liv och död – Sida 14

Hur ska jag kunna släppa?

29 april, 2013 1 kommentar

Tänker på långa diskussioner, ledsamheter, gapskratt, kramar, blickar, undringar, matlagning, frustrationer, barnpassning, skönhetsoperationers vara eller icke vara, sladdbarn, blod, knäppa makar, fantastiska makar, barnuppfostran, vänner, fester, lycka, märkeskläder, självkänsla, pep talk, tjocka överarmar, blondinskämt, total självdistans, prövningar. Cancer. Jag hatar cancer.

Ibland önskar jag att jag var bättre på att styra mina tankar. Rätt ofta tänker jag det, faktiskt. Jag får väl sätta mig och lyssna på Citizen Copes Sideways… Temat här är inte helt rätt, men orden passar ändå in helt och fullt. Vad är en vänskap, liksom?

Ditten och Datten

Road Trip.

29 april, 2013 6 kommentarer

Idag gör mitt hjärta ont. Det gör ont så där så det faktiskt känns som om någon vrider om det utanför min kropp medan jag ser på. Det är inte skönt. Det här är inte någon rent bokstavlig beskrivning på vad jag känner. Jag håller alltså inte på att få en hjärtinfarkt om nu någon trodde det. Jag är bara så ledsen. Så ledsen. Det finns ingenting att göra åt det jag sörjer, men att jag själv har det så bra gör nästan den här smärtan ännu värre. Livet, alltså.

Vi har haft en toppenhelg i Las Vegas och vid Hoover Dam. Det var så kul att träffa ett par av våra übertrevliga grannar (vars kombinerade 50-årsfest på Hasseludden vi kommer att missa, usch, surt) och bara hänga med dem en kväll. Allt kändes ”som vanligt” trots att vi befann oss på The Strip tillsammans med tusentals festande och uppklädda människor. Vi intog en delikat middag på Harley Davidson Cafe, vilket kan rekommenderas. Mums.

Vårt hotellrum var litet, men fräscht och fint. Tjejerna klagade lite på störd nattsömn, men de överlevde. Vi tog sovmorgon, åt brunch på Subway och fortsatte till Hoover Dam. Wow. Imponerande bygge! Depressionen på 30-talet var tung för folket i USA. 7000 av dem engagerades i detta enorma dammbygge där cementblandarna gick dygnet runt. 96 personer fick sätta livet till under bygget, men ihärdiga rykten om att vissa av de döda ligger begravda i betongmassorna dementerades kraftfullt i informationsdelen.

Södra Utah, Nevada och Arizona. Öken och torrt, men oändligt vackert. På resan ner såg vi tyvärr en olycka som hade hänt precis innan vi kom dit. En död motorcyklist låg bredvid vägen efter att vi hade ojat oss över lång bilkön i en slingrig passage. Poliserna hade inte ens täckt över honom (de hade kanske fått lyfta upp honom dit han låg) och själva motorcykeln låg många meter framför honom. Att se en död människa var inte något jag längtade efter precis. Jag är inte alls rädd för döden och har mött döden några gånger förut, men just nu känns just detta ämne lite extra jobbigt.

Ta hand om dig och de dina. Kramas lite extra och säg till människor som är viktiga för dig hur mycket de betyder för dig. Det är så lätt att haka upp sig på oegentligheter, vad man inte gillar och hur andra inte räcker till även om det finns massor att vara tacksam för. Just nu är jag tacksam över att du finns, till exempel. Ha en fin vecka och ta hand om dig!

Ditten och Datten

När ljuset brunnit ut…

12 februari, 2013 3 kommentarer

Idag slutade ett hjärta att slå. En bror till någon som är viktig för mig, en söt liten kille som växte upp till en kreativ och alternativ man som blev fantastiskt duktig på det han brann för finns inte mer här bland oss. Jag kan inte ens tänka tanken på att förlora något av mina syskon, det gör för ont! Den här är till dig, J. (Jag säger som mamma brukade säga till oss när vi tittade på Melodifestivalen då vi var små och hatade scenkläderna – blunda och lyssna.) Fast förresten, du skulle förstås hellre ha lyssnat på den här.

Funderingar

On the road again.

