Tråkigt respektive spännande.

Igår träffades bloggdamerna via FaceTime, i vanlig ordning med en agenda som stått klar sedan en tid tillbaka. Alla fem får ansvar, en i taget, för att iordningställa ett gäng frågor att utgå efter och fundera kring. Ibland finns det tid att gräva vidare lite, men vi är duktiga på att försöka hålla samtalen runt en timme långa. Denna gång hade Anna förberett ett samtal som handlade om känslor/personligheter. Det var i vanlig ordning spännande att höra hur de andra såg på saker och ting. Vi är så olika varandra i somligt och mycket lika i annat. Det känns fint att kunna fortsätta växa i dessa nya relationer och ha utbyte av andras upplevelser fast vi inte längre är purunga. Eller så känner jag iallafall, jag kan ju inte tala för de andra.

En av frågorna hann vi inte med pga tekniskt strul, så den fick vi i uppgift att skriva om i våra bloggar. Här kommer mina tankar runt den.

  • Vad tycker du är tråkigt och vad tycker du är spännande?

Jag fick fundera ganska länge på den här frågan. Vad tycker jag egentligen är tråkigt? Jag var tvungen att ta till SAOB för att inte glida ut för långt ifrån själva definitionen av detta ord. Enligt SAOB betyder adjektivet tråkig att något är ”enformigt, långtråkigt eller bristfälligt på glädje och intresse på grund av enformighet eller långdragenhet. Ordet används för att beskriva en person, ett föremål eller en abstrakt företeelse.” Jag inser att min känsla av förnöjsamhet kanske har sin rot i att jag inte tycker särskilt mycket är tråkigt? Det finns naturligtvis en del. Ogräsrensning är nog det tråkigaste. Sådant som många tycker är tråkigt, sådant som behöver göras regelbundet som städ och liknande, tycker jag ofta om. Säg hej till Fru Rutin! Här kommer dock det som är ännu tråkigare än ogräsrensning: fönstertvätt! Dessutom kunde jag skaka fram att slipa något (vilket jag ytterst sällan gör nu för tiden) och att dra upp en stickning som blivit fel.

Vad tycker jag är spännande? Jag brukar alltid börja med hur människan funkar och relationer. Detta är något som upptar mycket av min vakna tid på förekommen anledning. Om jag har svårt att hitta sådant jag tycker är tråkigt finns det betydligt mer på spännande-listan! Historia (kommer aldrig ihåg det jag lär mig om just historia, så det är lika spännande varje gång jag tittar på en dokumentär om någon tidsperiod eller historisk figur), mat och matlagning, kultur (s k modern konst är för mig sällan spännande, bara konstig, vare sig det gäller bild, musik, drama, litteratur eller något annat), sport på hög nivå (även om jag aldrig skulle sätta på en match eller liknande), vetenskap, rymden, medicin, poesi, samhällsutveckling, psykologi, arkitektur – ja, listan fortsätter! Något jag borde tycka var spännande är politik eftersom det påverkar och påverkas av allt annat jag tycker är spännande, men jag blir bara frustrerad på kappvändningar och röstfiske, sillmjölke och korruption etc, etc. Jag kan dock medge att allt detta ju har att göra med ”hur människan funkar och relationer”, så jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag ändå inte vill plocka in politik i denna lista.

Ja, där har du mina svar på vad jag tycker är tråkigt och spännande!

Continue Reading

Lite om att gilla eller ogilla.

Tänker du ibland på vad som gör att du gillar någon? Jag tänker ofta på det. Är det skillnad på ting och person? Ja, alltså, det är väl självklart att det är skillnad, vad menar jag? Jag tänkte på detta igår då jag gick och försökte göra ren vår grusgång som har en massa ogräs i sig. Ogräs är något som ständigt återkommer eftersom det finns fröer överallt i en frisk miljö som inte har besprutats. Samtidigt pratade jag i telefon med en fin vän som jag verkligen känner mig bekväm med. Vi har inte träffats sedan början av sommaren fast vi bor tio minuter från varandra, men det finns inga anklagelser från något håll om att vi inte haft tid. Vänskapen med henne är helt enkelt okomplicerad. Det är inte grusgången. Jag fixar och trixar med den, det finns alltid ogräs att rensa eller gränser att skärpa upp. Den tillför mycket och gör vår trädgård vackrare, men den är utmattande att ha att göra med.

