Den varma sommaren höll i sig så länge att jag knappt trodde att vi skulle få någon höst, men nu är den här. Tomaterna och gurkorna får fortfarande någon skvätt vatten här och där i sina växthus. Jag kan inte fatta hur mycket gurkor vi fått, tack för kiselguret som styrde upp situationen! De gula spetspaprikorna gav fin skörd, men något åt upp i princip alla Californa Wonder (kan ju inte vara tvestjärtar, det borde kiselguret ta hand om) och delar av chiliskörden. Jag har dock chiliflakes kvar från förra året, så jag behöver inte så mycket nytt. Det blir alldeles lagom, det som finns. I samband med att det skördas och trädgårdslandet görs redo för vila plockar jag också fram stickor, garn och Pero. Nu har jag börjat på en Ylva tröja med flätor till lilla Titti. Tycker det är roligt att något händer och här blir det både ett melerat garn och flätorna som tar hand om den saken. Vi får väl se när hon kan ha den. Stickar till två år (hon fyller i oktober), men den ser stor ut.
Den torra sommaren gillades inte alls av våra rosor. Rosenportalens blomster fick lite extra omsorg och klarade sig fint. Flera av de andra var så klena att jag trodde att alla skulle döden dö. Just denna vackra krukros fick jag av moster och morbror förra året och satte direkt ner i gulröda perennrabatten då, men ett par andra flyttade jag ner till samma plats under sommaren för att försöka rädda dem. Jag har inga bilder, men båda har kommit igen. Dessvärre passar de inte alls där, för de går i rosa toner. Jag har ingen plan för detta än, men det löser sig nog. Jag blev så inspirerad både i Kristianopel och i Botaniska trädgården i Visby att jag kanske fixar en rosengård någonstans… Uppenbarligen vill de inte ha det allt för torrt, men de gillar inte att ha det blött om fötterna heller. Hm. Jag får återkomma.
Hela gräsmattan i Bredavik är i detta nu ett svampparadis. Jag är lite störd på att det inte är en enda ätlig svamp som växer där, för de är så välvuxna och i fint skick. Det finns inte alls lika många mördarsniglar i den trädgården, men oavsett gillar säkert inte sniglarna varken dessa jättetrattskivlingar eller de små bruna, giftiga skivlingar som växer där.
Hur många gånger har du hört talas om folk som har gröna fingrar? Precis som att det är något man föds med, en talang man har eller inte har. Jag hade det definitivt inte då jag var yngre. Gillade inte att hålla på i trädgården med föräldrarna, skulle aldrig ha kommit på att rensa i rabatterna av mig själv eller plocka en bukett. När jag flyttade hemifrån började jag samla på mig lite krukväxter och fick en växt i taget lära mig att det är vanligare att vattna ihjäl en växt än att döda den med torka. Jag insåg att växter precis som människor behöver god näring, vatten och ljus och lite i taget lärde jag mer om både skötsel och olika slags växter. Fortfarande gillade jag inte trädgårdslivet och intresserade mig mer för det som skedde inom hemmets fyra väggar. Så här i efterskott önskar jag att jag hade frågat mina föräldrar mer för att lära mig om grönsaker och blommor, särskilt som det har kommit att bli ett av mina största intressen. Ja, jag har verkligen blivit en planttant! Gröna fingrar har jag fortfarande bara när jag varit och rotat hos tomaterna, som på bilden här ovan.
