liv och död – Sida 12

På återseende.

6 januari, 2015 Inga kommentarer

Idag var jag på begravning. Det där att se föräldrar följa sina barn till sista vilan känns aldrig rätt, men skulle det hända mig skulle jag vilja ha alla mina vänner runt mig. Tanken om begravningen är till för den som har dött eller för de efterlevande slog mig, men jag kom fram till att det väl är båda.

En god man som gick bort allt för tidigt för några år sedan hade varit sjuk under en tid och hade därför haft tid att förbereda sig inför det oundvikliga. Han hade skrivit ett brev till alla i det fullpackade kyrkorummet och det var så fint att höra hans syster läsa upp det. Han fick lov att göra bokslut och den tacksamhet han uttryckte tror jag många tröstades av. Begravningar får mig att påminnas om hur viktigt det är att vi inte har några löst hängande trådar, ouppklarade schismer eller surdegar som inte har tagits omhand. Vi vet ju inte hur morgondagen ser ut!

Jag fick uppleva min egen begravning i en väldigt levande dröm en gång och vaknade och tänkte ”men den där musiken vill jag inte ha på min begravning”. Jag har talat om för min familj ungefär hur jag önskar att det ska gå till, men jag ska se till att skriva in allt i Vita Arkivet. Jag vet av erfarenhet hur svårt det kan vara för närstående personer att behöva tänka på dikter och musik och gravsättning när de bara vill lägga sig under ett täcke och gömma sig.

Den här har tröstat mig många gånger. Tack Kenneth och Ted Gärdestad:

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

i den stora sorgens famn..

Funderingar

När de mörka molnen hopar sig.

3 januari, 2015 2 kommentarer

De senaste dagarna har jag försökt få ordning på mina tankar. Mina ambitioner att leva frimodigt fick sig liksom en törn innan jag ens hann köra igång ordentligt. Jag vill verkligen inte vara någon dystergök, men jag kan inte hjälpa att min förmåga att sätta mig in i andra människors känslor nästan sätter krokben på mig när det blir för mycket. Vad gör man när det på kort tid och utan förvarning blåser upp till storm på det här viset?

det har visat sig att båda mina föräldrar har riktigt svåra hälsoproblem att tackla i år
en släkting som var viktig för mig en gång i tiden hittades död på toaletten lagom till jul (hen var gammal, men ändå)
en av mina fina vänner väntade smått, men fick på första ultraljudet reda på att det inte blir någon bebis
en annan nära vän kämpar på med svårigheter på hemmafronten
en vän i en annan stat är på väg hit till Utah för att begrava sin son på måndag
två vänner sitter i sådana rävsaxar som före detta makar verkar vara förtjusta i att placera ut

Egentligen finns det ju massor av fantastiska och härliga saker också. Mitt hem är min borg och när jag är här är jag omgiven av människor som jag älskar, de älskar mig och vi ger varandra trygghet. Jag är alltid tacksam över det nätverk som alla föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder och kusiner utgör, men jag tar det inte för givet. Jag är begåvad med ovanligt fina och fantastiska vänner och bekanta och känner att skulle det behövas så finns det många som skulle hjälpa till att lyfta och putta på.

Nu är det dags att börja varje dag med en liten tacksamhetsmeditation igen. Just tacksamhet verkar vara det som ger min själ bäst näring och också det som hjälper mig över de svåraste guppen.

Jag vet att vi alla har våra utmaningar, men idag önskar jag just dig ett lite lättare liv och luft som är lätt att andas. Peace.

Ditten och Datten

Blä.

31 december, 2014 12 kommentarer

€%&#£ skitcancer, jag orkar inte med dig något mer, stick ifrån jordens yta! Du bara tar och tar och tar på andras bekostnad, äter upp sådant som inte är ditt och alltid utan att fråga om lov först. Jag hatar dig.

Funderingar

Gammal DN-artikel som är värd att läsa igen.