Det finns många undersökningar och mycket forskning om vad som gör en människa tilltalande och vad som gör människor lyckliga. Det finns till och med undersökningar om vilka egenskaper en person som uppfattas som cool besitter. Egentligen tror jag inte att vi behöver läsa dessa rapporter för att veta vad svaret är. Detta är sådant som jag uppskattar i en medmänniska (och det har ingenting med att vara cool att göra):

  • får andra att känna sig bekväma
  • visar omtanke
  • ser andra
  • inkluderar andra
  • uppmärksammar andras ansträngningar
  • har fördragsamhet med andras tillkortakommanden
  • ställer upp känslomässigt och/eller praktiskt
  • delar med sig
  • söker inte bekräftelse i tid och otid
  • är inte känslomässigt småsint

Som du kanske förstår finns det kompletteringar till alla dessa punkter. Ingen av oss är perfekt. Vi har olika mycket att göra, olika förutsättningar gällande ork, olika psykisk eller fysisk hälsa, olika ekonomi, olika mycket tid osv i all oändlighet. Jag har fördragsamhet med andras tillkortakommanden eftersom jag är så medveten om mina egna. Det finns dock några saker som jag helt enkelt inte gillar. Högdragenhet, elakhet och snålhet har jag t ex väldigt liten fördragsamhet med.

I kören har jag som mål att alltid lära mig de nya körkompisarnas namn så fort de börjar. Säger hej och namnet (eller frågar igen om jag glömt) andra gången de kommer, tänker att de säkert är kompetenta men att det finns så många i vårt samhälle som går omkring i ensamhet utan att någon uppmärksammar det. Många är i detta sammanhang nya i vår stad och har ännu inget nätverk. Kören kan vara bara en kör för den nya körmedlemmen, men den kan också vara ett sätt att försöka skapa ett nätverk och ett sammanhang. Kanske är jag onödigt intresserad av mänskliga relationer, men för mig är det kittet i livet. Vi behöver inte många vänner eller stora familjer, men vi behöver ett sammanhang, någonstans där vi kan känna oss trygga och uppskattade. En plats där någon frågar efter oss om vi inte dyker upp eller hör av oss. Inte för att vara småsint eller irriterad, utan för att se om allt är okej.

Vi vill nog alla bli accepterade för vilka vi är, men att vilja göra bättre där vi vet att det skaver tänker jag är en bra början. Om jag har problem att hantera starka känslor och slår människor runt omkring tycker jag inte att det ligger på alla andra att acceptera det. Då är det mitt ansvar att förstå hur jag funkar och göra vad jag kan för att inte fortsätta göra skada. Om jag ständigt lovar saker men aldrig ställer upp när det verkligen gäller behöver jag se över varför det blir så. Jag kanske är väldigt glömsk och behöver sätta larm. Jag kanske upprepar ett inlärt beteende som behöver rättas till. Jag behöver kanske omprioritera vad eller vilka jag lägger min tid på. Om jag ofta ber om hjälp, men aldrig erbjuder att hjälpa till eller säger nej när andra frågar kan jag fundera över om det är ett hållbart beteende, eller om det finns något jag behöver justera. Och så går mina tankar idag.

Continue Reading

”Bara lite kvar.”

Jag är dålig på att komma ihåg datum och år och historiska höjdpunkter. Jag är bra på att komma ihåg känslor och vilka som var med och hur härligt eller jobbigt något var. Ibland finns det dock något specifikt att hänga upp en händelse på. Våra barns födelsedagar har jag t.ex. inga problem att minnas. På morgonen den fjärde augusti låg jag nyförlöst på Södersjukhuset och höll vår son i famnen och undrade om jag hade drömt allt som hade hänt dagen innan. Svärmor och hennes man (tror att yngsta svägerskan kanske också var med) var på väg för att säga hej till första barnbarnet. De skulle bara hämta ”några kassar” i det sålda huset först för att lämna i nya lägenheten på Kungsholmen. De kom svettiga och stressade, för ”några kassar” visade sig vara mycket mer än de hade trott och de fick knappt med sig allt. Detta gör att jag aldrig glömmer vilken dag svärföräldrarna flyttade från hus till lägenhet.