När vi flyttade hit började jag inte odla tomater på en gång. Ladans stenvägg i söderläge kunde vi dock inte lämna outnyttjad, så det blev några plantor där för att testa omständigheterna. Jag använde mig av murarhinkar på en gång, förodlade småplantor inomhus som sedan, helt ogödslade, sattes ner i hinkarna i köpt planteringsjord med lite extra gödsel. Så där odlades det i flera år, men jag tyckte det blev en väldigt klen skörd varje år. Kunde det vara vinden som drog väldeliga just där? Vi testade att sätta upp fiberduk i väst och öst 2023 och såg att förutsättningarna genast förbättrades. Förra året byggde därför maken ett rejält skydd som väl mer blev ett öppet växthus och som kallas ”tomatkuvösen”. Jag läste på mer om extra gödsling under tillväxten och hur man kan rensa ganska friskt bland bladen nerifrån. Skörden blev riktigt bra, så i år har jag använt mig av de nya kunskaperna och varit bättre på att tjuva tomater, vattna ut tomatnäring med jämna mellanrum och så har jag bundit upp dem bättre. Än så länge ser det bra ut, men jag vet att det alltid brukar dyka upp pistillröta eller någon annan utmaning. Johannas Ålandstomater har vi fått smaka varsin och det är de som nu är på gång att rodna, resten av sorterna får vi vänta lite mer på. Tänk så roligt det kan vara att både odla, tillaga och äta sin egen mat!
För några år sedan hittade min syster gratis Ölandssten här i närheten. Kia:n jobbade hårt för att få hem alla stenar och vi byggde ett örthjul i trädgårdslandet. Jag ville att det skulle bli något slags örtagård liknande den i en klosterträdgård och hittade en färdig ritning (den är numera dyrare än då jag köpte den, men är mycket nöjd) då jag satt och googlade efter inspiration. Jag och maken fixade och byggde med Ölandsstenen som jag älskar fast den säkert inte varit inne sedan 70-talet. Jag håller på att försöka utrota malörten och ska sätta salvian där istället. Jag tryckte nämligen ner en körvel som jag fick av min syrra i pajbiten med timjan och salvia, så den senare får inte riktigt solen den behöver.
Såhär ser örthjulet ut från ett annat håll. Hålet till höger har alltså uppstått efter den bortklippta malörten.
Efter Mörtforshelgen hade sockerärterna exploderat! Jag hade inte hunnit med på ett par dagar innan vi åkte, så igår och idag har jag plockat flera kilon. Gjorde sockerärtssoppa till lunch som blev mindre god då jag inte hade vitt vin hemma och ersatte med vitvinsvinäger blandat i vatten. Jaja. Man kan inte vinna alla dagar. Själva sockerärterna är det inget fel på! De smakar bäst färska eller lätt kokta med smör och flingsalt, men då om inte ärterna vuxit sig för stora. De här lite mer välvuxna funkade jättebra att mixa efter att ha kokts i fem minuter. Som sagt, hade jag inte försökt mig på vintouchen hade det blivit jättegott.
I rabatterna växer det nu åt alla håll och kanter, trots den tuffa våren. Stockrosorna verkar ha etablerat sig ordentligt och kanske blir detta det första året de kommer att blomma som jag hade tänkt mig. Hippierabatten där Fars ringblommor lever loppan tillsammans med ett sammelsurium av fröpåsar med ettåringar tänkte jag skulle bli en perennrabatt i gula, orange och röda toner. Vi får väl se om det blir så när jag kommit lite längre. Och tro det eller ej (jag pratar med mig själv), fem av dahliasorterna har kommit igång med sin blomning! Som sagt, det har blivit långt bättre än jag förutsåg.
”Prinsessan Marie” blommar helt fantastiskt på rosenportalen som maken byggde. Jag är så glad!
Dessa bilder säger kanske ingenting, men jag försöker visa planen med de nya skotten som ska blomma nästa år. Trädgårdsmästarsvägerskan tipsade om en duktig rosenmästare, Jenny ”Niff” Barnes, som inspirerade mig till att försöka forma de nya skotten lite mer än vad jag gjort innan. Det är kanske lite väl avancerat för mig, men ett litet kors har jag iallafall gett mig på.
Annars ser eftermiddagarna ganska lika ut här hemma och jag NJUTER! Gurkorna har inte blivit sjuka än, de jättesena jordgubbarna har äntligen börjat mogna och luktärterna blommar som bara den. Gröna fingrar har jag fortfarande inte. Jag måste rådfråga Lena Israelssons trädgårdsbibel och folk som kan hela tiden, men planttant är jag till 100%. Jag älskar det och är så tacksam för utveckling, nya drömmar och planer och möjlighet att prova nya saker fast man ingenting kan. Än.
