Nu har vi tragglat Bachs juloratorium så länge att det börjar kännas som att de svåra partierna sitter. Igår var det upp till bevis eftersom det är dags för konsert ikväll. Vi fick öva tillsammans med barockorkester som detta stycke är skrivet för. Orkestern består av medlemmar från olika håll. Basisten har rest ända från Helsingør i Danmark, men som han kunde konstatera har han närmare hit än till sina gig i Århus.
Försteviolinisten Ida Meidell som har satt ihop orkestern är min idol. Det är en fröjd att se henne spela och hon har en fantastisk energi! Barockviolinist och folkmusiker, i följande klipp kan du se henne spela helt annan musik än den som kommer att klinga i Fredrikskyrkan ikväll.
Vi närmar oss trettonhelgen och slutet på jul- och nyårsfirandena. Jag vet att många har haft en extra lång ledighet, så detta blir kanske veckan då året drar igång på riktigt? Själv jobbar jag som vanligt imorgon igen medan vi ivrigt fortsätter vänta på Lillasysters ankomst.
Varje torsdageftermiddag ser jag till att uträtta ärenden och träffa människor i Karlskrona eftersom jag ändå ska till kören på kvällen. Nu ligger inte stan särskilt långt bort, men tar jag ändå bilen känns det bra att utnyttja den till att kunna ta mig runt. Det går bra att åka buss också, men då blir det betydligt krångligare att ta mig till olika platser.
Igår handlade jag en del, lämnade tillbaka annat, lämnade lite grejer på Pingstkyrkans second hand (naturligtvis var vi inte färdiga, det dyker upp nya grejer att göra oss av med hela tiden) och tog mig en runda där för att spana in utbudet. Jag träffade mannen som tog den underbara finska väven mitt framför ögonen på mig (haha, har jag inte släppt det?) och insåg att han varje gång dammsuger efter värdefulla grejer som han säljer vidare. Han ringde till en kompis och pratade högt och tydligt om hur han hittat ”en sådan där tavla till i serien” för 25 kronor, en tavla som tydligen var MYCKET värdefull. Bravo! Själv köpte jag en underbar stor polsk vas för hela 65 kronor. Den ska stå på vår trappa med utomhusbukett, men det får bli till sommaren eftersom dess mönster passar bättre med midsommartider. Nöjd! (Men jag borde inte vara nöjd med att fylla på med annat då vi gjort oss av med så mycket annat, förvisso sådant som vi inte använt.)
2023 var min jättebra frisör föräldraledig, så jag struntade i att klippa mig och väntade ända tills i våras då det verkligen behövde göras något. Jag klippte mig på samma salong som vanligt, men med en annan frisör. Efter lite lirkande berättade hon att Sofie Koskenkorva hade startat egen salong på Pottholmen. Jag var bara nöjd med klippningen i en dag (så länge håret höll stylingen), men kunde inte med att gå och klippa mig på en gång. Igår var det så dags! Nu hade det gått lagom många månader… Sofie är så bra. Jag vill gärna sprida ordet om salongen Noura och få fler att hitta till henne och hennes kollega Isabell. Just nu är Pottholmen en stor byggarbetsplats, men så småningom kommer denna salong att fronta den park som är inplanerad där det nu ligger en temporär parkeringsplats.
Efter klippningen var det dags att ta en tur till Stortorget och Fredrikskyrkan. Vem det nu är som planerar Karlskronas blomplanteringar så är det någon som kan sin grej. Det är alltid så fint i byttor och rabatter. Här syns inte riktigt chokladskäran, men sådana dansade omkring i flera av byttorna jag åkte förbi på väg upp till torget. Se bara, vilken ögonfröjd… Jag var glad redan innan repetitionen och ännu gladare efteråt. Vi jobbar effektivt, med glädje och precision. Nästa gång är det dags att börja repetera Bachs juloratorium. Vilken lycka att äntligen få sjunga detta verk, och till det med den underbara barockorkestern som spelade till oss härom året. Hurra! Och det var den dagen.
Jag vaknar och sträcker på mig. Kollar på klockan. 6.17. Två minuter tidigare än de senaste dagarna. Hur kan kroppen fungera med så stor precision? Jag har ingen tid att passa så här tidigt, så det finns ingen inneboende stress. Detta är bara min naturliga rytm. Jag mår inte bra av att vara vaken till efter midnatt, men hade jag varit det hade jag fortfarande vaknat samma tid. Ja, åtminstone brukar det vara så.