Jag har själv varit med om liknande situationer många gånger, inte minst i flyttar. Då vi var på väg att mellanlanda på Sturkö över sommaren innan våra två år i Philly stod vi kvar med min första egeninhandlade möbel, en grå hörnsoffa i skai, och ett helt proppfullt flyttlass. Det fanns helt enkelt inte plats för den där soffan, så en vän som var med och flyttade undrade om han fick ta den (eller köpa den, men tror vi bara var desperata att bli av med den). När vi flyttade från Segeltorp var det ”det blå skåpet”, en underbar möbel som jag hade målat om, som fick säljas för noll och intet i sista minuten, och pianot som såldes till våra goda vänner. Lyckligtvis vet jag att det senare fortfarande är till stor glädje och vi hade ändå varken haft plats för skåp eller piano i vårt lilla hus.

Bara några kassar, en kvart till (som visar sig vara två timmar), snart klar… Hur kommer det sig att vi människor så ofta hamnar i dessa situationer trots att vi annars är bra på att planera? Maken är tidsoptimist, men jag kan beräkna tid med minuters precision och går ofta för att ta ut något ur ugnen några sekunder innan larmet går. Å andra sidan kan maken pussla ihop en packning med tetrisprecision i huvudet och sedan få det att bli likadant i bilen. Trots detta är vi ibland för optimistiska och det funkar inte som vi hade velat. När jag säger ”en kvart till” i situationen som blir två timmar vet jag kanske att femton minuter bara kommer att vara nog om alla stjärnor och planeter står uppradade efter varandra, så varför säger jag inte ”vi kan väl göra det där imorgon istället” till det som var planerat för kvällen? Jag tror att det beror på att till och med en pessimist som jag ibland måste vara extra optimistisk och hoppfull för att komma igång med uppgifter. Jag är också väldigt driven av plikt och om två situationer slåss om min tid skyddar jag mig själv genom att tänka att jag kan göra båda grejerna samtidigt. Typ.

Häromdagen var jag äntligen färdig med rensningen av häcken. Det tog bara två eftermiddagar och helt sönderrivna armar och ben trots heltäckande kläder, men ändå. Förra gången höll jag på en stund varje dag i en vecka. Jag hade kört iväg två lass bortrensad sly och björnbärsrevor och räfsat/dragit bort all det torra fjolårsgräset. (Maken hade kört med grästrimmern på båda sidor häcken.) Jag hade gått runt hela häcken på båda sidor och visste att det fanns ”bara några revor” kvar som hade suttit lite illa till och som jag skulle ta med sekatören. Som du ser på bilden ovan var det inte ”några revor”, utan ett flera timmar långt finlir med sekatör och spade. Jag tror själv att detta beror på att jag har något slags inbyggt peppsystem för att få också tråkiga saker gjorda. Alla har förresten inte detta peppsystem, utan ger upp innan de ens har börjat. (Antagligen långt ner på skalan gällande personlighetsdraget samvetsgrannhet där jag har höga poäng. Med det sagt är jag inte särskilt flexibel, jag har fått jobba hårt på att bli mer spontan och mindre perfektionistisk.) Eftermiddagen kommer att bjuda på hårt arbete och jag är redan beredd på att det varken är någon kvart eller bara några revor kvar. Jobba, jobba, jobba! Jag tar hjälp av den mest inspirerande hejarklack jag vet. Är inte Hipp hipp det roligaste som svensk television bjudit på genom åren?

Continue Reading

Vilken bild målar du?

Igår hade jag ett spännande jobbsamtal som krävde att jag uppdaterade mig lite inom ett visst område. Jag blir alltid lika glad då jag får tillfälle att expandera mitt sinne och lära mig mer. Det är skönt att få sätta ord på sådant som har cirkulerat i mitt huvud, många gånger i många år, och få bekräftelse på att intuitionen lett mig rätt. Lika skönt som detta är, lika jobbigt kan det bli då något går tvärt emot det jag tror, tycker eller tycker mig förstå. Alla förhåller sig till bias, hur man med tiden skapar personliga glasögon som zoomar in på sådant man håller med om och zoomar ut från sådant som inte passar in i ens förklaringsmodell. Dessa glasögon ställs in utifrån den kultur man växer upp i, de personer man umgås med, de nyheter man lyssnar på, de böcker man läser och de miljöer man badar i. För det mesta är det bara irriterande att försöka ha en diskussion med någon som inte förstår att bias finns hos alla. Jag kan lätt bli störd både på mig själv och motparten som jag då upplever helt okunnig om att dessa glasögon präglar alla åsikter som presenteras. Detta har hänt många gånger de senaste veckorna med upptakten till det amerikanska valet och inte minst i svallvågorna efter själva valresultatet. Är människor idioter, eller väljer de efter hur deras verklighet ser ut? Är alla som tycker på ett sätt goda och ett annat sätt onda? Finns det flera sätt att se på samma verklighet? Kan båda sidor ha rätt samtidigt? Eller kan båda ha fel? Vad vinner stater på att uppfostra sina vuxna medborgare till att bli ”nyttiga idioter”? Hur många inser att de är spelpjäser i just sådana uppfostringskampanjer?