Morgonstund har guld i mund. Det som är tänkt att bli en perennrabatt i gula och röda toner är än så länge ett snigelparadis med en salig blandning fröer och plantor som jag spritt ut och försökt rädda. Har har jag dödat så många sniglar att jag skulle kunna fylla en hel oljecistern. (Jag är en överdrifternas kvinna, vad kan jag säga…)
Efter fix och trix, vattning, rensning och lite sånt, var det dags att skörda potatis till tysk, varm potatissallad. Detta är Dior eller Ballerina, men det är ingen sort jag vill odla igen. För mjölig, men jättegod smak. Potatissalladen blev väldigt smarrig!
Maken grillade lite goda korvar och till det hade vi räksallad och våra egna gurkor, plus potatissalladen, och hade en mysig vardagslunch med fina vänner. Det är härligt att sitta i skuggan en vacker sommardag. Önskar att man kunde skaffa ett genomskinligt nät som höll sig över hela tomten för att slippa flygkräk, men det går bra med dem också. Getingar är jobbiga, men några sådana hade vi inte sällskap av.
Skjutsade vännerna till stan pga dålig busskommunikation och passade på att kolla efter en grej till min syrra på Pingstis. (Jag hade sett precis en sådan tavla hon ville ha i tisdags, men då visste jag inte att hon önskade en sådan.) Hittade inte tavlan jag letade efter och tog en liten runda när jag nu ändå var där. Jag och en man stod vi tavlorna och jag sa ”vilket fint konstverk” om en textiltavla lite längre bort. ”Jaha”, sa han och bildgooglade den. ”Oj, 1100 kronor på Auctionet, den tar jag”, sa han och gick därifrån. Jag och min stora mun, hade jag ingenting sagt hade han inte ens brytt sig om den där tavlan. Det var okej. Jag hittade nämligen något snyggt för några tior i en hylla lite längre bort som jag själv bildgooglade och fick då fram detta. Nu dricker jag inte snaps och gissar att en försäljning på Tradera knappast frambringar några stora summor för extra lyxigt finskt hantverk. Däremot är jag tacksam för min blick för kvalitet. Som mamma brukade säga: ”Hur kommer det sig att du alltid hittar det dyraste i hela affären?”. Ja, säg det, mamma.
Vildblommor med löss (det är tydligen otroligt stora angrepp av bladlöss i år) och motljus. Härligt! Älskar mina trädgårdsrundor, flera gånger varje dag. Den som jag gjorde efter ännu en runda till återvinningscentralen blev extra fin. Idag fick vi smaka lite hallon, lite gurka, första tomaterna och hurra, dahliorna börjar äntligen vakna till liv! Det växer bra bland chili och paprika i växthuset, potatisen är god, löken är fin, sockerärter finns det i överflöd och det blommar i rabatterna. Jag stannar och njuter, tackar för en fin sommardag och ser fram emot att få sova riktigt gott inatt.
Om jag predikar att det krävs nio positiva påståenden för varje negativt behöver jag praktisera det bättre. Just trädgårdslivet fick ett tufft slut förra året och därför en ännu tuffare start i år. Det gäller samma sak i trädgårdslivet som utanför – känner man sig ständigt efter är det svårt att hitta glädjen även om den finns där mitt framför ögonen. De negativa stresskänslorna bubblar upp precis i halsgropen med jämna mellanrum och så glömmer man lätt allt det fina och roliga! Här kommer därför bara glädje. Vi börjar med att uppmärksamma att luktärterna efter att ha blivit gullade med genom mycket vatten och gödselvatten faktiskt har kommit igång. Det visade sig att jag hade lagt ihop överblivna fröer i samma påse, vilket jag hade glömt. Därför har jag istället för en färgkoordinerad luktärts-”häck” en mer dynamisk version. Kul att bli överraskad, det blev som en lyckopåse!
Sockerärter gillar vi verkligen, så det prioriterade jag i år. Vilken glädje att redan på dag fyra av skörd kunna förvälla och frysa in flera liter trots att vi har frossat varje dag. (Hinken är min fasters och hade ställts i verandan för att lämnas tillbaka vid lämpligt tillfälle. Jag brukar annars skörda i en perfekt femlitershink som råkade ligga i ladan när jag skulle ut i landet. Närhetsprincipen vinner alltid för mig.)
