att smaklökarna krullade sig och jag längtar redan tillbaka. Min lilla Exploriusstudent bestämde sig för att hänga med oss till Karlskrona och julbaka och vi hade inte fått någon böteslapp då vi kom tillbaka till bilen! Resten av dagen var riktigt härlig. Det finns huvudvärkstabletter, min systerdotter var så behjälplig och snäll till pysslet, alla som kom var glada och stämningen av fantastisk. Jag kände mig tacksam till syrran som hade erbjudit sitt hem och till alla som hängde på och gjorde eftermiddagen till en succé. Lussekatterna blev fina, Leilas road blev god, Mozartkulorna klarade kvalitetskontrollen, de dekorerade pepparkakorna var söta och ingen brände sig på sockret så det enda pepparkakshuset monterades. Julstämningen var på topp då dottern och jag släppte av studenterna, en på väg till Ronneby och en till Kalmar, och så fortsatte vi mot festförberedelser då kära svärmor fyller 75 år idag. Jag kan säga att sömnen sällan varit så välkommen som då jag sent lade mig på kudden igår kväll, glad och faktiskt jättetillfreds trots de ”utmaningar” som varit en del av dagen. Jag skrattar redan när jag tänker tillbaka på hur det blev. Vem hade trott det igår förmiddag? Inte jag iallafall! Jag önskar dig en härligt välsignad dag.
I många år har vi haft som tradition att adventsmysa med min lillasysters familj. Vi försökte komma på hur lång traditionen är, men vet att vi åtminstone har hållit på sedan våra familjer båda bodde i Stuvsta/Snättringe för många år sedan. Snart åker syrrans familj på en efterlängtad Thailandsresa i tre månader (tror det är tredje rundan). Barnen kommer att gå i svenska skolan och föräldrarna jobbar hemifrån – ett vinnande koncept för exempelvis systerdottern vars atopiska eksem mår så dåligt av den svenska vinterkylan. Ju äldre barnen blir, desto svårare blir det att få ihop en sådan här resa, så det här blir kanske sista gången på ett tag. Hur som helst kommer vi att fira jul och nyår på olika håll och sedan åker de, därför kändes det extra fint att få några extradagar tillsammans.
En av våra andra systrar köpte ett gäng roliga adventspysselingredienser i Skottland till syskonbarnen. Förutom dessa dukades det upp med saffran, marsipan, nougat och annat som behövs när det ska fixas julgodis. Viktigast var lussekatterna eftersom Lucia bara låg några dagar bort och så Mozartkulorna för traditionens skull. I vanliga fall hade det bakats pepparkakshus också, men i år tog vi hjälp av en byggsats. Systerdottern kompletterade dock med ett egenhändigt bakat dass som blev pricken över I, men det glömde jag tydligen att fota.
Yngsta dottern fick stanna hemma och kurera sig pga ännu en förkylning. Hennes storasyster med man skulle ha kommit om inte SL:s alla tåg mellan Västerhaninge och Nynäshamn varit inställda ”p.g.a. personalbrist”, något som hållit på i säkert en vecka om inte mer och fortsätter. Stackars Nynäs-bor som pendlar… Ersättningsbussar är definitivt inte samma sak. Det känns så märkligt med all arbetslöshet att det inte finns personal som kan köra pendeltåg och jag köper inte riktigt förklaringen. Hur som helst gick det inte att tidsmässigt få ihop ersättningsbussar med en luciakonsert som de skulle hinna med. Sonen fyllde sina systrars skor väl och vi fick några jättemysiga timmar trots manfall.
Maken är familjens pepparkakshusexpert och anlitades för att montera ihop Villa Villerkulla-byggsatsen med bränt socker. Det finns ingenting som håller bättre! Kristyren som jag hittade för några år sedan är överlägsen:
en äggvita 4 dl florsocker 2 krm ättiksprit
Vispa ihop med elvisp och färga eventuellt. Jag skulle dock vara mycket försiktig eftersom kristyren redan är perfekt rinnig/stark och jag undrar om inte färgen skulle spä ut den för mycket. Jag och systerdottern jobbade i lag och var mycket nöjda med samarbetet. Nästa vecka är det dags för yngsta dottern och mig att göra julgodis, men då tror jag vi fokuserar på kola och knäck. Känner jag henne rätt blir det säkert ett litet pepparkakshus också och känner jag mig rätt blir det definitivt Mozartkulor. Med tanke på de mängder av recept jag vill testa från mina olika julböcker kanske vi borde satsa på att hålla oss ifrån de säkra korten?
Idag fyller min lillastesyster 30 år. Det är knappt så jag tror på det själv, men det är faktiskt sant. Dagen då hon föddes känns som ett annat liv. Det handlar väl mer om att jag levt i trettio år med henne, men hade ”bara” haft tjugotvå utan. Så glad för att hon och hennes fina man får fira födelsedagen i lugn och ro genom att utnyttja en av sina bröllopspresenter (presentkort på tjusigt spa).
Här hemma fortgår livet i gott tempo. Jag skriver gott för att påminna mig om hur glad jag är att allt liksom funkar i mig igen, att jag inte längre får stresspåslag bara av tanken på att det finns mer att göra och att jag numera kan ta saker i den takt de kommer. Igår var en osedvanligt vanlig dag, men trots det osedvanligt bra. Det känns värdefullt att ta den känslan tillvara. Jag njuter av att plocka in det som gör mig glad: lite mer levande ljus, lite mer pyssel, lite mer överraskningar, lite mer andlighet, lite mer sociala tillställningar, ja, lite mer helt enkelt.
Här kommer påminnelse om mitt amaryllisprojekt. Sedan intagningen från trädgårdslandet har en helt blommat ut, en slår ut vilken dag som helst, en står i knopp som kommit upp nästan hela vägen och sedan har vi de fem här i förgrunden som man precis kan ana knoppen på (en halv till tre centimeter ute ur löken). De fem som står kvar utan tecken på knopp lever och har hälsan, så de är kanske bara lite sega i start? Detta experiment är ju hur roligt som helst! Jag väckte lökarna liiite för sent, men hann i alla fall njuta av en blommande adventsamaryllis. Det är förvisso drygt fyra veckor kvar till jul och jag tycker att de här blommorna växer väldigt ojämnt sinsemellan. Av de två som blommade innan lökarna togs upp ur jorden var en röd och en vit. Dvärgamaryllisen som är på gång att blomma snart (står i vardagsrummet) är vit, så det borde betyda att resten av ”damerna” är röda, terracotta eller någon rosa variant. Jag gissar att de lite märkvärdiga kommer att vara mindre benägna att blomma om, men det kanske bara är inbillning.
Jag är mycket stolt över min Spotify-utmärkelse efter årets lyssningar. 45 145 minuter av nästan bara musik (jag lyssnar på poddar på annat ställe), mer än 89% av de svenska lyssnarna. Jag var en av de 0,5% som lyssnade mest på Annika Norlin vilket tyder på att jag borde prioritera en konsert med henne nästa år. Jag har flera i min närhet som hade varit intresserade av att hänka tänker jag! Att jag annars får vara äventyrare åtminstone inom ett område i livet känns stort för någon som är så fyrkantig som jag ändå är. Jag ser fram emot att fortsätta undersöka var musiken kan ta mig, åtminstone så länge jag slipper lägga rap och hiphop (Vad är hönan och vad är ägget?) till listan. Tur att vi alla är olika, eller vad det nu är man brukar säga.