Jag glömmer aldrig den vän som sa ”jag har alltid röstat blått, men nu är jag arbetslös och då tänker jag rösta på Socialdemokraterna så inte min ersättning går ner”. Jag tror inte att hennes förhållningssätt är speciellt olikt de flesta andras. Finns det något här att hämta som gör mitt liv bättre, eller sämre, så behöver jag agera på det. Antingen gör man ett val för att få något, eller så gör man ett val för att slippa något. Just nu väljer jag att laga en god middag till våra vänner som kommer i eftermiddag. De har alltid spännande åsikter att komma med och jag lyssnar med ett försiktigt öppet sinne. Hur många i dagens samhälle har personer som inte bara kliar dem medhårs i sin bekantskapskrets? Det blir färre och färre (lyssnade på någon intervju med Demoskops Karin Nelsson och läste ut att det är på det viset, till och med så att man stryker personer som ”tycker fel” ur sitt liv) och tror att hela samhället mår dåligt av detta.

Continue Reading

Om att omfamna sina olika roller.

Vi lever i en tid som verkligen är skruvad. Fantastiskt kunniga forskare, folkets gullegrisar och självutnämnda profeter har på något vis lika stor tillgång till våra sinnen och det är svårt att sålla bland rösterna som konstant ropar lika högt, även om budskapet förändras. Gör si, gör så, gör inte detta, eller gör det intensivt, ta bort, lägg till, var sådan eller inte förresten och vad du än gör så var här och nu. Det är inte konstigt att det är svårt att hitta sin plats i världen för en ung människa, men det är banne mig inte lätt för en vuxen heller. Kanske är detta en av de största utmaningarna en människa av idag står inför. Att landa i att verkligheten ser ut som den gör, att det tar tid att bli bekväm i sina olika roller och att man väl mår allra bäst när man får möjlighet att växa som sig själv, inte som någon annan. I en människa ryms det dock många olika karaktärer, något som lätt glöms bort. Då menar jag inte att vi ska gå omkring och vara kluvna, utan att omfamna att vi är komplexa. Dessutom har några karaktärer säkert pålagts av andra och det kommer en tid då vi bör göra oss av med dessa då de spelat ut sin roll. Eller var de aldrig dina att spela från första början? (Typ ”lat lillebror”, ”verklighetsfrånvänd bakåtsträvare” eller liknande.)

Igår kväll fick jag ett dödsbesked och kom ihåg en stund med mamma några månader innan hon gick bort. Jag bodde delvis hos mina föräldrar under deras sista tid och var där jättemycket. När far hade gått bort och mot slutet av mammas liv fick hon så mycket hjälp av hemtjänsten att jag sov hemma och kom dit på dagarna. Anledningen till att jag kände att jag kunde sova hemma var att mamma för första gången i sitt liv hade slutat vara rädd. Hon var inte längre rädd för mörkret som hade varit så jobbigt för henne. Hon hade varit så orolig och rädd i hela sitt liv att det kändes konstigt att en så stor del av hennes personlighet bara försvann. Hur som helst satt jag i vardagsrummet där mamma hade sin bekväma sjukhussäng och gjorde mig redo att köra hem. ”Men hur har du det egentligen lilla Monna, hur mår du?” ”Det är som det är och det blir som det blir”, svarade jag. Mamma blev upprörd och sa att det lät som att jag undvek mina känslor, men jag kunde med emfas säga att det var precis tvärtom. Efter nära två tunga, tunga år var det som att jag intuitivt kände att jag inte längre kunde vara sådär ledsen och tungsint hela tiden längre. Jag hade nått acceptans helt på egen hand. Jag undvek inte alls, utan erkände att jag inte kunde kontrollera det som hände runt omkring mig. Denna känsla har fortsatt att finnas med mig. Acceptansen. Kanske är det därför jag verkligen gillar att uppmuntra andra att jobba mot ”radikal acceptans”? Kanske är det därför jag numera ger mig själv rätten att ge utrymme för de roller jag gillar och är bra för mig, men struntar i de andra? ”Martyren” får till exempel inte längre tillträde till mitt livsrum även om hon knackar på då och då.