Förra året testade jag att frysa in utan att förvälla (tips från Sara Bäckmo), men jag gillade inte alls hur sladdriga de blev. Alltså, sladdret är omöjligt att undvika med sockerärter. Efter någon minuts förvällning klarar de sig dock betydligt bättre. Bara att kasta ner i en wok eller gryta precis mot slutet så känns de i princip nyskördade. Jag kokar upp vatten i största IKEA-grytan, lägger i en omgång i durkslaget som passar perfekt i och förväller sedan i en dryg minut. Tar upp durkslaget och sköljer under rinnande vatten för att stoppa kokningsprocessen (eller vad det nu kan heta) och under tiden hinner vattnet koka upp igen i grytan till nästa omgång. Såhär kokar jag också många ägg åt gången. Funkar perfekt! När jag sköljt av sockerärterna torkas de noggrant mellan rena handdukar. Ju torrare de är, desto bättre funkar det nämligen sedan att styckfrysa dem.
När sockerärterna är avtorkade lägger jag dem i lager på bakplåtspapper i en form som får plats i en av fryslådorna. Efter en natt i frysen häller jag sedan ner dem i ziplockpåsar som märkts med år. (Japp, tyvärr blir det så med bara en frys – det finns fortfarande mat kvar från förra året som behöver ätas upp och jag vill att vi äter upp det först.) Vi har fortfarande massor av detta grönsaksgodis på gång och skörden lär fortsätta redan imorgon.
Gurkbilden har jag redan visat. Jag satte tre olika slags snacksgurkor för att se vilka som var godast/tåligast (vi känner ingen skillnad i smaken och än så länge har inga ohyror eller mjöldagg slagit till, peppar, peppar) och en sort Västeråsgurka på friland som skulle bli till inläggning. Västeråsgurk-plantorna åt sniglarna upp liksom alla pumpor och squashplantor. Trots klipp varje morgon och kväll samt Ferromol kunde jag inte klara dem då vi inte hade tillgång till röjsågen/grästrimmern under hela våren då den var inlämnad på reparation. De där otäckingarna förökade sig väl med rekordfart och hade sitt gömställe precis bredvid godisen. Inne i växthuset har det vuxit så det knakat! Både vi, brorsan och grannarna har fått äta mycket gurka. Maken och jag äter det morgon, middag och kväll, hehe. Jag har lagt 5 dl hönsgödselpellets i en 10-liters vattenkanna och låtit det stå i ett dygn efter tips från någon-som-jag-inte-kommer-ihåg. Sedan har jag vid ett par tillfällen gödselvattnat både luktärter, kål och allt i växthuset med detta. (5 dl gödselvatten som rörts om ordentligt innan upphällning i en 10-liters vattenkanna tipsades jag om och det verkar ha funkat.) I tomatkuvösen växer det på bra och de små Ålandstomaterna blir fler och fler, men har ännu inte rodnat. De andra sorterna börjar komma igång nu. Små och gröna, men de växer för varje dag! För första gången verkar jag ha fått en steril planta som inte satt en enda blomma medan alla andra plantor har massor. Jag har varit med om att blommor inte pollinerats, men att det inte blir några blommor alls? Har det hänt dig?