16 december, 2014 Inga kommentarer

För mycket arbete, dålig kontakt med vännerna och drömmar som aldrig förverkligats. En australiensisk sjuksköterska har skrivit en bok om vad människor ångrar allra mest på dödsbädden. ”Många hade inte förverkligat ens häften av sina drömmar”, säger hon enligt The Guardian.

I många år arbetade den australiensiska sjuksköterskan Broonie Ware med att vårda patienter i livets slutskede. Ware samlade sina erfarenheter i en blogg som sedermera resulterade i en bok med den engelska titeln ”The Top Five Regrets of the Dying” (ungefär ”Fem saker döende ångrar mest”).

De allra flesta av Wares patienter ångrade att de inte hade förverkligat sina drömmar och önskningar, utan snarare levt livet så som andra förväntade sig av dem.

– Många hade inte förverkligat ens häften av sina drömmar, säger Ware enligt The Guardian.

En annan sak som många ångrade, framför allt bland männen, var att de hade jobbat för mycket, samt att de hade tappat kontakten med sina vänner.

– Alla saknar sina vänner när de är döende, säger Broonie Ware.

Flera patienter önskade att de hade varit bättre på att visa känslor och att de hade tillåtit sig själva att vara lyckliga.

– Många insåg först på slutet att man kan välja att vara lycklig, säger Broonie Ware enligt The Guardian.

Funderingar

En dag att lägga åt sidan med tacksamhet.

11 december, 2014 2 kommentarer

Det här hände idag när jag var på vår läkarmottagning:

En gammal man kom in. Han var väldigt skakig, mycket långsam, nästan döv och hans röst var knarrig av ålder. Han var där för att avboka sin frus läkartid. ”Du förstår, vi behöver en ny tid till en hudspecialist. Födelsemärket på hennes hand är cancer och de kommer att behöva ta bort en massa vävnad och jag ville visa dig varför hon behöver sina händer.” Han drog fram ett vedträ i lönn och sa: ”Vet du vad hon kan förvandla detta till?” Han drog fram en vacker skulptur, mycket välgjord och detaljerad. Han pratade om sin fru med så mycket respekt och kärlek och han var så stolt över hennes arbete. Hans händer kunde knappt hålla i sakerna han visade på grund av skakningarna, men han ville se till att operationen hans fru skulle gå igenom inte skulle påverka hennes förmåga att skapa vackra saker.
Jag kunde inte låta bli att gråta en skvätt och var tvungen att flytta till ett mörkt hörn i rummet en stund…

Idag har jag haft en tuff dag av olika anledningar. Det har vi alla ibland. Är det okej att ha ett litet bryt och sitta och sörja en stund? Hur mycket kan man tycka synd om sig själv när det finns andra som har det så mycket värre? Det var precis som att det hängde ett svart moln över den här dagen, för alla de här människornas situationer pockade också på min uppmärksamhet:

hon som är singelmamma, som inte har råd med en enda julklapp till barnen utan måste förlita sig på andra människors godhet, hon som inte kan komma på en enda av sina barns skolaktiviteter eftersom hennes chef är en bös och vägrar ge henne en timme ledigt även om det skulle funka och hon kan jobba över innan eller efter ordinarie arbetstider
han som måste fira alla jular, påskar och midsomrar framöver själv med sina barn eftersom det inte finns någon mamma kvar här på jorden
de som måste begära sig själva i konkurs eftersom hälsoproblem har satt käppar i hjulen på alla deras framtidsplaner
de som skulle bli de bästa föräldrarna men som råkat ut för flera missfall efter varandra
de som precis talat om för sina barn att de ska separera
de som försöker motivera och stötta sin vuxne son så att han inte återfaller i sina gamla missbruksvanor
den unga änkan vars man krigade i Afghanistan och aldrig kunde släppa att han under tjänstgöring höll på att skjuta ihjäl en liten pojke och därför valde att avsluta sitt lidande på själva Thanksgiving Day
alla med hälsoproblem som gör att de inte ens kan utföra de mest vardagliga sysslor
hon som flyttat hem till sin mamma som har Alzheimers, som gråter varje kväll av sorg och maktlöshet och som inte vet hur hon ska stå ut

Visst har vi alla rätt att sörja en stund ibland och det har jag gjort idag. I morgon ska jag plocka ihop mig själv igen och se till att öppna mörkläggningsgardiner där solen inte har synts till på allt för lång tid.