11 september, 2012 4 kommentarer

Jag förstår om du som läser den här bloggen börjar bli allmänt trött på detta farande fram och tillbaka. Sanningen att säga är jag också trött på det. Till och med min fina Saab har tröttnat. Däcken behöver balanseras, spolarvätskan ska fyllas på och idag rök ett bromsljus. Tur att vi inte fick punka, som mannen vid Emån, eller hamnade i diket, vilket någon hade gjort utanför Söderköping. Å andra sidan har jag upptäckt att det är rätt rogivande att köra en känd sträcka, speciellt om man inte stressar. Det blir lite av en utmaning att leta efter både nya och gamla guldkorn längs vägen. Vi har särskilda stoppställen (Söderköping och Mörtfors eller Oskarshamn) så alla vet när de kan bli kissnödiga eller sugna på glass…

Här har du några guldkorn från idag. Sonen satt i passagerarsätet och knäppte solnedgångsbilder. Jag drömde om min nya kamera… Jag drömde om annat också. Att dagdrömma är på gott och ont, men klarar man ”multi-tasking” är det inga problem att drömma om äventyr, vad man borde ha gjort, vad man skulle vilja göra och köra bil samtidigt. Det går också att köra bil och lyssna på Linnea Henrikssons tragiska lilla sång med bästa lilla melodislingan. Barnen tröttnade. Inte jag. Jag grät en skvätt över den nyblivna, unga änkan som inte alls valde att gå och inte är det minsta lycklig. Jag tänker för mycket, men det är inte helt av ondo. Ibland leder det till goda saker. Ibland leder det inte någonstans, eller till återvändsgränder. Ibland hamnar jag till och med vilse. Det är de gångerna jag önskar att jag inte tänkte fullt lika mycket.

Gillar du också traktorer? Jag älskar att se bönder jobba på åkrarna. Det känns hemtrevligt och viktigt. Bönderna har det ruskigt tufft nu för tiden. EU alltså. Suck! Jag orkar inte ens börja röra i den grytan. Hur många av alla som jobbar för EU i Bryssel tror du gör något som är vettigt och viktigt och inte bara kostar en massa pengar? När kommer euron att dra sin sista suck? Ska tyskarna stå ut att dra snart sagt hela lasset själva? Har du själv eller någon i din närhet känt att EU är något vi svenskar behöver?

För övrigt fick vi idag ett ”stickprov” från Försäkringskassan. De vill att vi redogör för vad barnen gör om dagarna ”eftersom man måste bo i landet för att få barnbidrag”. Jo, men visst. Ni ska få veta när vi drar härifrån, kära Försäkringskassa. Fast vi talar nog inte om vart vi tar vägen…

Sist en uppgift till dig som läser. Jag behöver tips till ”Auf Wiedersehen”-kalaset för kusinerna (och deras vuxna). Vi ska ha en massa lösgodis till ”efterrätt”, men jag vill ha något lättlagat och GOTT till sista festen för sommaren. Gärna något jag kan laga en eller ett par dagar i förväg. Vi blir väl sisådär 30 personer…

Tänka, tänka, tänka, tänka… Du kan ju tänka lite extra på ett par personer som jag vet behöver extra mycket stöd just nu. Som Anja skrev – Sometimes life sucks. Death always sucks more.

Ditten och Datten

Det sägs…

20 juni, 2012 2 kommentarer

… att budgivning på huset ska komma igång idag. Vi går på begravning och säger adjö till makens mormor. Vardagligheter, specialiteter, liv och död.

Carpenters Top of the World. Hoppas att du känner dig så idag! Livet är kort som det är. Ingen idé att gräva ner sig! Själv firar jag den svenska sommaren på Sturkö och hoppas att solen behagar visa sig i år.

Ditten och Datten

Nytt liv!

10 juni, 2012 6 kommentarer

Idag har en ny liten släkting sett dagens ljus. Min lillkusin, som numera är en vuxen man, och hans fru fick en liten flicka. Jag tror att det är Håkanssons etthundratredje medlem. Tänk vad min farmor och farfar drog igång! 🙂 En gång en Håkansson, alltid en Håkansson. Monna är mitt smeknamn, det som också fick följa med ut i cyberrymden, och den sista bokstaven står för den släkt jag kommer ifrån. (Intresseklubben antecknar, eller hur?)

Ett nytt liv är för mig alltid ett mirakel. Ett mirakel som har skett här hemma i helgen ser du bevis på här nedanför. Vi har levt med lecablock utlagda i ett trappliknande mönster i sju år, men inför visningen tyckte mäklaren att det nog var läge att fixa det där. Några timmar senare hade maken och sonen fixat det. Den som väntar på något gott får ibland vänta alldeles för länge… Idag har jag i alla fall njutit både av att gå på detta mästerverk, jag har njutit av kvällssolen sittandes på trappan och då min uppdragsgivare kom förbi hann vi till och med sitta och jobba där i några minuter! Tänk, så bra det kan bli. Alla är nöjda utom Milla. Hon märker att det är något på gång och är ovanligt spattig. Stackars katt! (Förresten kom en granne förbi och tackade för att vi hade lagt ett borttappat katthalsband i hennes brevlåda. Hon undrade om det var vi som har den där ovanligt sociala katten. Den fysiska beskrivningen stämde till 100%, så det är väl bara att konstatera att vår Milla är psykattopat.)