Det är inte konstigt att jag funderar mer över mina vanor vid den här tiden på året. För en gammal lärare blir det kanske lätt så. Mitten av augusti är årets andra nyår, helt enkelt. Som du kanske förstår om du brukar läsa här så har också allt sorterande påmint om tid som varit och därmed tid som kommer. Kalendern bjuder på ny frisyr idag och AW med vänner imorgon (en ny konstellation med en återinflyttad gammal vän och hennes bekantskapskrets som utgångspunkt). Kören har dragit igång och jag har även uppdaterat dess historik som jag är ansvarig för. Efter sortering och alfabetisering av allt jag sjungit med Fredrikskyrkans motettkör som sedan blivit Fredrikskyrkans kammarkör kan jag konstatera att det är många noter som gjort korta besök och andra favoriter som blivit ”våra”. Vi har en Allhelgonakonsert, adventskonserter och delar av Bachs juloratorium att ta oss an i höst. Årets Allhelgonakonsert ser på ett ungefär ut såhär:
Denna konsert brukar vara fullsatt, en stund att få begråta alla man saknar och allt elände i världen. Bättre att koncentrera det till en stund än att ständigt gå omkring och känna sig tyngd tänker jag. Jag älskar dessa konserter som är en blandning av musik och ord, efteråt brukar jag känna mig alldeles mjuk i kanterna. Många har uttryckt att det varit läkande att vara där och då, få känna sig igenom både det vackra och det svåra.
Resten av hösten innehåller födelsedagsfiranden, hönsvakteri, en runda till Gotland, konserter, sommarstugestängning, häng med vänner och lite annat smått och gott. Jag ser fram emot nya, fina jobbsamtal och fortsatt utveckling för mig själv. Jag har spanat in lite kurser på Coursera, men är också intresserad av att skaffa kompetens som EMDR-terapeut. (Det får kanske bli lite längre fram. Jag har gått på kurs hos Jeanette Niehof förut och har stort förtroende för henne.)
Annars njuter jag väldeliga av att kunna gå igen utan att ha så ont! Om jag nu får det som jag vill kommer tacksamhet för en fungerande kropp att få ta större plats under hösten. Samtidigt vet jag att det är så lätt att ha detta som ambition, men att glömskan är stor och att det också ska vara så. Fokus på stunden är ändå inte dumt. Och nu är luften varm och fuktig. Sommaren och hösten möts kanske precis här och nu, alldeles utanför mitt öppna fönster. Torsdagen den 28 augusti klockan 8.35. Den känslan tar jag med mig nu när själva livet utanför mitt skrivande tar vid.
Igår for jag hemifrån strax efter nio på morgonen och kom hem nästan tolv timmar senare. Kristi himmelsfärd kom att handla mest om att sjunga och mitt engagemang i körkommittén. Vi är en decimerad kommitté denna vår, bara två stycken aktiva, så vi fick ta hjälp av andra körvänner för att genomföra några av de praktiska bitarna till denna speciella dag. Det började med att jag skulle fixa tackblommor till vår körledare Justin och till vår gästande körs dirigent Karin. Vi har en trevlig blomsterkiosk i närheten av stans sjukhus som har bra öppettider och väldigt trevlig och hjälpsam personal. Där fick jag mitt ärende utfört, men jag passade också på att köpa en tackblomma för terminen från oss i kören, en praktfull passionsblomma som fick symbolisera just det passionerade engagemang vår duktige körledare bidrar med.
Väl inne i stan mötte jag upp med en körkompis för att duka till kvällens middag i Militärhemmet. Vi försökte slå in koden vi hade fått både en och fem och tio gånger innan vi gav upp och ringde Justin. Stackaren fick avbryta sin lunch, men inte hjälpte det, koden funkade inte även om den enligt uppgift var ”rätt kod”. Vi förberedde så gott vi kunde med de medel vi hade och var beredda på att snabbduka med hjälp av fler hjälpredor mellan konsert och middag.
Dags för repetition, först på egen hand i Trefaldighetskyrkan och sedan tillsammans med våra gäster Petri sångare från Malmö. Det kändes lite pirrigt, både med tanke på att Petri sångare är otroligt välrenommerade och vi har fått klämma instudering av somliga stycken på relativt kort tid. Det kändes dock som att vi både var på hugget och i gott sångskick, så det var roligt att mötas upp i Fredrikskyrkan för genrepet. Vilken kör! Vilket tryck! Älskade att sjunga tillsammans med dem och att lyssna på dem. Otroligt säkra och dessutom trevliga och chosefria. Ibland kommer divalater lätt med som släptåg med personer som vet att de är väldigt duktiga, men här var det inte alls så. Klang och jubel, härlig konsert i fullsatt kyrka! Extra roligt då det kommer gäster.