I morgon har dotterns skola julkonsert. Jag och hennes lillasyster har lovat att sitta barnvakt till ett ungt par med fyra små barn, så tyvärr blir det här den första konserten jag missar. En av sångerna som kommer att framföras älskar jag. Texten lyfter mig varje gång jag hör den fast själva låten är lite cheesy…

Believe (Glen Ballard och Alan Silvestri, framförd av Josh Groban)

Children sleeping, snow is softly falling
Dreams are calling like bells in the distance
We were dreamers not so long ago
But one by one we all had to grow up
When it seems the magic’s slipped away
We find it all again on Christmas day

Believe in what your heart is saying
Hear the melody that’s playing
There’s no time to waste
There’s so much to celebrate
Believe in what you feel inside
And give your dreams the wings to fly
You have everything you need
If you just believe

Trains move quickly to their journey’s end
Destinations are where we begin again
Ships go sailing far across the sea
Trusting starlight to get where they need to be
When it seems that we have lost our way
We find ourselves again on Christmas day

Just believe

Funderingar

Till eftertanke.

3 december, 2014 Inga kommentarer

Nu sitter jag här lite senare och tänker att mina tankar i morse, de var rätt tafatta. Det har varit en lång dag och faktiskt lite tung. Maken skickade ett sms med någon länk om att regeringens budgetförslag sänktes av SD. Oväntat? Knappast. Obekvämt? Rätt så. Nu blir det omförhandlingar och jag gissar att Stefan Löfven får det lite jobbigt ett tag framåt. Ja, precis som att han inte redan hade haft det. I perioder läser jag inga nyheter utom de mina Facebookvänner lägger upp. Det blir en och annan insändare och ibland också direktlänkar till något som hänt. Dessvärre kan världen te sig rätt mörk i ett sådant flöde. Jag blev därför jätteglad över det ”Good News Magazine” som jag fick i ett av paketen i går. Världen kan också vara fin och det finns många goda människor här!

Efter de där tristpolitiska nyheterna fick jag ett ännu tråkigare besked, ett som är mycket mer personligt och som stör mig riktigt ordentligt. Politik i all ära, men vem bryr sig om politiker då det finns personer som man älskar och som inte mår bra? Folk som har varit i dödsskuggans dal brukar säga att har man bara hälsan så har man inte mycket att oroa sig över. Det ligger väl mycket i det.

En av våra grannar fick stora hälsoproblem förra året. Inget dödligt, men ett livslångt handikapp. Han är en ung egenföretagare med fru och tre små barn och sjukdomen slog undan fötterna på hela familjen. Deras underbara hus är till salu, men tyvärr har man inte hittat någon seriös köpare som är beredd att betala för hantverket och alla fantastiska detaljer som huset bjuder på. Nu har huset lämnats över av mäklaren till en ”short sale”. Det är ju så sorgligt! Jag vill bara att allt ska bli bra för familjen som säljer och att det ska finnas några som vet att uppskatta detta konstverk! Det var också en av dagens tråkigheter.

När skymningen just började lägga sig till det svarta mörker vi får här då det inte finns så många gatlyktor såg jag hur vacker månen var. Jag fotar mycket i perioder då jag får rutin på att ta med mig kameran överallt och för tillfället är jag dessvärre inte i någon sådan period. Det var därför rätt mysigt att skruva på kameran på stativet och gå ut på balkongen i kylan och titta ut på bergen och månen genom den lilla tittgluggen. Inte för att jag hade möjlighet att ställa in kameran ordentligt (jag har tappat bildplattan till vridvredet och vet inte vilken inställning som är vilken), men jag fick ändå en fin stund där ute i mörkret i Orem, Utah, USA, Världen, Universum… Det är den stunden jag ska ta med mig nu när jag lämnar över den här dagen i någon annans händer. I morgon är en annan dag. All kärlek till dig!

