psykologi – monnah

Var hittar du ljuset?

16 mars, 2026 18 kommentarer

Jag hör det runt omkring mig. Om mörkret som äter upp mina medmänniskor. En sitter bortkopplad från frun genom hörlurar och padda för att han är så fokuserad på varenda uppdatering om Iran, Israel och USA. En är bekymrad över att AI ska ta över alla programmeringsjobb. (Jag gillar makens kommentar till denna, att det är som att säga att en elektrisk borrmaskin ska ersätta alla snickare.) En är orolig över den värld som hens barn ska växa upp i, att allt ska bli ”ännu värre” (vad nu det innebär).

Att vara människa är inte helt lätt, det kan vi konstatera utan att behöva gräva särskilt djupt eller leta långt in i garderoberna. I nära relationer, i arbetsliv och i samhället i stort finns det mörker som kan suga in oss om vi tillåter det. Ett liv i detta mörker är dock onödigt tungt, för det finns ljus att tillgå för oss alla. För somliga är det svårare att hitta det än för andra. Det är helt förståeligt, men man behöver inte vara ”löjligt positiv” eller överdrivet klämkäck för att bjuda in ljuset. Min favoritteknik är tacksamhet, men har man inte övat mycket på det kan det kännas överväldigande och kanske som att man är ”dålig” för att man inte har förmågan att känna sig tacksam i stunden. Något som jag tidigt fick lära mig var att hjälpa någon annan då man har svårt då tjänande/service även bidrar positivt till den som hjälper. Det finns de som säger att det inte alls hjälper att veta att ”det alltid finns någon som har det värre än en själv” och för en del kanske det inte finns det. Inte ens om man anstränger sig. Att då letar efter acceptans över att det är som det är kan då vara det allra mest effektiva sättet att hitta tillbaka till något slags ljus.

Jag gillar verkligen kroppsscanning som en metod att släppa ältande och oro. I den stunden handlar det bara om att uppmärksamma vad som sker i och omkring en själv och många tycker att det är mycket avslappnande och lugnande. Det finns många uppladdade på YouTube och Ingrid Thorngrens röst gillar jag.

Gällande denna skylt kan man ju fundera på om man vill och/eller kan vara någon som andra kan hämta kraft hos. Depression och mörker smittar nämligen. Inte bokstavligen, men det blir en ”emotionell smitta” som man behöver vara medveten om. Därför är det viktigt att balansera både sitt eget och närståendes mörker genom att aktivt söka ljus på olika sätt. Träning, mat, sömn, socialt umgänge och rutiner kan kännas svårt att sköta när man mår dåligt, men faktum kvarstår. Dessa är alla mycket viktiga för att man ska kunna må bättre. Idag jobbar jag som vanligt, men jag har stunder mellan jobbsamtalen så jag ska fylla på med den bästa sorts ljus jag vet: planttanteri! Maken hämtade alla pelargoner i Bredavik i förra veckan och nu har de stått och väntat på sin spabehandling på vårt köksgolv tillräckligt länge. Heja det riktiga solljuset! Inte konstigt att hela Norden lever upp när dagarna blir längre och solen mer synlig…

Trettio Tacksamma Dagar

20 november 2025.

20 november, 2025 Inga kommentarer

Tankar från personer som liksom jag försöker hjälpa mänskligheten eller enskilda individer att hantera livet när det känns mentalt överväldigande, meningslöst eller rent allmänt trixigt är alltid intressanta att följa. Jag läser forskningsrapporter, tankar om DSM-5 (tegelstenen som psykologer och psykiatriker följer för att diagnostisera mental ohälsa), enskilda individers upplevelser av hur de eller deras familjemedlemmar hanterats (eller inte) i vården och så lyssnar jag naturligtvis på mina klienter. Jag är samtalsstöd, ingen som diagnostiserar. På flera olika plan behöver jag dock förhålla mig till personer som har fått en diagnos, tror att de borde få en eller tror att de feldiagnostiserats. Denna morgons jobb handlar om att läsa ikapp nyhetsbrev och forskningsrapporter, bl a om detta ämne.

Ibland ser jag hur en diagnos blir Diagnosen, något som från Dagen D blir hela ens identitet. Ibland innebär en diagnos en stor lättnad. Äntligen får jag en förklaring på varför jag funkar som jag gör, äntligen kan jag förstå mig själv och min omgivning bättre. Äntligen får ANDRA en chans att förstå mig bättre. Somliga blir feldiagnostiserade och får slåss mot felmedicinering och felbehandling. Ibland blir diagnostiseringen till en stor besvikelse. Den tillför en stämpel, men samhället, åtminstone här i vårt land, har sällan rätt resurser för att möta behoven.