Några av mina favoritroller är de som lektant, festfixare och lärare. Igår hade jag möjlighet att utöva dem alla då vi hade höstterminskickoff för barnen i kyrkan. Det åktes hög rutschkana och vattenbana, det grillades och åts plockmat, det pysslades och dansades linedance och stämningen var hög. Intensiva två timmar och mycket lyckade. Ännu en favoritroll, den som vän, fick vara med här. Har inte haft så mycket tid för vänner utanför familjen i sommar, men hoppas få fler möjligheter att hänga med dem i höst.

Efter en lång dags förberedelser, genomförande och städning var det dags att ta bussen hem. Jag ägnade mig åt favvofavoritrollerna mamma och mormor, chattade lite i familjechatten och fejstajmade med lilla barnbarnet som hade varit på utflykt med sina gulliga föräldrar. Hon utvecklas i rasande fart och det är så fint att vi har möjlighet att följa henne trots att vi bor så långt ifrån varandra. Tack till dagens teknik!

Resten av kvällen var jag planttant, den där karaktären som jag för tio år sedan verkligen inte trodde skulle bli min roll att spela. Just nu håller jag på att ta hand om chili, tomat och paprika. Kul att testa olika tekniker och hitta sätt att få användning för hela skörden. Nu sitter jag här och lyssnar på höstens kör-spellista och låter min inre körsångare njuta medan jag låter bloggaren skriva och funderar lite över hur jag ska kunna flytta samtalsterapeutens ”walk and talk” under veckan. Solen skiner och regnet smattrar mot rutan. Hej livet! Jag accepterar det jag fått och gillar det jag skapat. Hur ser du på dig själv? Tycker du det är fånigt att beskriva sig själv i olika roller?

Continue Reading

Vem tror du att du är?

Din personlighet, Anders Hansens komprimerade psykologutbildning (nåja, kanske att ta i, men jag tycker att han så här långt har lyckats bra med att göra ett program med god överblick över en människas psyke) och all kontakt med lilla dotterdottern och de nyfunna släktingarna i Massachusetts har fått mig att snurra runt en del tankar de senaste veckorna. Jag har så långt jag kan minnas varit intresserad av min egen och andras personlighet, undrat över hur mycket man faktiskt kan omforma den man i grunden är och försökt förstå hur man ska kunna landa i vad som egentligen är bäst för en själv. Detta är frågor som har olika filosofiska och teologiska svar, men så har vi t ex också de biologiska/kemiska, samhällspolitiska och psykologiska förklaringsmodellerna. Svaren på mina frågor blir olika beroende på vilken förklaringsmodell jag använder, men den sannaste bilden får jag kanske då jag tar olika modeller i beaktande.

Det konstateras att ungefär hälften av ens personlighet är bestämd genom den kropp man blir presenterad med. Resten påverkas genom de upplevelser vi har genom livet. Naturligtvis formas vi mycket fram tills vi når vuxen ålder, men utvecklingen fortsätter även efter det. Att sätta sig på tvären och kräva att andra ska acceptera att man beter sig som ett svin ”för jag har dålig impulskontroll och blev traumatiserad i min barndom” är bara dumt tänker jag.

Som föräldrar har vi ansvaret att klura ut hur våra barn funkar så vi kan hjälpa dem att blomma. Vi kommer aldrig att kunna o-göra barn blyga, men vi kan ge dem verktyg att känna sig grundtrygga så att de kan hantera sin blyghet. Vi kan inte o-ge våra barn dålig impulskontroll, men vi kan lära dem förstå vinsterna i att inte agera på första bästa känsla i alla situationer. Vi kan inte trolla bort barnens ångestbenägenhet, men vi kan ge dem förståelse för sig själva, förmågan att tänka en extra tur runt allt och lära dem att tankar i många fall varken är fakta eller sanna. Jag förstår verkligen hur så många föräldrar vill ge sina egna drömmar en andra chans genom sina barn. Sanningen är att sannolikheten för att det kan komma ett barn som faktiskt funkar ganska mycket som en själv är ganska stor. Konsten är att inte ta det för givet, utan vara känslig för nyanser.