Och så kanske jag ska sluta med den här eftertänksamma texten som jag hittade på Facebook. (Skaparens hemsida finns med där.)

Ditten och Datten, Musik

Har du eldat idag?

6 november, 2014 Inga kommentarer

Remember, remember!
The fifth of November,
The Gunpowder treason and plot;
I know of no reason
Why the Gunpowder treason
Should ever be forgot!
Guy Fawkes and his companions
Did the scheme contrive,
To blow the King and Parliament
All up alive.
Threescore barrels, laid below,
To prove old England’s overthrow.
But, by God’s providence, him they catch,
With a dark lantern, lighting a match!
A stick and a stake
For King James’s sake!
If you won’t give me one,
I’ll take two,
The better for me,
And the worse for you.
A rope, a rope, to hang the Pope,
A penn’orth of cheese to choke him,
A pint of beer to wash it down,
And a jolly good fire to burn him.
Holloa, boys! holloa, boys! make the bells ring!
Holloa, boys! holloa boys! God save the King!
Hip, hip, hooor-r-r-ray!

Vi brukar nu inte fira katoliken Guy Fawkes misslyckade försök att spränga House of Parliament den 5 november 1605, men vi passade på att titta på den otäcka och spännande och mycket tänkvärda filmen V för Vendetta. Det fick mig att tänka på hur lätt det är att styra oss människor, våra tankar, våra åsikter och vårt sätt att leva våra liv.

Jag älskar Dreamtheaters This is the Life och de tänkvärda orden de slutar med. Lever du behagfullt eller har du sprungit bort dig i labyrinten?

”Some of us choose to live gracefully
Some can get caught in the maze
And lose their way home
Memories will fade
Time races on
What will they say
After you’re gone
This is the life we belong to
Our gift divine”

John Petrucci

Funderingar

Lite tungt.

10 oktober, 2014 2 kommentarer

If you knew this was your last day on earth,
how would you want to spend it?

Om du visste att det här var din sista dag på jorden,
vad skulle du göra då?

På tisdag ska min fina vän göra en stor operation med förhoppningen att hennes cancer ska besegras. Hennes kropp är svag, men starkare än läkarna hade väntat sig för ett par månader sedan. Hon behöver alla böner och goda tankar hon kan få.

Idag skickar jag en extra tanke till dig också. Som en annan vän som har gått igenom något obeskrivligt hemskt de sista åren skrev:

My motto lately has been “life is hard but life is good.” Some days I have to remind myself this more than others. Life is hard … BUT … Life is good. We are all faced with heartache & trials in this life yet when we look at others we sometimes assume they have a perfect life. … I promise you are not alone in your heartache. May we all strive harder to listen to promptings, to serve each other, to bear each others burdens & to let go of judgement. Take the time to listen rather than talk.

Funderingar

Hur du har det är hur du tar det.

7 oktober, 2014 Inga kommentarer

Ovanstående citat kommer jag ihåg från min ungdom. Jag har många gånger kommit tillbaka till det, också i formen ”Attitude is everything”. Problemet är att det är väldigt svårt att leva efter dessa deviser om man inte har det i sin grundpersonlighet. Jag vet fler som slåss mot både väderkvarnar och kvicksand och som ändå upprätthåller en positiv livssyn, medan andra som lever ett hårt liv lätt hamnar i självömkan, hopplöshet eller bitterhet. En av mina väninnor här slåss just nu mot en sjukdom som tyvärr hann gå rätt långt innan den upptäcktes. Hon har svarat fantastiskt bra på behandlingen och nästa vecka opereras hon trots att läkarna från början nästan inte trodde det fanns något att göra. Hennes liv var redan innan sjukdomen fokuserat på hälsosamt leverne i form av hajker i bergen, cykelturer, yoga och en uppmuntrande och positiv personlighet. När jag träffar henne nu slås jag av att det är hon som får lyfta andra runt omkring henne. Intressant. När andra slås ner av hennes sjal runt huvudet, den magra kroppshyddan och hennes i vanliga fall mycket sociala liv som fått inskränkas pga smittorisk lyser hennes ögon av tacksamhet över varje ny dag.