Det här är kanske inte något särskilt inspirerande foto, men så här ser det ut just nu hos pelargonerna. Vi har haft en massa regn i ett par dagar, och jag ville skydda plantorna. Jag ställer nog tillbaka dem senare idag trots att det kanske ska regna mer i veckan. Det verkar inte bli lika mycket då iallafall och jag kan lägga över en fiberduk om det skulle vara så. Här ser man iallafall att nästan alla plantor står i full blom nu. Mårbacka-pelargonerna är i vanlig ordning sist ut. De första började blomma för en månad sedan, men Mårbacka behöver lite mer tid på sig, åtminstone hos mig. I princip alla plantor klipptes ner till ca 5-10 cm långa stumpar och började vattnas med pelargonnäring från Blomsterlandet 1-2 ggr/vecka när de hade börjat komma igen efter den hårda beskärningen. Det verkar som att jag har hittat ett bra sätt att hålla mina bebisar igång. Mammas pelargon, den sista jag har kvar efter henne (fast jag har också en garderobsblomma där uppe), är av någon anledning alltid klen efter vintern. I år har den verkligen kommit igen bra dock och jag hoppas att det ska fortsätta så. Jag har också en stickling efter den som ser jättefin ut. Den har jag för övrigt stående inne i verandan för att skydda den lite mer. Jaja, det kom in liiite av det tråkiga också, men själv blev jag påmind om allt roligt som kommer av att anstränga sig också när det är jobbigt. Åtminstone till rimliga gränser.
Igår hade jag chansen att ta emot våra goda vänner på frukost. De var på väg upp hem till Stockholm för att börja jobba och vara redo för skolstarten. Eftersom jag älskar att baka blev det en omgång frallor som fick bli basen. Efter allt rensande under sommaren känns det roligt att lite nytt fått byta ut en del uttjänta grejer. Denna härliga linneduk med Tutankhamon på fick jag av min svärmor då hon rensade ut hemma (hahaha, blir det någonsin riktigt luftigt när man är som vi undrar jag) och jag bestämde att den skulle få bli bakduk. Jag älskar den och blir så glad av den!
Så fin! Kul att våra blomster får åka ut i världen och göra folk glada på andra ställen också. Dahliorna har verkligen blommat på, virusen till trots. Jag ser vilka som inte får fortsätta bo här hemma efter sommaren, men jag tror faktiskt att jag kommer att spara ett par av knölarna som kanske bär på virus.
Gott mellis. Flingsalt från Læsö är extra gott till egna tomat- och gurkskivor. Tack till faster som gav mig ett par Västeråsplantor när gurkorna i växthuset hade döden dött av spinnangrepp. Den ena plantan blev uppäten på två sekunder av mördarsniglar, den andra har jag vårdat och slagits för. Trots gödsel har den inte gett så många gurkor än. De som kommer är dock goda. Jag vet att tanken väl är att dessa gurkor passar bäst till inläggningar, men det fina med egna odlingar är att man gör som man vill.
Brorsan hjälper oss med åkgräsklipparen ibland. Vid den här tiden på året brukar gräset ha slutat växa för länge sedan. Vi har haft en sommar med mer omväxlande väder och det regn som fallit har hållit igång växtligheten. Det gjorde att jag hade några ordentliga givor gräsklipp att lägga i de lådor där potatisen växte. Med jord som utnämnts som ”sand med smuts i” får vi ta till alla knep för att ge lite substans till det som det odlade ska växa i.
Jag vet att jag gnällde lite på de remonterande jordgubbsplantorna, men de har kommit igen. Varje dag plockar jag en näve gubbar varav några har riktigt bra storlek. Jag har ingen aning om hur jag ska hålla efter de tolv plantor som stod luftigt i början av sommaren. Nu är hela lådan full av revor. Ska jag rensa ut som med vanliga jordgubbsplantor?
Innan det rejäla regnvädret drog igen skördade jag bondbönorna. De ska nu spritas och förvällas samtidigt som jag fortsätter att rensa ut här hemma. Du kanske tror att jag är galen som har så mycket att rensa? Jag skulle vilja hävda att det är tvärtom. Ett vanligt västerländskt liv bjuder på så många prylar och så många papper och så många bra-att-ha-grejer att det är viktigt att rensa för att INTE bli galen. Loppisen har också hjälpt mig att släppa taget om en massa grejer som verkligen varken behövs eller har något känslomässigt värde. Det är utbytet av somligt och utrensningen av annat som nu stått på olika platser här hemma som ska åtgärdas. Lagom till att höstterminen drar igång kommer jag att vara redo med mer luft omkring mig. Skönt!
