Jag gillar verkligen Kvartal och deras artiklar om högt och lågt. Jag kan oftast också lyssna på deras Veckopanelen utan att känna mig alldeles ihopdeppad, trots att de naturligtvis talar om nyheter som gör mig nedstämd. Där diskuteras vad som är på gång i omvärlden från olika perspektiv, både ålders- köns- och politiskt åsiktsmässigt.
Kvartals vetenskapsredaktör heter Henrik Höjer. Ibland är det han som skriver Kvartals nyhetsbrev (dessa nyhetsbrev läser jag ibland). Det som kom igår lockade. Han tog upp flera saker som jag själv tänkt på den senaste tiden. Som att det saknas ett ord för ens vuxna barn, något jag skrev om här i bloggen t.o.m. (Han efterlyser ett nytt ord eller en språklig lösning, inte avkomma som kanske är det närmaste vi har i det här skedet.) Jag pratade med en kompis om att kartan vi lärde oss är så inaktuell och vad det egentligen inneburit att länders gränser genom tiderna har dragits om. Höjer tipsade om ”Death of Yugoslavia”, en BBC-serie som jag sätter på listan över sådant jag vill titta på.
Något jag diskuterade häromsistens med ett par andra väninnor var vad som händer när man omyndigförklarar sina egna barn eller andra vuxna och tycker att man själv måste vara den som ska lösa det svåra i deras liv. Som att överklaga betyg för en högskolestudent, söka jobb åt en artonåring eller låta sitt vuxna (fullt kompetenta) barn bo hemma utan att behöva tvätta, laga mat eller på annat sätt ersätta för sitt inneboende. Eller låta hela länder hamna i ett evigt bidragsberoende. Stjälphjälp, helt enkelt. Jag sa att jag tror att det är viktigt med en målbild som båda parter är klara över. Att det finns ett slutdatum, att den hjälpte får ta konsekvenserna om den inte gör det som krävs för att klara något. Mina väninnor höll inte med mig. De tycker inte att man alltid ska behöva motprestera, eller ens att man ska behöva vara tacksam över att bli hjälpt. När Höjer då berättade om The Economists artikel om att bistånd inte kan göra fattiga länder rika blev jag naturligtvis intresserad!
From 2014 to 2024, the world’s 78 poorest economies grew more slowly than in the decade to 1970, when aid was first emerging. This is perhaps unsurprising, given earlier studies. In 2004 William Easterly of New York University and co-authors found that, from 1970 to 1997, aid was just as likely to shrink the world’s poorest economies as to help them grow.
THE ECONOMIST
(”Från 2014 till 2024 växte världens 78 fattigaste ekonomier långsammare än under årtiondet fram till 1970, då biståndet först började uppstå. Detta är kanske inte förvånande med tanke på tidigare studier. År 2004 fann William Easterly vid New York University och medförfattare att biståndet, från 1970 till 1997, var lika sannolikt att krympa världens fattigaste ekonomier som att det hjälpte dem att växa.” Google Translate.)
Att hjälpa andra är något som är viktigt för mig och jag ägnar en stor del av min tid åt det. Jag älskar det och det är något som ger mening åt mitt liv. Jag kommer dock från en pliktstyrd tillvaro där jag som yngre också hjälpte mycket, men agerade ofta mer som en martyr än osjälviskt. Idag gillar jag känslan av att vara behjälplig. Det är den starkaste drivkraften bakom mitt jobb t.ex. Att jag verkligen önskar att de personer jag möter i terapeutiska samtal ska komma till en bättre plats. Jag tycker det är jobbigt att ta betalt, men vet att jag behöver en inkomst som alla andra, det är som det är. Tjänster och gentjänster har sin plats. Allra bäst gillar jag ”jag hjälper dig med detta och när någon annan behöver hjälp kan du väl hjälpa henom”.
Idag förstår jag på riktigt de kollegor på demensavdelningen som jag tyckte var lata. Eftersom jag inte hade någon vårdutbildning visste jag inte att personer som blir hjälpta för mycket blir sämre, och snabbt går det. Så länge det är möjligt ska de ta på sig kläder, sköta sina egna toalettbesök, fixa sin fika, äta sin mat, raka sig o.s.v. Varför försämras man så fort då man hamnar på ett boende? Tja, det finns inte tid helt enkelt. Det finns inte tid att följa med de gamla på toaletten, så de får blöja. Det finns inte tid för darriga händer att långsamt få i sig maten, så de blir matade. Och ju mindre man gör, desto svagare blir man och desto mindre kan man. Detta är applicerbart på oss alla. Ett barn som inte lär sig hantera ”farliga” saker kan inte hantera farliga saker och blir mer utsatt. En tonåring som inte får hantera jobbiga situationer som att ringa samtal och möta främmande människor själv kommer att ha jobbigare då de sedan måste klara sig på egna ben. En vuxen som blir daddad av sin partner kommer inte att kunna steppa upp. Det är applicerbart på så mycket! Och med dessa tankar börjar jag denna vecka. Hoppas den blir finfin för dig!