Lillasyster Psykolog skickar i arla morgonstund en intressant tanke från yrkestidningen Psykolog. ”Nya tidningen handlade om psykedelisk terapi. Var även en serie i DN nu om hemliga psykologer i sthlm som erbjuder det olagligt till patienter.” Intresset för sextiotalets upplevelser av psykedelia har onekligen vaknat till liv igen. Jag funderar på hur jag ska förhålla mig till detta, men fortsätter att läsa med stort intresse. Finns det något som kan kallas onödigt lidande? Borde vi sträva efter att ta bort lidandet så långt som det är möjligt, eller är det större resurser att hantera livets orättvisa vi behöver? Starkare mentala muskler och en förmåga att härbärgera vår själsliga smärta är väl precis lika viktiga som styrka och smidighet i den fysiska kroppen? Idag är jag tacksam till alla som intresserar sig och gräver djupare, som ökar förståelse och ger andra möjligheter att växa. Jag är tacksam till alla som öppnat upp för mig och delat med sig, något som gjort att min förståelse för andra har ökat. Ödmjukhet inför den mänskliga komplexiteten är något jag tackar andra för, utan deras inlägg, samtal och delade smärta hade jag varit en långt hårdare dömande person. Detta tackar jag för idag.

Ett Litet Ord

Det tysta egot.

18 oktober, 2025 8 kommentarer

Förra helgen skrev jag om mina tankar om det nya kapitlet i Livsstilsverktyget. Här kommer fortsättningen. Jag svarade på några frågor som jag hoppas kan/kunde hjälpa dig som tyckte att tankesättet är lite krångligt (som jag förstår att det är tills man får överblick). Detta inlägg handlar alltså om hur det kan vara att befinna sig mer i grundläge fyra och hur man hittar dit (se förra veckans inlägg).

Jag har tänkt vidare och har också fått flera nya tankebubblor att fördjupa mig i. Som det tysta egot, hypoegoism, eller det läge där jag fokuserar på vad som händer mellan mig och andra. Inte bara hur något påverkar mig. Inte bara på hur något påverkar andra. Detta har jag själv fått bättre förståelse för och kunnat sätta ord på vad som inte funkade då jag i princip bara gjorde saker för andra, då min familj kallade mig ”martyren” och jag snarare bar en offerkofta än något annat.

Det här blir lite krångligt, men jag hoppas att du hänger med. Jag har förstått att jag kommer med stor medkänsla och ett stort intresse för andra människor. Relationer, hur vi funkar i små och större enheter, varför alla inte bara kan vara ”snälla” mot varandra. Till detta kom min storasysterroll och ett allt för stort ansvar både praktiskt och mentalt under uppväxten. Inte alls med ont uppsåt och sanningen är att jag fick många, många fördelar av att vara i den sitsen också. Jag blev iallafall en person som lärde mig se andras behov och att ta på mig själv att se till att de togs omhand. Det spelade ingen roll om det handlade om saker i det lilla, i nära relationer, i olika sammanhang där jag hade en roll eller på arbetsplatsen, jag gav alltid allt utan att ombesörja min egen påfyllning. Jag FICK mycket påfyllning, men jag tog som sagt inte ansvar för detta själv, och jag öste ur snabbare än det fylldes på. Jag satte alltid andra i första rummet, hela tiden. Sa aldrig nej, eller det här orkar jag inte, eller det här vill jag inte, eller kan vi hjälpas åt, eller det här kanske vi bara borde strunta i. Ett sådant förhållningssätt leder till en Instagramperson på väg in i kaklet, med full kraft och utan pardon. Jag gav alla andra lov att bara vara människor, att vara o-perfekta, orkeslösa, lata, ledsna, frustrerade. Själv skulle jag vara typ Moder Teresa parat med Ice Queen. Mycket obehagligt, när jag nu skriver om det. Eller kanske mer pinsamt. Varför skriver jag det ändå? Jo, därför jag möter det här så mycket i mitt jobb idag. Så mycket felplacerad skam och skuld, en oförmåga och en blindhet för skillnaden mellan att inte kunna och att inte vilja. En plats där den man är mest ansvarig för, en själv, blir väldigt styvmoderligt behandlad. Av en själv. Inför öppna ridåer.

Jag började att skriva om det tysta egot, men för att förstå hur det kan få mer utrymme behöver åtminstone jag förstå hur det blir då man helt plockar bort sina egna behov och bara fokuserar på andra. Att ge fullt utrymme till egot känner vi nog alla till, både hur det blir när vi själva praktiserar det och när andra gör det på bekostnad av vårt välbefinnande. Att läka mig själv och att komma bort från mitt martyrskap uppfylldes inte av att jag blev egoist och började se till bara mina egna behov. Jag var där i en stund, men lyckligtvis gjorde min observanta syster mig uppmärksam på vad som hände då jag slutade bry mig om andra. (Detta var året efter att våra föräldrar hade legat för döden osv och jag hade blivit jättedålig.) Jag fick långsamt börja öva på att bjuda in det som jag då inte visste hette mitt tysta ego. Vissa personer slutade jag ta ansvar för. Sådana som jag insåg faktiskt utnyttjade min personlighet och som aldrig, aldrig tog ansvar själva. (OBS! Fullt fungerande varelser i andra situationer, men där vår relation var allt annat än hälsosam.) Jag började se till vad jag faktiskt orkade, vad som var rimligt att jag bidrog med. Vad jag ville göra och vad jag kunde göra. Och långsamt bjöd jag in andra också. Började känna på vem jag skulle vara om jag såg till andras behov OCH mina egna. Det blev en synnerligen intressant process.