Våra tre barn är otroligt olika, men de har alla vissa likheter sinsemellan. Vi har ju fördelen att vi hann ta DNA-test på alla våra föräldrar innan någon gick bort, men också på oss själva och på alla barnen. Det gör att vi kan se precis hur många procent av varje mor- och farförälder barnen fått med sig i sin kropp. Alla har såklart hälften mamma och hälften av pappa, men sedan upphör likheterna. En är mest lik sin farfar, en har nästan bara farmor och nästan inget farfar alls och den tredje har mest av mormor som hen i envishet stångades med varje gång de träffades tills hen blev vuxen (de var helt enkelt för lika) och väldigt lite av sin morfar. Jag är tacksam över dessa DNA-test. Jag läser inte in allt i dem, men jag tycker faktiskt att de har hjälpt mig bli en bättre guide för dessa fina varelser som jag fick chansen att ledsaga i det här livet.

Igår videochattade jag länge med mammas syssling och hennes son (min brylling, alltså) i USA. Det var så otroligt roligt! Jag och bryllingen har redan bytt en massa meddelanden, men nu fick vi en ännu större förståelse för vissa skeenden och hur allt hade blivit. Vi gissade tillsammans, fick en del aha-upplevelser, fnissade åt en del och kunde ägna en ödmjuk tacksamhet över våra förföräldrars slit och vedermödor. Somligt kommer det kanske aldrig att finnas svar på, medan annat blir mer självklart ju fler fakta som läggs på bordet. Att lägga pussel av sin historia kan läka och ge förståelse. Inte bara för en själv, utan också för personer i ens liv som betett sig på ett sätt som lämnat övrigt att önska. Jag blir störd på min egen ofullkomlighet, för dumma val jag har gjort och för situationer jag har hanterat på sätt som jag skäms för. Samtidigt måste jag förlåta mig själv och gå vidare, välja bättre och göra gott där jag kan, nu och i framtiden. Jag är tacksam för kunskap, för tid som läker, för nystarter och allt annat som leder till djupare insikter och det som kanske kan kallas visdom.

Continue Reading

Att äta för att leva gott och att ge varje människa förutsättningar att leva ett gott liv.

Jag följer Ann Fernholms arbete med stort intresse. Det är inte jätteofta jag lär mig något nytt, men hon påminner ständigt om hur klurig livsmedelsindustrin är. Kanske inte lika klurig som medicinindustrin (den som i folkmun kallas ”Big Pharma”), men näst intill. Jag är en godtrogen människa. Säger någon att de vill mänsklighetens bästa så vill jag tro på det. Problemet är bara att ju äldre jag blir, desto mer inser jag att de flesta människor är ganska egoistiska. Särskilt då medmänniskor förändras till ”någon där långt borta”. Om ens kunder inte är individer utan siffror i statistiken behöver en inte direkt förhålla sig känslomässigt till vad som kan hända på individnivå efter att kunderna har köpt ens produkt.

Hur kan det då se ut? Jag har en produkt som jag verkligen gillar och vill gärna få ut den till försäljning. Det gäller att göra produkten attraktiv till smak och utseende, och som bonus kan vi lägga till lång hållbarhet och transporttålighet. Naturligtvis vill jag inte förgifta mina kunder. Då kommer de inte tillbaka för att köpa mer. Den ultimata kunden är någon som verkligen gillar min produkt och fyller på sitt förråd då och då. Steget är dock långt mellan förgiftning och ”kanske inte särskilt bra för människor”. Detta innebär att många produkter som säljs innehåller tvivelaktiga tillsatser och ingredienser som i förlängningen kan vara direkt skadliga.

En av de där tvivelaktiga tillsatserna som är godkänd här i Sverige är karragenan. Här kan du läsa om resonemang kring varför det fortfarande används, men i kommentarerna kan du också läsa om karragenans baksida. Jag har själv valt att inte äta produkter med karragenan, andra får göra som de vill.

Att läkare nuförtiden föreskriver rörelse istället för piller är intressant. En fysioterapeut i min närhet säger att han alltid blir lika förvånad då hans patienter/klienter kommer tillbaka och har gjort det som har blivit föreskrivet. Det verkar vara betydligt lättare att få människor att äta tabletter två gånger om dagen än att utföra en femminuters rörelsesession lika många gånger. På nära håll har jag sett hur svårt det är att få en deprimerad person att göra det som är till bäst hjälp: sova rätt, äta ordentlig mat, röra sig (gärna i naturen) och umgås med människor. Istället tar man gärna till det som känns bäst: vända på dygnet, äta skräp, hålla sig undan människor och ”låsa in sig” i sitt rum.