Ditten och Datten

Första juni tjugohundratolv.

1 juni, 2012 5 kommentarer

Är det någon som försöker skämta med mig aprillo?!

Den här dagen kanske läggs till en i raden, eller så gör den det inte. Det senaste dygnet har varit intensivt. I kväll skulle jag vara ute på hajk med yngsta dottern. Jag drog i handbromsen och sa att vi fick göra det själva en annan gång i stället. Att säga nej eller stopp då det behövs har inte alltid varit lätt för mig och ska jag vara ärlig, för det ska man, faller det sig fortfarande inte naturligt för mig. Allt det här regnet har verkligen varit en passande fond till hur jag har känt mig och det lär väl fortsätta framöver också. Jag försöker välja ”glääääädje” och i kväll ska jag göra som min väninna A som precis varit här på besök från Malmööööö och ägna en stund bara till tacksamhet. Tack för fina diskussioner, A! Jag tar med mig dem.

Himlen är i alla fall fin. Tankarna går till makens mormor som jag lärt känna väldigt väl de senaste åren då jag ofta har besökt henne på egen hand. I går kväll gick hon vidare och Ks lillasyster fick vara med sin älskade mormor. Hon berättade att det var ”svårt men vackert”. Jag är glad över att de fick den stunden tillsammans.

I morgon är det del två i sångkursen. I går kväll sjöng vi nordiska folkvisor så knätofsarna gungade i takt med drillarna och under morgondagen ska vi sätta texterna och stämmorna ordentligt. Jag älskar att sjunga. Det gör jag verkligen.

Funderingar

Liv och död.

30 maj, 2012 2 kommentarer

Jag sitter hos en gammal människa som inte har så lång tid kvar på jorden. Tänk, så förunderligt livet är. En liten föds, en gammal går vidare. Vad lär vi oss av alla som gått före oss? Ingenting kan man tro när man ser hur världen ser ut… Hur viktigt är det inte att vara snälla mot varandra? Jag skickar en tanke till dig som kanske vill reparera en relation utan att veta hur.

Tänk att inte ha någon som bryr sig särskilt då man ligger på sin dödsbädd. Det måste vara något av det svåraste som kan hända en människa. Måtte jag se om det händer någon i min omgivning. Man kan inte rädda alla, men jag tror att de flesta har en liten stund över till medmänsklighet. Vad kan du göra för någon annan?

Funderingar

Livet är oförutsägbart.

21 mars, 2012 Inga kommentarer

I går behövde jag vänta lite innan körövningen satte igång. Bästa stället jag kunde hitta var fiket i Karolinska Sjukhusets entré. Fiket var stängt, så jag satt där alldeles själv med hörlurarna i telefonen för att öva på mina stämmor och såg i ögonvrån att en man i min egen ålder slog sig ner lite längre bort på soffan jag satt på och började prata i telefon. Jag hade inte speciellt hög volym i lurarna, så jag kunde inte låta bli att höra vad han sade och det jag hörde gjorde mig lite ledsen. Jag hörde att hans familj, föräldrarna och en bror till, väntade på att hans syster skulle gå bort. Vad jag förstod var hon nysnittad (kejsarsnitt) och fick blodet renat, cellgifter och flera mediciner och läkarna hade talat om att läget var kritiskt och att hon antagligen inte skulle klara natten. Pappan till barnet var den enda som blev uppdaterad av sjukvårdspersonalen och telefonmannen kände sig frustrerad över att få all information i andra hand. Han pratade om bebisen som ”barnet” och jag vet inte om han eller hon levde, det framgick inte. Jag satt där och funderade igen, för vilket gång i ordningen de senaste veckorna vet jag inte, över livets bräcklighet. Jag skickade en bön för den okända kvinnan och hennes familj. Stunder blir till dagar som bildar veckor, månader och år. Vad tar du med dig? Green Day säger det rätt fint i den här låten… (Jag älskar videon! Snacka om ”mindfulness”.)