Vet du vad som händer rent mentalt om jag gör något för att jag vill och ser nyttan av det för helheten istället för att tänka ”ja, ingen annan kan/vill/kommer att, så då blir det naturligtvis mitt ansvar”? Precis samma arbetsbelastning alltså, men en annan mental inställning? För mig var det här en ny värld öppnade sig. Jag slutade att mentalt utmatta mig själv PLUS att göra det som jag redan hade gjort i huvudet flera gånger. Jag tar fortfarande mycket ansvar. Jag vill, jag kan och jag ser nyttan av det. Men jag gör det inte per automatik. Och jag har inte längre ”Jesuskomplex”. Det räcker att jag gör mitt bästa på ett hälsosamt vis. Hur kan det se ut att praktisera detta för mig?

Som familjemedlem och vän: Jag tjurar inte om jag tycker det var länge sedan jag pratade med någon utan tar kontakt istället för att säga ”varför har du inte ringt/hört av dig”. Försöker se vilka styrkor, förmågor och utmaningar någon har. Skickar ett meddelande, en bild eller liknande då jag ser något som påminner om ett gemensamt minne. Tar gärna ansvar för matlagning vid högtider eller att fikaträffar blir av. (Gillar att laga mat och att fika, win-win.) Delar den känslomässiga bördan vid svårigheter och sjukdomar, men lägger den inte längre på mig själv. Stor skillnad!

Som körmedlem: Jag har inte fått ansvaret, men har sett vad det gör för mig själv att på en gång lära mig nya körmedlemmars namn. Hälsa och säga deras namn åtminstone vid andra repetitionen och oavsett vilken stämma de tillhör. Gå fram, ta i hand, säga välkommen. Efter några repetitioner fråga hur de trivs, vad de tycker om kören. Det tysta egot. Jag gör det för mig själv (kören är en plats som jag älskar att komma till), för andra individer och för vår kör. En kör som inte består av enskilda individer sjunger bättre tillsammans. Vi tävlar inte mot varandra. Vi gör det här tillsammans.

Som partner: Maken och jag är väldigt olika, så jag försöker tänka på vad han hade velat och han gör detsamma för mig. Ibland gör vi saker som vi inte gillar för den andre, men får det tillbaka på andra hållet. Det är ingen som hela tiden får ”offra”. Vi delar bördan, men också glädjen, både fysiskt och mentalt. Fokuserar inte på att räkna Uscados eller hålla koll på vad den andre inte gör.

Som församlingsmedlem: Försöker se alla och säga hej då vi träffas, uppmuntra och hjälpa då någon behöver. Ser att detta är en plats för många som har ett minimalt umgänge och att kyrkfamiljen är mycket viktig ur ett socialt perspektiv. Hjälper gärna till, men tar inte per automatik på mig ansvaret för allt som ska göras.

Ungefär så här är det för mig. Återigen, hur tänker du om detta? Är det något som känns uppåt väggarna fel? Eller är det rentav något du känner igen dig i?

Ett Litet Ord

Jag i förhållande till andra.

11 oktober, 2025 19 kommentarer

Nu var det dags för ett nytt kapitel i Livsstilsverktyget. Jag är med i denna studie som är så fantastisk, åtminstone för mig. Jag lyssnade allt för slappt på en podd där någon sjukvårdsminister (gissar att det handlade om USA) blev häcklad för att hen utgått från något slags alternativ syn på hälsa och att allt inte handlar om piller. Det låter ju som att det handlade om Robert F Kennedy, men vad han står för tänker jag inte gå in på här. Däremot kan jag säga att ju längre jag varit med i den här studien, desto mer har mina ögon öppnats för att det finns många vägar till välbefinnande och det som man kallar hälsa.

Veckans kapitel innehöll några rader jag vill citera. ”Det… behöver… inte bara vara två lägen: jag eller andra.” ”Modellen utgår från att vi kan drivas av både yttre faktorer, som bekräftelse, beröm och krav från andra, och av inre faktorer som nyfikenhet, kärlek, omtanke, integritet. Vi kan dessutom välja att fokusera på våra egna eller på andras behov.” Det ger oss fyra grundlägen:

Vad får jag ut av detta? (Inre faktorer och egen vinning. Jag utgår bara från egna behov när jag pratar med andra, frågar andra om det som är angeläget för mig etc. Kan upplevas som självisk och kan leda till isolering.)
Vad ska grannarna tänka? (Hej mormor! Mina handlingar drivs av andras bedömningar, men jag bryr mig inte direkt om vad som är bra för den andre utan om vad hen tycker om mig. Upplevs säkert som socialt smidig, men är sårbar för andras tyckande.)
Hur kan jag hjälpa till? (Genuint intresserad av andra, men drivs fortfarande av andras bedömning. Meningsfull känsla av att vara behövd, men kan leda till total utmattning.)
Jag och du. (Jag ger rum åt andra människors behov, men låter mina inre värden styra vad jag prioriterar. Detta innebär att jag kan hitta mening och sammanhang, men samtidigt minska stressen då energin fördelas rätt.)

