Dagarna är långa, nätterna är varma och däremellan kommer duschar, tvärdrag och varma koftor. Maken skrattar åt mig som håller på att svettas ihjäl då termometern strävar sig förbi tjugostrecket, men the struggle is real… Jag är helt enkelt en människa som gillar lagom. För kallt går att åtgärda med lager på lager, brasor och varma filtar. För varmt är det värre med, jag vet bara att jag känner mig som en chow chow i öknen så fort andra börjar njuta. Tacka vet jag hösten, men det slänger man inte omkring sig hur som helst ostraffat. Jag är trots allt tacksam för solens strålar som ger naturen det den behöver. Det blåser rejält just nu. Ingenting ovanligt, men mer spännande att dagens svett kunde gå över i att maken tog på sig mössa och fleecetröja framåt kvällen medan jag själv efter dagens svettattacker drog på mig både långbyxor och långa vinterkoftan. Långbyxorna och blåsten till trots måste myggen ha hittat mig, för jag vaknade mitt i natten med hemsk klåda. Gissar att jag började klia i sömnen och då är det ju kört. Det kliar fortfarande och jag skriver detta medan jag praktiserar något slags mindfulness för att stå ut. Minst tjugo myggstick på max två kvadratdecimeter hud ger helt enkelt intensiv klåda.
Den senaste veckan har maken hållit på med detta inte helt lätta projekt. De nya vindskivorna och fönsterfodren matchar ladans uppfräschade rödfärgslager mycket bättre. Detta blev som en sådan där storstädning som ställer allt på ända. Man börjar i ett hörn och så fortsätter det med något slags ”snöboll i nedförsbacke-effekt” och blir totalt kaos innan allt blir jättebra. Det började med att tomaterna skulle få en egen liten ”kuvös”. Maken tyckte att nej, innan den kommer på plats måste grejerna där ovanför fixas, för skicket var rent bedrövligt. Tack så mycket, sa jag. Han har kånkat, klättrat och fixat med den äran. Jag har bara hjälpt till ytterst lite och ändå är jag nu full av blåmärken och småsår, något som är vådan av att vara jag. Det är tacksamt att vi kan ha olika ansvar för att göra det lite finare här hemma för varje år. Det går inte fort, men det går framåt!
Jag njuter av naturens fägring medan jag rensar allt vad jag hinner. Fingrarna bränner konstant av smånässlor som jag drar också då jag inte har på mig handskar. Syrenexplosionen borta på brorsans tomt gör att jag gärna går dit och insuper dess ljuva doft. Vi har något som väl mer kan kallas två höga syrenträd bakom huset. I flera år har jag tänkt föryngra vårt syrenbestånd, men i år har jag satt larm för att komma ihåg att såga ner det ena ”trädet” när det blommat klart. Det andra får vi ta nästa år om åtgärden blir framgångsrik. Vi föryngrade vår stora och risiga syren i Snättringe genom att helt såga ner den, något som ledde till att den blev fantastiskt fin.
Min faster har lärt mig att repa av bladen på kvistarna med blommor och ta separata kvistar med bara blad för att få syrenbuketter som håller mycket bättre. Jag kan säga att det funkar!
Det ögonskavsår som glasverandan varit den senaste månaden är nu åtgärdat. Allt grönt är flyttat till växthuset liksom hügelbäddskartong och tidningar. Efter att även ha sorterat och flyttat grejer som skulle till återvinning, second hand-Mia och ner i förvaringsbänkarna var det dags att gå ner på knä och såpskura golvet. Den doften, alltså! Jag letar fortfarande efter en lite murrig trasmatta eller en rejäl men fin dörrmatta som klarar leriga stövlar. Vi springer ut och in här hela dagarna under sommarhalvåret och behöver stoppa skräpet så det inte kommer in i köket. Det finns en rejäl men ganska ful dörrmatta som inte låg på då jag fotade. Jag ville att golvet skulle vara helt torrt innan jag lade på något. Den är dock som sagt lite för liten och lite för ful. Ursäkta dörrmattan, men så är det. Och därmed är detta positiva och tacksamma blogginlägg med en lite gnällig ton färdigt.