Förra året drabbades gurkorna i växthuset av mjöldagg. Med förhoppningen att slippa detta valde jag i år den motståndskraftiga minigurkan Iznik. Det var ett bra drag! Det visade sig vara goda och krispiga snacksgurkor som vi gärna smaskar i oss både till maten och till mellis. Flera omgångar frilandsgurka har utrotats av sniglar, så jag är tacksam över plantorna med Västeråsgurka som jag fick av min faster. Jag satte dem på ett annat ställe för att lura de glupska slemhögarna. Än så länge växer dessa plantor bra och jag hoppas att lite längre fram i sommar kunna fixa några burkar inläggningsgurka.
Här är del två i projekt ”ställ ladan i ordning”. Jag vet inte om detta golv någonsin såpskurats, men nu har det hänt. Det visade sig att det längst in i denna del behöver bytas golvplankor, men jag och sonen har ändå fortsatt till del tre, att städa ut och flytta om grejer för att ge allt rätt plats. Vi kommer att få ett lager, ett snickeri, en festlokal (som under några dagar ska få agera loppis som en del i allt detta), förvaring av möbler och förvaring av byggmaterial. Det som så länge kändes oöverstigligt börjar faktiskt visa sig vara genomförbart.
Triggervarning för alla som ogillar mina planttantsinlägg. Nu handlar det om sånt som växer här hemma! Karen Richardsons tredelade vas har jobbat hårt denna sommar. Här har dahlior i olika färg- och formkombinationer gjort mig synnerligen glad! Jag har aldrig haft ett bättre dahliaår. Stormen Hans tog nästan knäcken på Orange Delight, men de flesta av de drygt 20 plantorna har producerat mängder, blomma efter blomma. Gräsklipp i massor och att förodla dem i påse var en finfin kombination. Jag satte inte heller några i kruka, de trivs långt bättre på friland. Kanske bygger jag dahliastöd nästa år, men annars gick det här också tillräckligt bra.
Tomaterna sedan! Trots att skörden knappt är igång tror jag vi hittills fått mer tomater än sammanlagt de tidigare åren. Den provisoriska växthusanordningen visade sig vara mycket bra. Syrran och maken tycker båda att det ska byggas ett lite mer permanent växthus där vid laduväggen, och kanske blir det så.
Att sätta solrosor bakom tomaterna var fint, men inte särskilt praktiskt. De fick inte vatten där under taksprånget, så det blev ytterligare något som krävde vattning under den långa, torra våren. Kanske blir det mer av ett solrosfält nästa år, längst ner i trädgården. Jag tror det.
I växthuset och bakom det växer snacksgurkorna så det knakar. De gillar bättre växthus än friland och blir finare under tak, men de behöver stora murarhinkar för att få tillräckligt med näring och vatten. Chilin är lika fin som vanligt, synd att man inte kan äta så mycket av den. Det blev av olika anledningar bara två byttor paprika, men båda har levererat helt galet! Nästa år ska de bindas upp för att inte grenar tyngda av frukter ska brytas av. En squash sattes i bytta i växthuset, men det är de som växer utomhus, bakom, som ger mest och störst frukter. Pumporna sattes ut lite för sent, vi får se om de orkar växa sig stora.
Båda rosorna har tagit sig jättebra liksom klematisen på andra sidan. Nästa år blir det inte luktärter i blåa nyanser här. Däremot gillade jag att luktärterna tog lite plats innan Mamma Mia har hunnit växa sig lite högre! Kanske blir det luktisar i vitt och rosa nästa år?
Den swishiga linjen mellan äng och gräsmatta är inte proportionerlig. Vi behöver något som ramar in trädgården, men kan inte riktigt enas om vad eller vilken känsla som ska uppnås. Det ger sig väl! Fruktspöna verkar ha tagit sig, vi får väl se hur de klarar vintern. Jag fortsätter drömma om en mur med en hemlig trädgård och har blivit lovad en, men vi får väl se var den ska stå. Det är spännande att drömma! Att berget ligger så nära gräsmattan ställer till det och det blir svårt att få till de där lavendelhäckarna jag vill ha. Däremot verkar de nya lavendelsticklingarna klara sig bättre och jag håller tummarna för att de överlever till nästa vår!