Aldrig har väl ett kapitel kommit mer lämpligt i tiden! Jag har fått många kommentarer om att det nästan är märkligt att jag flyttat hem till svärfar för att hjälpa till. ”Det skulle jag aldrig göra.” ”Fattar inte hur du orkar.” ”Finns det inte hemhjälp?” För mig är det självklart, kanske för att jag gjort detta med mina föräldrar förut. Fast då lärde jag mig också hur jag INTE kan göra och hur viktigt det är med de där gränserna. Att jag har gått från läge tre, som var min ständiga position, till läge fyra har gjort stor skillnad. Jag har alltså gjort bedömningen att jag och maken fixar detta tillsammans. Ja, det är en uppoffring på sitt sätt, men det är också en investering i det nära livet. För mig är detta essensen av att vara människa. Jag är ingenting på egen hand. Jag är bara jag i relation till min familj och mina medmänniskor. Att jag har förstått att jag måste tanka och att det finns somligt och somliga som jag inte längre lägger energi på för att kunna göra en sådan här grej är också förklaringen till hur jag vet att jag kan genomföra detta utan att det kostar för mycket.

Jag ska fundera lite mer runt detta, men först ska jag till Bredavik där vi ska stänga stället för vintern och umgås runt god mat och gull med bebis. Det hade varit roligt att höra dina tankar. Jag brukar inte fråga om återkoppling, men idag gör jag det. Tror du att dessa frågor är viktiga för din hälsa och ditt välmående? Jag upplever att ”gränssättning” har missförståtts av många. Vad innebär det egentligen att sätta gränser? Och tror du att det ligger något i mina funderingar om att mycket av vårt samhälles ”olycka” beror på att människor upplever sig vara i läge tre, men att de egentligen är i läge ett samtidigt om de upplever alla reella och upplevda krav som verkliga. Alltså, att de egentligen inte gör så mycket för andra. Däremot upplever de stor mental press, så varje insats där de faktiskt gör något upplevs som ”för mycket”? Jag inser att denna teori kan vara kontroversiell, men kommer att skriva mer om den för att förklara mig. (Du vet, jag ber min tonåring om att utföra något och får på en gång höra att jag tjatar fast det egentligen är så här: En gång: fråga/instruktion. Två gånger: påminnelse. Tre gånger eller fler: tjat. Eller att jag känner att jag borde göra något som ingen har krävt, men som jag upplever hade varit ”det rätta” att göra. Men jag vill inte göra det och kommer inte att göra det, så jag kommer med ursäkter till andra för att skydda mitt ego.)

Funderingar

Lite om att gilla eller ogilla.

10 september, 2025 10 kommentarer

Tänker du ibland på vad som gör att du gillar någon? Jag tänker ofta på det. Är det skillnad på ting och person? Ja, alltså, det är väl självklart att det är skillnad, vad menar jag? Jag tänkte på detta igår då jag gick och försökte göra ren vår grusgång som har en massa ogräs i sig. Ogräs är något som ständigt återkommer eftersom det finns fröer överallt i en frisk miljö som inte har besprutats. Samtidigt pratade jag i telefon med en fin vän som jag verkligen känner mig bekväm med. Vi har inte träffats sedan början av sommaren fast vi bor tio minuter från varandra, men det finns inga anklagelser från något håll om att vi inte haft tid. Vänskapen med henne är helt enkelt okomplicerad. Det är inte grusgången. Jag fixar och trixar med den, det finns alltid ogräs att rensa eller gränser att skärpa upp. Den tillför mycket och gör vår trädgård vackrare, men den är utmattande att ha att göra med.

Det finns många undersökningar och mycket forskning om vad som gör en människa tilltalande och vad som gör människor lyckliga. Det finns till och med undersökningar om vilka egenskaper en person som uppfattas som cool besitter. Egentligen tror jag inte att vi behöver läsa dessa rapporter för att veta vad svaret är. Detta är sådant som jag uppskattar i en medmänniska (och det har ingenting med att vara cool att göra):

får andra att känna sig bekväma
visar omtanke
ser andra
inkluderar andra
uppmärksammar andras ansträngningar
har fördragsamhet med andras tillkortakommanden
ställer upp känslomässigt och/eller praktiskt
delar med sig
söker inte bekräftelse i tid och otid
är inte känslomässigt småsint

Som du kanske förstår finns det kompletteringar till alla dessa punkter. Ingen av oss är perfekt. Vi har olika mycket att göra, olika förutsättningar gällande ork, olika psykisk eller fysisk hälsa, olika ekonomi, olika mycket tid osv i all oändlighet. Jag har fördragsamhet med andras tillkortakommanden eftersom jag är så medveten om mina egna. Det finns dock några saker som jag helt enkelt inte gillar. Högdragenhet, elakhet och snålhet har jag t ex väldigt liten fördragsamhet med.