Jag har intresserat läst Robert Plomins bok Blueprint. Han pratar om hur vi kan dra nytta av att känna till vårt genetiska arv. Det ska inte alls användas till stämpling av människor, utan som ett redskap att veta hur vi redan från tidig ålder kan lära barn att navigera livet. Ångest, depression, beroendeproblematik osv ligger till stor del i våra gener. (Ingen anledning till upprördhet, vi bär alla på olika slags ”paket”.) Han vill helt dra sig bort från ”diagnoser”, utan visar istället att olika typer av personlighetsdrag leder till olika typer av beteenden. Istället för att säga ”många som sitter i fängelse har ADHD” ger det bättre förståelse för vad problemet egentligen är om man säger ”många som sitter i fängelse har problem med impulskontroll och koncentrationsförmåga”.

Följande gäller för Ritalin, den medicin som ofta föreskrivs till personer som fått diagnosen ADHD: ”Ritalin förbättrar aktiviteten i vissa områden i hjärnan, vilka är underaktiva. Läkemedlet kan bidra till att förbättra uppmärksamhet (att behålla uppmärksamheten), koncentrationsförmåga och att minska impulsivt beteende.” Dessutom står det klart och tydligt att medicinen ska kombineras med utbildning och olika typer av terapi. Sannolikheten för att barnet har minst en förälder eller nära släkting med liknande personlighetsdrag är mycket stor. Det bästa för barnet vore väl då att tidigt fokusera på hur dessa personlighetsdrag ska hanteras och anpassa omgivningen till barnet? Idag medicinerar vi istället barn för att få dem att passa in i en omgivning som inte på något sätt gagnar deras utveckling. Jag är inte imponerad.

Kanske känner du dig mest sugen på en påse chips efter den här harangen? Jag vill istället tipsa om listan på grönsaker i säsong. Med denna kunskap i ryggen kan du både ge dina smaklökar, din kropp och din plånbok lite kärlek. Lev väl!

Continue Reading

Tio saker som kräver noll talang.

Jag använder inte Pinterest särskilt ofta eftersom jag mest blir överväldigad av alla vackra bilder och hundratusentals goda råd, men idag letade jag efter en speciell grej. Jag snubblade över en lista som jag tänkte dela med mig av. Jag håller inte med om att det inte krävs någon talang för att utöva alla dessa saker, men visst är det ändå en ganska bra lista?

  • vara i tid
  • anstränga sig
  • sprida god energi
  • vara positiv
  • brinna för något
  • använda ett inbjudande kroppsspråk
  • kunna ta emot kritik
  • gå den extra milen
  • vara förberedd
  • stark arbetsmoral
Continue Reading

En sådan som uppskattar skönhet och kvalitet.

Jag kommer från ett hem med många barn. Våra hårt arbetande föräldrar gav oss en fantastisk barndom och vi saknade ingenting, men märkesvaror låg långt från vår verklighet.

Så fort jag började möta världen som vuxen hände samma sak om och om och om igen. Jag gick in i en butik, tittade runt och fastnade utan att ha vänt på en endaste prislapp för det dyraste i hela butiken. Min faster och farbror tog med mig till kvalitetsmöbelbutiken Svenssons i Lammhult och jag upptäckte Carl Malmsten och andra fantastiska formgivare. Min svärmor lät mig ärva Sköna Hem-magasin som jag verkligen njöt av samtidigt som jag lärde mig mer om en värld som jag inte förut hade haft tillträde till. Jag älskade Polarn o. Pyret-kläderna med dess klassiska formgivning och härliga basfärger och var väl inte fullt lika förtjust i syntetkläder, dåligt sydda och med olika tryck och glitter. (När sonen gick på högstadiet lät han hälsa att han inte var intresserad av en enda randig tröja till, någonsin.) Det har fortsatt sådär. Jag älskar god kvalitet, klassisk formgivning, välgjorda ting med vackra proportioner… Jag tycker dock inte att det är försvarbart att lägga snuskigt mycket pengar på någonting, så något av det bästa jag vet är att hitta fynd på loppis, second-hand, rea och liknande.

