Tankar om sådant som hände igår:

Potatis och lök kom äntligen i jorden. Jag beställde dessa den 17/4 från det företag jag alltid beställer från, men dessvärre tog det då tre veckor för mig att få leveransen. De små röda sättlökarna hade inte mått bra i transportlådan, trots att den var i kartong. De gula lökarna var inte i toppskick de heller, men det får vara så. Jag har skickat mejl och bilder till företaget. Försökte hålla god ton. Jag är bara en av tusentals kunder, men för mig fick den här leveransen stora konsekvenser. Jag förstår att de som jobbar i informationstjänsten inte haft något med saken att göra, men kan ändå inte strunta i att meddela min besvikelse. Det är alltid en balansgång, det där med hur man använder ord och vilka ord som som får stort spelrum. Jag vet att det finns ”prioriterad leverans” att beställa för mer pengar, men då jag fick information om att beräknad leverans var veckan efter struntade jag i att uppdatera mitt val. Det visade sig att det då tog ytterligare två veckor för Schenker att få paketet till vår ICA Nära-butik. Inte okej tycker jag.

Vår tama kaja har kommit tillbaka. Vi har sett henne flera gånger den senaste veckan, men igår kom hon nära, nära både mig och min man. Hon sätter sig i samma päronträd som förra året om hon känner sig lite trängd, har samma stil och är väldigt lik fjolårets kompis. Man kan ha olika slags djurkompisar. Rådjuren är jag mindre glad i. De drar hit så mycket fästingar och toppar växter på löpande band. Nog är kajan lite mer hänsynsfull.

Efter de böcker jag läst de senaste månaderna har jag funderat mycket över min egen oförmåga att fokusera och önskan att läsa fler böcker istället för att lyssna på dem. Den här artikel, ”Text är inte information”, fick mig ännu mer övertygad. Det har pratats mycket om ”de låga förväntningarnas rasism”. För mig är allt för låga förväntningar ofta förknippat med snällism, något som i sig lätt sätter käppar i hjulen för utveckling. I sin iver att göra alla glada, få alla att hänga med på tåget, sänks kraven på vad som kan anses vara lägstanivå. En person i min närhet hade en hyresgäst som uppenbart inte hade lärt sig att städa. Hyresgästen ifråga fick en utförlig lista på hur lägenheten förväntades lämnas när hen skulle flytta ut. När hen sedan hade lämnat nyckeln blev hyresvärden förvirrad. Var det städat? Skulle hyresgästen komma tillbaka och städa vid senare tillfälle? Lägenheten var i sådant skick att jag själv aldrig i hela mitt liv haft en lägstanivå ens i närheten av detta. Men jo, hyresgästen tyckte att hen hade följt instruktionerna. Hen fick en mer utförlig lista med tydligare instruktioner och kunde efter ett gäng timmar uppvisa ett resultat som åtminstone var mycket bättre. Vad hade hänt om hyresvärden bara tänkt ”äh, hen kan inte bättre”? Den unge hyresgästen hade fortsatt gå genom livet utan att kunna städa. Kanske har hen vuxit upp med städhjälp? Kanske har hens föräldrar städat åt hen? Kanske hade hen vuxit upp i ett hem som kunde anses vara en sanitär olägenhet? Uppenbarligen kunde hen oavsett hur det nu hade varit, med anpassade och tydliga instruktioner, få förståelse för städhygiens magiska mysterium. Är det inte så vi som samhälle, och skolan, bör tänka gällande våra barn och ungdomar? Istället för att godkänna resultat som faktiskt inte uppnår kraven på vad som kan anses vara godkänt göra omtag, ge nya och tydligare instruktioner. Ge tid att träna. Själv blev jag galen på lärarhögskolans ”det kooooommer”, som man skulle säga till föräldrar till 10-åringar som fortfarande inte kunde läsa. Nej, det kommer inte utan att man lägger mycket tid på att öva. I sällsynta fall räcker det inte i öva, men i väldigt många fall gör det det.

Maken håller på att sätta upp ett tomatväxthus vid stenladans södervägg där vi alltid har våra tomater. Gjutandet av plintar var inte riktigt klart då solen gick ner. När vår sjyste granne såg det kom han till undsättning och klockan tio var det klart. ”Det var det tråkiga pilljobbet. Nu är bara det roliga kvar!” Eh, alltså. Mitt roliga inbegriper inget byggande. Det roliga börjar då jag kan sätta in tomaterna här och kan vänta på goda läckerheter. Jag är glad att vi funkar olika!

Jag pratar om drömmar om böljande perennrabatter. Just precis den här biten bjuder på det. Nu är det inte långt kvar tills aklejorna börjar slå ut. Alunroten har redan dragit igång lite längre bort och backsippan är snart överblommad. Libbstickan längst fram till vänster borde stå i köksträdgården, men jag tycker att bladen är så fina att de får stå kvar tills jag hittar något bättre. Ettåringarna har kommit ut på avhärdning och det händer grejer runt omkring på gården varje dag. Det är bara att vattna, njuta och jobba på! Jag förstår att inte alla gillar det här. Under min planttantsperiod går alltid min läsarstatistik ner. Jag har inga belägg för att det handlar om att folk tycker det är trist med trädgårdssysslor, ingen har skrivit det. Det kan ju handla om att folk helt enkelt är ute istället för inne och läser bloggar när de inte längre behöver huttra omkring inomhus. Nu ska jag fortsätta planttanta. Hoppas att du också hittar något fint att ägna dagen åt.