I kören har jag som mål att alltid lära mig de nya körkompisarnas namn så fort de börjar. Säger hej och namnet (eller frågar igen om jag glömt) andra gången de kommer, tänker att de säkert är kompetenta men att det finns så många i vårt samhälle som går omkring i ensamhet utan att någon uppmärksammar det. Många är i detta sammanhang nya i vår stad och har ännu inget nätverk. Kören kan vara bara en kör för den nya körmedlemmen, men den kan också vara ett sätt att försöka skapa ett nätverk och ett sammanhang. Kanske är jag onödigt intresserad av mänskliga relationer, men för mig är det kittet i livet. Vi behöver inte många vänner eller stora familjer, men vi behöver ett sammanhang, någonstans där vi kan känna oss trygga och uppskattade. En plats där någon frågar efter oss om vi inte dyker upp eller hör av oss. Inte för att vara småsint eller irriterad, utan för att se om allt är okej.

Vi vill nog alla bli accepterade för vilka vi är, men att vilja göra bättre där vi vet att det skaver tänker jag är en bra början. Om jag har problem att hantera starka känslor och slår människor runt omkring tycker jag inte att det ligger på alla andra att acceptera det. Då är det mitt ansvar att förstå hur jag funkar och göra vad jag kan för att inte fortsätta göra skada. Om jag ständigt lovar saker men aldrig ställer upp när det verkligen gäller behöver jag se över varför det blir så. Jag kanske är väldigt glömsk och behöver sätta larm. Jag kanske upprepar ett inlärt beteende som behöver rättas till. Jag behöver kanske omprioritera vad eller vilka jag lägger min tid på. Om jag ofta ber om hjälp, men aldrig erbjuder att hjälpa till eller säger nej när andra frågar kan jag fundera över om det är ett hållbart beteende, eller om det finns något jag behöver justera. Och så går mina tankar idag.

Funderingar

Diagnoser.

8 juli, 2025 14 kommentarer

Håller vi på att diagnostisera oss själva in i väggen? Frågan är vad som händer med mänskligheten om det börjar anses vara sjukt att bete sig som en människa som sticker ut. Eller en sån människa. Eller en annan människa. Min svåger blir GALEN på att vi systrar använder ord som ”aspig”, ”smått autistisk” eller liknande för att beskriva hur någon är. För oss som växte upp med en far som sa att om han var barn idag (fast detta var då denna diagnos fortfarande ”fanns”) säkert skulle ”ha Asperger”, mamma var mentalskötare, en syrra är psykolog, en psykologilärare, en terapeut och de andra två systrarna har oss som syrror – går det att klandra oss? Jag håller egentligen med min svåger och har länge upprörts över att ett barn ska behöva få en diagnos för att få hjälp i skolan trots att alla dess lärare ser precis vad som är problemet och vilka anpassningar som behöver göras. Det är som att det är SÅ viktigt med den där lärarlegitimationen, men när sedan professionalismen ska utövas så är den inte värd ett dyft. Då måste en psykolog anlitas för att bekräfta det som alla redan vet eller förstår.

Hur som helst läste jag en artikel av psykoterapeuten Stella O’Malley som handlar om Storbritanniens enorma ökning av diagnoser.

Nya uppgifter gällande Enhanced Personal Independence Payments (PIP) i Storbritannien visar att 26 256 personer fick Enhanced PIP för autism år 2019. År 2025 förväntas det antalet nå 114 211 – en ökning med 335 % på bara sex år.

Liknande ökningar kan ses över hela linjen. Ansökningar gällande ångest och depression har ökat från 23 647 till 110 075 och ADHD-diagnoser har ökat från 4 233 till 37 339. Även ”fetma”, en ganska subjektiv diagnos, har ökat från 2 346 till 11 228, trots all uppmärksamhet gällande läkemedel som Ozempic.

Det är klurigt det här med hur vi ska förhålla oss till olikheter i personlighet, hur väl vi kan anpassa oss till den kultur vi lever i och på vilket sätt vi bäst ska utnyttja att vi faktiskt är olika. När det gäller ovanstående ökningar förstår jag att finns det pengar att hämta i en välfärdssituation så kommer både behövande och gamar att leta sig till dessa pengar. Här kan det handla om tidigare mörkertal på sådant som det idag finns större förståelse för, det finns läkare som är bättre på att hitta de personer som behöver hjälpen och så finns det kriminella som dammsuger efter hål i systemet. I Sverige omsätter narkotikamarknaden drygt 15 miljarder kronor. I höstas fick vi veta att välfärdsbrottslingar årligen pumpar ut upp till 75 miljarder kronor ur vår gemensamma kassa. ”Demokratihotande” sas det i uppropet som gjordes då, men min gissning är att det fortsatt har betalats ut precis lika mycket pengar till människor som inte har någon rätt till dem också i år.