Mellan repetition och konsert hade jag kunnat fixa nyckel till Militärhemmet där vi skulle äta. Ett gäng stack och hämtade maten på Elsas lilla krog (bra beslut, lika god mat som vanligt) medan ett annat gäng hängde med och förberedde dukning, inklusive dekorationer i form av minibuketter. Hejsan, svejsan, vad det går undan då man hjälps åt! Tack för driftiga och initiativtagande körkompisar som genomförde tidernas snabbaste förberedelser. Fint blev det också. När vi väl hade slagit oss ner var det trevlig samvaro som gällde. Lite utbyte av erfarenheter, skvaller och allmänt ”lära känna”-känsla och så sjöng vi också allsång från häften som min fine kommittékompis hade fixat. Vilket drag! Det är ju underbart att sjunga tillsammans. Vi fick några trevliga timmar tillsammans innan det var dags för Petri sångare att åka bussen upp till Småland där de skulle sova över för dagens konsert, nästa stopp på turnén. Vi andra stannade kvar och städade upp, jag tog med en körvän som skulle till Tjurkö och sedan landade jag trött och nöjd i soffan hemma. Och det var den dagen det.
Jag tog inte en enda bild på hela dagen, men jag kan bidra med det nummer som vi sjöng tillsammans och som var min favorit från konserten. Åtta stämmor och både tretakt och fyrtakt samtidigt emellanåt. Håll tillgodo!
Jag är så tacksam för min kör och de upplevelser jag får genom den. Igår var det dags att framföra de verk vi jobbat med sedan början på året. Vackra toner, skavande toner och toner som lyfte oss alla som var i Fredrikskyrkan tillsammans. Jag hade en konversation i pausen som ledde till vidare tankar, om vad det är som gör att vi blir så engagerade i något att vi är villiga till att göra rejäla uppoffringar. Det skriver jag mer om en annan dag, för jag har inte tänkt klart. Med det önskar jag dig en fin ingång i stilla veckan, eller en fin vårvecka om du inte uppmärksammar påsken.
Jag skickar med en inspelning från vår repetition för några veckor sedan. Älskar hur lätt vår sopransolist lyfter sina toner ut i kyrkan. Miserere måste vara ett av de mest sjungna körverken i västvärlden, eller vad tror du?
Igår var det dags att dra igång bästa torsdagsaktiviteten igen. Förra veckans repetition fick ske hemma i soffan p.g.a. sjukdom. Älskar att komma till kören! Denna termins repertoar känns dock väldigt modfälld. Vår körledare har starka känslor och hans tolkning av världsläget påverkar vad vi sjunger. För J gäller sällan ”ryck upp dig”, utan han vill erbjuda ”varsågod och gråt ut”.
När jag sedan kom hem pratade jag och maken om dagen. Vi hamnade i frågan om världen kommer att vara ”bättre eller sämre” om hundra år. Detta kom sig av att jag hade varit och fikat med två finfina kompisar tidigare på dagen. Vi har alltid spännande diskussioner: kommer från mycket olika bakgrunder, men har samma riktning i livet. Gårdagens samtalsämnen rörde sig bland annat om det allmänna världsläget och hur vi ser på det, vad vi har att vänta med tanke på det politiska läget lite varstans, politikerförakt och vad det gör för ett samhälle och så hur man i allmänhet bäst hanterar sakers natur. ”Jag förstår att våra ungdomar inte vill skaffa barn med tanke på allt elände”, sa en av vännerna. ”Då har vi vuxna gjort ett dåligt jobb som inte lyckats bidra med bättre verktyg att hantera livet”, sa jag. Gällande elände kan vi nämligen konstatera att det inte direkt var eländesfritt på 1900-talet, eller på 1800-talet, eller på 1700-talet, eller, ja, du förstår… Är verkligen Trump det värsta som hänt planeten Tellus någonsin? Jag kanske bara är dum som inte förstår. Kanske finns inte mänskligheten kvar om hundra år, men jag tror mig veta att vi åtminstone rent allmänt har det väldigt mycket bättre idag än för hundra år sedan. Jag som den borne pessimisten blev mycket peppad av Hans, Anna och Ola Roslings Factfulness och jag tror att fler hade mått bra av att läsa den och omsätta det som står där i sina omvärldsanalyser.
