#skapandeseptember, öva.
Vi är framme vid sista bokstaven i alfabetet! Snart har hela september gått och jag har faktiskt utmanat mig själv kreativt varje dag, precis som tänkt. Tankar runt detta kommer imorgon. Idag är det öva som gäller. Några av de äldsta beståndsdelarna i min ”pysselarsenal” ligger i någon av mina kalligrafilådor. Jag har jobbat på handstil och kalligrafi sedan tidiga tonår och är lite ledsen över att jag mer och mer sällan skriver för hand. Det är så lätt att ta till datorns tangentbord då det går så fort och är lätt att ändra då omformulering krävs. I dagens samhälle är det som att tid är en ständig bristvara och då får somligt stryka på foten. Att skriva för hand är ett hantverk som kräver en tränad hand. Precis som att man inte springer ett maraton direkt efter ett träningsuppehåll på ett halvår blir det sällan bra att ta sig an ett stort kalligrafiprojekt utan att ha lagt mycket tid på att öva innan. Det handlar om anspänning, placering av hand och penna, känsla för hur tjockt bläcket ska vara, tryck och avslappning, avståndsbedömning…


Den här gången ville jag skicka ett kort till någon som går igenom en tid i livet med lite fler vägbulor än vanligt. ”This too shall pass”, det här kommer också att gå över, har hållit mig i handen i mörker som har slagit följe med mig utan att blivit inbjudna. Tyvärr glömde jag att ta kort på själva övningsmomentet där jag testade olika stilar och försökte få tillbaka rätt känsla i handen. Det gick inte riktigt, men nu när jag har haft framme färgerna har det blivit lättare att bara sätta mig en stund varje dag då jag ändå har jobbat. Ska man öva på något är sannolikheten större att det blir av om man röjer undan hinder i vägen. Att jag har ställt fiolen bakom en vikvägg gör till exempel att jag inte ser den och det blir sällan att jag plockar fram den. Det är definitivt till hjälp att sätta upp ett mål, att det finns någon mening med själva övandet.
Det här var det sista ordet i #skapandeseptember. Imorgon följer en utvärdering!
Lite om Karlskrona och god mat.

Min kör-kompis pluggar till kock och jag passade på att prova hennes och hennes klasskompisars kunskap då jag tog en smarrig lunch på Östersjöskolan igår. Jag hade bokat eget bord och som vanligt kändes det märkligt att sitta och äta själv då alla andra bord upptogs av sällskap av varierande storlek. Mest märkbart var att jag åt mycket fortare än jag hade gjort om jag suttit hemma vid matbordet! Rätt vad det var fick jag syn på en annan elev, en vän till familjen som jag har gått på matlagningskurs hos. Laga thaimat på vedspis, vilken grej! D är en av de bästa kockar jag vet, hon lagar makalöst god mat. Gissar att hon styr upp med allt det teoretiska som behövs för att jobba i större sammanhang?

Den här synen har man ju sett några gånger. Yngsta dottern gick tre år på hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet, så detta var också hennes träningslokaler. Igår fick vi äta ”vårens smaker” och det var verkligen gott. En trerättersmiddag för 120 kronor är inte att spotta på i dagens samhälle, särskilt inte då allt var lagat och serverat med stor precision.

En stor grupp pensionärer har ätit vid de här övningstillfällena fyra gånger på raken. Jag blev nästan lite tårögd då jag såg och hörde någon som kunde ha varit Far be all personal komma ut för att tacka dem för deras väl utförda arbete. Jag har sett Far göra det vid flera tillfällen. Då jag var yngre skämdes jag, idag tycker jag det är en fantastisk gest! Så många i vårt samhälle utför arbeten som de aldrig tackas för och ett tack sitter aldrig fel.

Efter den goda maten tog jag en runda i vår vackra stad. Den är väl värd ett besök.

Himmel och vatten, en syn som jag aldrig tröttnar på.