På senaste tiden har jag grävt ner mig i en diagnos som ställdes i en journal från ett mentalsjukhus här i Sverige för nära 100 år sedan. Diagnosen som ställdes var ”schizopathia”, men att ta reda på vad det innebar visar sig vara klurigt på alla sätt och vis. Jag kommer inte vidare bara genom att googla. Överallt går jag in i återvändsgränder och hamnar i ”schizofreni” eller något annat liknande. ChatGPT säger att schizopati är en diagnos som numera inte finns med i DSM-5 (den numera jättetunga bibban med psykiska diagnoser), men som har förekommit historiskt. Den kunde användas för att beskriva en personlighetsstörning eller personlighet med schizoida drag, känslomässig tillbakadragenhet, låg social förmåga, någon som föredrar ensamhet. Den har använts för att beskriva drag av psykos, desorganiserat tänkande, känslokyla, manipulativt beteende. Diagnosen ”schizopati” kunde till exempel sättas på kvinnor som ansågs vara promiskuösa, frigjorda, trotsiga eller känslokalla (eh, jag, förstår du vartåt mina tankar drar, här skjuter man högt och lågt för att kunna ”sätta dit” någon) i samband med att det skulle bestämmas om de skulle tvångssteriliseras. Hur många diagnoser är reaktioner på att vi lever i ett samhälle som är extremt illa anpassat för människor? Hur många hade ansetts vara sjuka om de bodde i en by i Långtbortistan? Eller levde i en annan kultur? Det tåler att tänkas på, eller hur?

Spännande fakta i sammanhanget är att den första ”psykiska diagnos-bibeln” DSM-I var ett 130 sidor långt häfte med spiralrygg som beskrev 106 diagnoser som kom 1952. DSM-5-TR är 1120 sidor lång, beskriver över 200 diagnoser (varav många är nedbrutna i mindre sekvenser och språket är anpassat för att anses vara mer politiskt korrekt) och den nya diagnosen Komplicerad Sorg.

Jag måste betona att jag FÖRSTÅR att diagnoser är hjälpsamma och på sina håll livsnödvändiga för att rätt behandling, medicinering eller anpassningar ska kunna göras. I texten funderar jag bara högt. Någon nära mig har haft ett flertal hälsoproblem under flera år som dessvärre inte har tagits riktigt på allvar. Det har tagits oändligt med blodprover under 1,5 år, men ingen har känt, klämt, verkligen ställt helhetsfrågor förrän nu. Det första problemet har erkänts och undersökts. ”Med medicinering går mina besvär ner, men de orsakas av något och jag vill veta av vad. Läkarna är bara inte intresserade nu när medicinen hjälpte. Jag tror ju att besvären kommer av detta som nu har upptäckts och erkänts.” Detta kommer att behöva åtgärdas kirurgiskt, men att följa journalerna gör en förtvivlad! Har de olika läkarna läst vad deras kollegor skrivit? Helhetsbilden finns inte, men det är den som med all sannolikhet hade kunnat hjälpa denna person för länge sedan om läkarna hade lyssnat på hen. Här har delarna av en helhet fångats upp, men hade någon haft en mer övergripande syn på personen som mår dåligt utan att uppvisa dödliga symtom hade kanske rätt diagnos satts för länge sedan.

Kanske har du orkat läsa ända hit utan att ha snubblat i mina kringelkrokar? Det hade isåfall varit roligt att höra vad du tycker om detta ämne och varför.

Funderingar

Det kommer!

17 maj, 2025 6 kommentarer

Har du någon gång trott att allt är kört och att det inte finns någon chans att något fixar sig, blir bra igen eller kommer att genomföras? Visst finns det obotliga optimister som på riktigt inte känner sig besegrade av något, som alltid hittar guldkornen i ett hav av gyttja eller som ser som sin plikt att se ljuset i allt. Jag är inte en av de senare, utan snarare den obotlige pessimisten. Å andra sidan är jag mycket medveten om att detta är mitt grundtillstånd och att jag därför måste anpassa mig till den kunskapen, så jag har ändå en ljus syn på livet!

I bakgrunden ser du grannens fantastiska lönn som nu ska ner. Jag vet inte när det händer, men fram tills dess ska jag njuuuta!

Alla lådor är varken fixade eller har fått årets fröer/plantor i sig, men då väljer jag att inte hänga läpp för det. Jag är inte hemma då jag skriver detta, men lovar att skicka bildbevis på varför jag ändå är nöjd. Ja, förutom att vi tagit in grönkål på väg att slå ut. Fräscha buketter kan hittas både här och där i trädgården från tidig vår. Ljuvligt. Och min katastroftanke att gullvivorna dött när maken eldade gräset tidigare i vår visade sig inte stämma. Alla plantor lever och har hälsan. Inte blev det något gullvivehav i år, men bara vänta. Det kommer! (Längst upp ser du bevis på att så länge det finns liv finns det hopp.)

Funderingar

Renovering och sånt.