Ser du det tråkiga tågspåret eller den härliga solnedgången? Att bli medveten om små detaljer, att känna ”stilla ro och nära”, att glädjas och sörja vardagliga händelser som gör sig påminda – sådant gör mig mer tacksam över allt jag har.

Jag njöt av promenaden till barnens skola där det var föräldramöte i kväll. Känslan av att inte frysa trots att man har sin vårjacka på sig och klockan är 18 är obeskrivlig, också om man har ont i magen… Jag såg nog rätt fånig ut på min promenad så glad som jag kände mig då! I kväll ska jag njuta av ett Lushbad till min fina systers ära. Hon fyller nämligen år och älskar badkarsbad mer än det mesta annat i livet.

Funderingar

När tankarna börjar leva sitt eget liv.

5 mars, 2012 4 kommentarer

Jag känner själv att jag läst tankeväckande böcker och pratat med spännande människor mer än vanligt sedan en tid tillbaka. Jag har börjat tänka på ett mer positivt sätt och även om jag aldrig har varit någon stor ”ältare” känner jag att det här har bidragit en hel del till mitt lyftande (årets ledord om ni kommer ihåg). På något undermedvetet sätt tror jag att det här har påverkat mig mycket mer än vad jag insett.

Mitt i natten vaknade jag med bultande hjärta och var alldeles kallsvettig. Jag kan tala om att jag väldigt sällan kommer ihåg vad jag har drömt, men de drömmar som stannar är oftast smått surrealistiska och rätt trevliga. Drömmen som väckte mig i natt var långt ifrån trevlig. Jag dog. I drömmen fick jag veta att jag skulle dö och att jag bara hade några dagar på mig att reda upp mitt liv. Det konstiga är att jag kommer ihåg massor av detaljer. Först rädsla. Sedan en bottenlös sorg. Mina barns förtvivlan. Min egen otillräcklighet. Min klarsynthet. Känslan av att vara ett med något mycket större, förmågan att släppa taget och känna att det inte tog slut. Min kropp slutade fungera, men jag fanns kvar. Jag var arg, för min begravning blev inte alls vad jag ville att den skulle vara. Frustrationen över att vara där, men att inte kunna kommunicera med någon…

Vill ni veta vad jag använde mina sista dagar i livet till? Jag tröstade min familj och lyssnade på en massa musik. Jag skrev små meddelande till snart sagt varje människa som gjort mig till den jag är. Jag började med min man och mina barn, mina föräldrar, syskon med respektive och syskonbarnen, mina svärföräldrar, svägerskor, svågrar och barnens kusiner. Hela min stora släkt. Efter det började jag om från början av mitt liv. Barnflickor. Lärarna. Klasskompisarna. Kyrkisarna. Vännerna. Kärlekarna. Kollegorna. Grannarna. Föräldrarnas vänner och bekanta. Ni kan ju gissa hur många meddelanden det blev! Inte bara blev det massor av meddelanden, men jag kommer ihåg vad jag skrev på många av dem. (Alltså, hjärnan är så fantastisk och komplicerad att jag önskar att jag förstod mer än en bråkdel av hur den funkar.) Sedan åt jag kroppkakor och de där goda apelsinmördegskakorna som min syster brukar göra. Japp. Om någon skulle fråga mig vilken favoriträtt jag har skulle jag nog inte kunna välja en, men tydligen löste det undermedvetna det med lite tryck på sig…

Jag bestämde mig för att göra en del saker som jag inte tagit tag i ordentligt förut. Som att skriva hur jag vill att min begravning ska vara. 🙂 Kanske borde jag skriva alla de där små meddelandena på riktigt. Eller inte. En del saker gör sig bättre i drömmen än i verkligheten. Kanske är det inte så dumt att få sig en sådan här påminnelse då och då. Livet är alldeles för dyrbart för att slösas bort på bitterhet och elände, ilska och frustrationer. Det finns så mycket kärlek här! Ibland finns den på oväntade ställen. Kom ihåg att tala om hur viktiga människor runt omkring dig är. Ge en komplimang. Säg något snällt. (Mamma – jag ska bli mycket bättre på att skicka kort, brev och paket!) Köp en bukett vackra blommor. Hälsa på din gamla granne. Och glöm inte att lyssna på mycket musik.

När våren gör intrång blir skopan en vacker installation.

Utnyttja träningstiden för att se hur vackert det kan vara också bland förortsgrus och torra löv. Skönhet i det lilla!

Det som göms i snö kommer upp i tö. (Hoppas att festen var trevlig!)

← Föregående 1 … 12 13 14 15 Nästa →