För ett tag sedan hade jag chans att ta ett roligt test, The VIA Character Strengths Survey. Efter testet fick jag en lista på 24 personlighetsdrag i fallande ordning. Här fick jag en aha-upplevelse då det gällde det jag skrivit om här. Jag har alltid hävdat att jag älskar att skapa vackra ting, men att jag absolut inte är kreativ. Vad stod det i testresultatet? Nummer ett på listan är ”uppskattning av skönhet och kvalitet”, nummer 24 är ”kreativitet”. Resten av listan känns lika självklar och rätt. Jag vet inte riktigt vad jag ska använda den till, men det ger sig nog. Ta testet du också om du vill ha lite roligt semesterpyssel!

Alldeles gratis och samtidigt höjden av god formgivning.
Continue Reading

Om att vara den ena eller den andra.

Vår Milla ger sig inte så lätt. Här hemma är hon drottning och i grannskapet är det hon som ”äger”. Då vi kommer till Sturkö med henne är det lite annorlunda. Där får hon muta in sitt område varje gång hon kommer tillbaka, vilket brukar vara ca två gånger per år. När vi var där nere i påskas måste hon ha åkt på rejält med stryk, för hon vägrade gå ut efter första natten ute och blev väldigt nervig. Inte bara blev hon spattig. Som ni ser på hennes vänsteröra fick hon ett nytt hack. Nu har hon tre slagsmålshack i samma öra… Jag inser att hon inte skulle ta sig speciellt långt i en skönhetstävling, men vi tycker att hon är bäst i världen precis som hon är. Här kråmar hon sig för alla människor som befinner sig i köket för att tigga till sig en ostbit när hon kan. Hur många har varit med om en katt som gillar ost? Det tror jag inte att jag har förut. I vårt grannskap spatserar hon omkring och skäller på hundarna. Hon lägger sig mitt i vägen och rullar sig i gruset och orkar knappt flytta sig då det kommer en bil. Tänk att man kan vara samma, men ändå så olika!

Jag funderade på det där med att vara på olika sätt med olika människor. Hur är du? Är du samma person med dina familjemedlemmar som med dina arbetskamrater? Vilka sidor av dig själv bjuder du andra på och vilka håller du för dig själv? Finns det någon du verkligen vågar vara dig själv med? Faller du tillbaka till småbarnsårens hierarkier då du träffar någon gammal bekant från ”förr i tiden”?

Att analysera mig själv tycker jag är kul, men svårt. Jag försöker att alltid vara mig själv, men tror nog att andra människor uppfattar mig på ett sätt som inte riktigt är jag. En vän som jag umgicks mycket för många år sedan sa att jag skulle sluta verka vara så glad hela tiden. Det fattade ju alla att ingen kan vara så glad som jag var! Jag blev riktigt sårad av den kommentaren först, men sedan blev jag arg. Vad menade hon? Tyckte hon att jag skulle gå omkring och vara lika tungsint som hon själv? Stör det andra att umgås med någon som är allt för Pollyanna-lik, någon som försöker se det bästa i alla situationer och som vägrar att gräva ner sig i olycka och elände? En f d kollega talade om att han tyckte att arbetslagsmötena hade blivit dystrare då jag slutade jobba där eftersom jag alltid försökte peppa mig själv och andra då vi stod inför nya utmaningar (och det hände ju varje vecka). Det kan väl inte vara av ondo? Här hemma är det maken som står för de galna idéerna och jag som drar i bromsen, men jag försöker (klarar det inte alltid) göra mitt bästa för att hålla humöret uppe. Jag känner att det är orättvist att det är min familj som får ta de tjuriga bitarna av mig då jag är trött, för det är faktiskt de som förtjänar den bästa behandlingen. Visst är det så i andra familjer också?

Jag berättade för min tonårsson att man som människa går igenom några riktigt jobbiga förändringsperioder då man tänker mycket och utvecklas väldigt mycket. De värsta är nog 6-årskrisen, tonåren och 40-årskrisen. ”Vad då, håller du också på och tänker så där mycket som jag,” frågade han. Jag svarade att det nog var så. Det som är annorlunda är att jag tänker med många fler års erfarenhet och att jag har mycket mer och många fler att ta hänsyn till än han som bara är 15 år. Hur tänker du om det? Jag känner att jag verkligen bara vill vara jag, det jag som jag vill vara, det som jag väljer att vara, men det är sannerligen inte lätt. En vacker dag…

Continue Reading