9 maj, 2025 8 kommentarer

För ett tag sedan skrev jag inlägget ”Ombyggnad pågår” och liknade mig själv vid en byggarbetsplats. Igår fick jag en poddlänk av min psykologsyrra. Vad handlade den om? Jo, ”Dags att sluta se på oss själva som konstanta renoveringsobjekt?”, i och för sig med kompletteringen ”Varför vår ständiga jakt efter att bli lyckligare i sig blir en lyckofälla”, vilket inte alls var min utgångspunkt. Jag pratade om en allmän personlighetsutveckling som pågår genom livet och gillar bilden av en uppbyggnadsfas som kanske, kanske inte följs av utbyggnad eller renovering. Hur som helst så är poddavsnittet väl värt att lyssna på. Det rimmar väl med mina tankar på att acceptans är ett mycket bra förhållningssätt till en hel del som känns jobbigt i livet och att mycket i vardagen, familjelivet och arbetslivet faktiskt inte är särskilt glammigt. Att se på allt som ska göras som ”jobbigt” är ett enkelt sätt att sätta krokben på sig själv. Må din dag fyllas av små stunder av förnöjsamhet, eller kanske till och med lite glitter!

Funderingar

System och effektivitet.

29 april, 2025 8 kommentarer

Hur går du från det ena till det andra? Sömlöst, eller med stora procedurer? Utan att tänka på det alls, eller kanske genom en cykel av ältande, grubblande och motstånd?

För många år sedan frågade min lillebror hur jag kunde klara av att ha en arbetsdag som är så upphackad. ”När jag väntar på något att göra har jag jättesvårt att vara produktiv”, sa han. Jag hade inte ens reflekterat över det. För mig är det inte alls konstigt att ha en dag som innebär att jag har ett samtal mellan nio och tio och sedan får vänta till kl. 13 innan det är dags för nästa. Efter den där kommentaren upptäckte jag att det faktiskt var som brorsan hade sagt. Jag slösade ofta bort den där mellantiden! Sedan dess har jag infört bättre rutiner, så numera planerar jag in vad jag ska göra i tiden emellan jobbsamtalen redan på morgonen innan dagen ”sätter igång”. Det kan vara jobbrelaterade uppgifter, som att sköta administration eller läsa forskningsrapporter eller studier, eller privata göromål som att sköta tvätten eller göra något i trädgården.

Jag har en tendens att värka igenom något som jag tycker är jobbigt i huvudet, om och om igen. Det kallas att älta. Eftersom jag vet hur jag funkar är det bästa att helt enkelt ta itu med det jobbiga på en gång. För det första slipper jag tankarna på hur jobbigt det ska bli och dessutom är det allra oftast mycket mindre jobbigt än jag hade inbillat mig. Något som jag har ”fruktat” visar sig ta en kvart efter att jag har ägnat betydligt längre tid i huvudet åt att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra det.

Listor är ett bra sätt att få koll och inte låta något falla mellan stolarna. Jag skapar dem dock oftast i huvudet, förutom inköpslistor som jag har på telefonen. Jag har flera syrror som liksom mamma skriver listor och bockar av/stryker över varje genomförd uppgift. Att skriva dessa listor tar jag oftast bara till då jag står inför en synnerligen komplicerad och mångfacetterad uppgift, som ett bröllop t.ex. Finns det oviktiga och ojobbiga grejer att göra lägger jag dem gärna i en hög där de hamnar längre och längre ner i takt med att annat hamnar ovanpå. Jag har försökt lösa det på olika sätt, men har insett att det är vad det är. Därför har jag efter att ha testat olika förhållningssätt återgått till att ha kvar den där högen. Varje måndag brukar jag jobba igenom den och som du kanske förstår kan det bli saker liggande trots min rutin. I skrivande stund har jag följande som har blivit kvar i högen i flera veckor eller månader: ett brev som ska besvaras, en gåva som ska skickas, en artikel som ska skrivas, ett intyg som ska skrivas ut i kalligrafi och en arbetsrelaterad bok som ska läsas.

Jag gillar att skaka om mina system ibland och testar gärna någon annans. Ett och annat har jag tagit med mig genom livet på det viset, men mitt grundsystem är fortfarande detsamma som då jag var tonåring. (Tur att jag alltid har gillat ordning och reda…) Har du något kanonrecept på att vara ”effektiv” får du gärna dela med dig! Mina öron och mitt hjärta är vidöppna.

Funderingar

Om att vara generös eller girig i samspelet med andra.

18 mars, 2025 10 kommentarer

För mig är det enormt spännande med relationer. Du som läser här lär veta att detta är ett av mina stora och långvariga intressen. Det är ett ämne jag i nuläget ofta får möta i mitt arbete som samtalsterapeut. I ett av mina senaste samtal handlade det om att hantera det faktum att man inte kan förändra andras beteenden eller reaktioner, bara sina egna. Det kan dock vara mycket behjälpligt att tala med den som finns på andra sidan om vad som händer när man har en konversation eller diskuterar en situation som skett tidigare. Om ett mönster upprepar sig gång på gång finns det ofta möjlighet att se vad det är som orsakar detta mönster.