Segeltorp för några år sedan…

I går fick jag träffa en kvinna som precis hade fått reda på att hon har en tumör i halsen. Skräcken i hennes ögon, känslan av att vara övergiven, tårarna… Även om jag inte känner henne drabbades jag av akut sympati och känslan av ”det måste väl finnas NÅGOT jag kan göra”, men vad hade jag att säga? Vet du vem som fick trösta? Hon som redan lever med ena foten i gränslandet, hon som egentligen borde lägga all energi på att själv bli frisk, hon som vet vad som ligger framför den nydiagnostiserade. Ibland undrar jag om inte våra värsta upplevelser faktiskt finns för att göra oss starkare, men också för att bygga empati och medkänsla till våra medmänniskor. Ha en fin dag, du. Peace.

Ditten och Datten

När man bara vill stanna kvar under täcket.

2 oktober, 2014 2 kommentarer

Idag är det svinkallt ute. Ja, eftersom huset inte har behövt någon extra värme förrän för ett par dagar sedan ligger vi lite efter här inne också. Jag tycker verkligen om den svalare luften, men jag var inte riktigt beredd på att det skulle bli så här kallt på en gång. Då jag åkte iväg för att hämta dottern från hennes tidiga morgonklass hade jag på mig både yllejacka och stor stickad sjal och frös fortfarande, bara för att ge dig en känsla av hur 4°C känns då man svettats i linne i 31 grader för bara några dagar sedan. Bilderna från mammas och lillasyster till Rom verkar helt plötsligt väldigt drömlika! Särskilt bilden på två gelatostrutar i mammas händer…

Så här blev kransen uppdaterad med lite amerikanskt sidenband. Jag tyckte inte det kändes aktuellt att köpa en rulle säckvävsband som kostade lika mycket som hela resten av kransen och dessutom tror jag efter att ha tänkt efter lite att det hade blivit en stilmässigt obalans.

Vad gör man när människor som man bryr sig om lider? I vissa fall kan man inte göra annat än att sitta tyst och skicka en bön uppåt, men andra gånger kan man rent handgripligen dela med sig både av chili con carne och äppelkaka. Så många svåra situationer runt omkring mig just nu, men också fantastiska och inspirerande människor som visar vägen, som visar att det finns glädje i sorg och att det finns styrka i svaghet. Tillsammans blir vi bättre. Ensam må vara bäste dräng, men jag vet att tio händer tar emot bättre än bara två. De senaste dagarna har jag fått uppleva det flera gånger och det är så häftigt!

Tandställningen sitter fint och efter de första dagarnas värkande invänjning verkar det nu som att S har koll både på munskölj, skyddande vaxkulor och långsam och noggrann tandborstning! Jag är så glad att hon är duktig på att ta hand om sin mun på egen hand eftersom det betalar sig då det är dags att ta ut tandställningen.

Detta äpple var lite extra roligt, för det ser ut precis som ett tecknat! Det ser också ut som ”en rumpa” beroende på hur man tolkar sin omvärld.

Mums! Vi äter rysligt många äpplen. Nu är frågan hur länge de håller sig i garaget om vi packar dem försiktigt i halm eller något. Far brukade bara lägga äpplena i en stor korg i lekstugan där de sedan stod och luktade alldeles fantastiskt gott (eller lite jäst och ruttet, beroende på kvalitet och tid på året), men jag vet inte…

Hur som helst fortsätter jag njuta av hösten. Idag ska jag klippa gräset som ju fortsätter att repa sig. Det tråkiga är att maskrosorna gör detsamma och de har verkligen tagit över vissa delar som var helt uttorkade i somras. Pust! Jag vet inte hur många plantor jag har grävt upp. Det kommer nya hela tiden. Inte roligt att anlita kemikalier, men vad gör man?

← Föregående 1 … 10 11 12 13 14 15 Nästa →