Klassikern är att plocka fram den osynliga lådan med oförrätter varje gång det hettar till mellan två personer. I den har båda lagt händelser och kommentarer som hänt eller uttalats någon gång för kanske trettio, fem eller ett år sedan. Somliga lappar kan man knappt läsa längre, men man vet att det som utspelades var orättvist, fruktansvärt, obetänksamt och det känns skönt att minsann få trycka in den där lappen i ansiktet på den man har konflikten med. Detta förhållningssätt, att inte gräla om det som hände nyss utan något helt annat, är inte hälsosamt. Det är dock många familjer som har en låda av detta slag stående hemma i köket eller på någon annan plats varifrån den är lätt att plocka fram. ”Ska du säga, du som aldrig fanns där för mig när jag var tonåring, men lillsyrran skjutsade du förstås varje gång hon vinkade med lillfingret!” ”Du är verkligen orättvis nu, precis som att du skulle vara bättre. Kommer du ihåg när vi var på fest hos Svenssons 1970 och du limmade på Svens syrra?”

”Jag gör allt här hemma, min partner gör ingenting.” Den kommentaren har jag både hört från vänner och från klienter. När man gräver ner sig lite visar det sig många gånger att det inte är sant. Visst finns det lata personer som har på sig offerkoftan och är fullt upptagna med att tala om för alla som vill och inte vill höra om hur synd det är om en. Det finns kanske varken tid eller energi över för att ägna sig åt något annat då. Det är nog mer vanligt att båda i en relation gör mycket, men av olika saker. Det man gör själv värderas mycket högre än det ens partner gör. Checklista för en jämställd vardag är otroligt bra för att få en värdig diskussion om hur det egentligen står till. ”Familjens projektledare säger upp sig” är den riktigt arga boken som handlar om hur värdelösa män är och som väl beskriver hur kvinnor curlar dem. Själv tycker jag det är en rätt dålig bok, för Gunilla Bergensten kommer inte med någon lösning. Vad sägs om att en partner faktiskt tar ansvaret som familjens projektledare, vågar axla rollen? Säg det företag som funkar med två VD:ar. En familjs rent praktiska angelägenheter kräver ledning. Att ta beslut om vem som tar ansvar för vad på förhand borde väl rimligtvis vara en god idé?

För inte så längesedan mötte jag en person som jag inte gillade. Varför gillade jag inte hen? Det hade jag ingen aning om. Det är en person som funnits i periferin i nästan hela mitt liv, en person jag aldrig direkt har samarbetat med eller haft några djupa samtal med, men jag visste att jag inte gillade hen. Inför ett möte vi skulle ha bestämde jag mig för att ta ansvar för mina känslor och försöka förstå vad det egentligen var som skavde. Dagen efter kunde jag konstatera att det sannolikt handlade om avundsjuka. Japp. Inte för att jag brukar gå omkring och vara avundsjuk på folk, men nog var det detta som hade ställt till det här. Jag kunde konstatera att jag har absolut noll mandat att utnämna personen ifråga till en ”dålig person”, utan att hen tvärtom verkar vara en osedvanligt driftig och käck människa. Jag var stolt över mig själv som tog ansvaret över mina känslor och tror att jag hade varit lika stolt om jag hade kommit fram till en annan slutsats.

Att vara generös eller girig gentemot andra människor, vad betyder det? Jag syftar inte på att faktiskt ge bort grejer, utan att det går att bestämma sig för hur man vill förhålla sig till sina medmänniskor. Det finns absolut vissa som man helst aldrig hade velat behöva möta, men det finns också många som man hade kunnat ha en mycket bättre relation med än vad som är fallet. Jag har tagit ett medvetet beslut om att försöka gilla folk tills de bevisar att de inte är värda min generositet. Det innebär att jag har samlat på mig en hel hög människor som folk generellt inte direkt gillar av olika orsaker, mestadels att de är lite socialt märkliga. För många år sedan hade jag en studierektor som var lite barsk och bestämd, men hen var riktigt bra på sitt jobb. Däremot gjorde hen inte alltid som mina kollegor ville. Min tolkning var att hens uppgift var att få en väl fungerande verksamhet, inte att inordna sig i lärarhierarkin som fanns på skolan. De som hade jobbat länge fick inte längre outtalade fördelar gentemot en nyutbildad kollega och detta ansågs (av de gamla) som ”orättvist”. Det är också vanligt att folk som säger sådant som är sant, men som alla andra håller tyst om, blir de som puttas ut från gemenskapen och värmen.

Mitt längsta projekt gällande att vara snälltolkande och generös gentemot en specifik person har hållit på i kanske 20 år, men att personen ifråga hälsar med nästan-ett-leende idag ser jag som en vinst. Ibland är det tungt att vara människa. Dessvärre är det vårt ansvar att själva hantera alla känslor som kommer med det. Kanske är det just den biten som gör att det är så svårt att snälltolka ”idioter”?

1 2 3 … 6 Nästa →