Min och makens diskussion spann vidare. Är världen bättre än för hundra år sedan? Vad ingår i begreppet ”världen”? Finns världen kvar om hundra år och hur ser den isåfall ut? Henrik Höjer tog sig i slutet på förra året tid att kika på tidningsarkiv från så långt som hundra år tillbaka i tiden och vad som hade förutspåtts om 2025. Han kunde konstatera att ingen hade rätt. Jag gillar hans sista mening: ”Framtiden var, är och förblir ovetbar.” Ingen vet. Varken gällande oss själva eller ”världen”. Är det då inte vårt ansvar att ge det uppväxande släktet livskompetens och hoppfullhet och kosta på att ge oss själva detsamma?
Yngsta dotterns nya hemland bjuder på gemytlighet och ett språk som jag inte kan sluta försöka härma. Göra tungan stor och diftongerna markerade. Igår skulle vi städa efter oss innan hemgång. Jag letade efter en dammsugare och fick fram ett ”Støvsuger?” med tjockt s och stöusuuue som ledde mig fram till rätt maskin och noll höjda ögonbryn. Kanske dansken som fick min fråga trodde jag hade talfel eller något, men han bad åtminstone inte att jag skulle försöka mig på ordet igen. Jag kände mig nöjd och funderade bara en kort stund över hur jag kunde detta ord. Vad jag vet är det inte något Sanne och jag har diskuterat under alla våra år som vänner, hahaha. Kanske de har varit renliga i någon härlig dansk deckare som har konsumerats genom åren?
Danska bagerier är mer inspirerande än svenska och har godare bakverk än tyska. Att glida med ögonen över alla dessa läckerheter gav mig lite vetemjölssorg, men jag plockade till mig en fragilité medan maken valde något slags cruffin med pistagekräm och något wienerbrödsaktigt. När vi kom ut på gatan stod vår kompis från Hästholmen där med sin resväska, redo att ta sig till stationen. Vi kom fram till att det vore trevligare om hon ville åka med oss till Karlshamn, så kunde hon ta tåget därifrån sedan. Sagt och gjort. Spännande och filosofiska diskussioner under flera timmar, vilken bonus!
Väl framme i Karlshamn frågade vi en snubbe på gatan efter en restaurang och fick till tips att ta oss till torget. Där hittade vi en ”gourmet thai-restaurang”. Priserna var rätt gourmet, maten inte särskilt thai och definitivt inte gourmet. En tre centimeter tjock meny med allt från sushi till indiska specialiteter och pannkakor gjorde att vi valde fyra små rätter från första sidan för att vara på den säkra sidan. Det kändes som att jag var tillbaka i Växjö 1990 och åt tre små rätter på kinarestaurangen vid stationen. Helt okej, men inte särskilt gourmet, alltså. Med perfekt marginal lämnade vi vår vän vid stationen, varefter maken lämnade mig vid Lokstallarna där det bjöds på A cappella-festival med konst, hantverk och streetfood.
Kul med en massa körer som fick chans att lyssna på varandra och kanske hitta lite ny inspiration. Vi är vana vid Fredrikskyrkans svulstiga akustik, så det var onekligen utmanande att sjunga i en varm lokal med supertorr akustik. Publiken var dock generös och vi fick till det ganska bra till slut. Nästa söndag är det dags för allhelgonakonsert och sedan kommer både advent och jul tätt på varandra. Detta är min bästa tid på året och jag har lovat mig själv att ta in så mycket musik live som jag kan och orkar i år. Med tanke på hur schemat redan ser ut tänker jag dock att jag är glad över att Spotify finns, för sannolikheten är att det inte blir riktigt lika mycket som jag hade önskat.
Väl hemma igen kändes det skönt att slänga på mig morgonrocken och stryka färdigt det som låg i soffan och väntade. Varje ledig stund under den kommande veckan kommer sannolikt att läggas på bröllopsförberedelser, så det känns skönt att börja utan att ligga efter. Maken gjorde sin specialchoklad och vi plockade fram läckerheterna från förmiddagens sötsakssafari. Kanske var det den som gav mig orolig sömn, eller så är jag bara stressad. Tidsomställningens extra timme togs iallafall tacksamt emot. Jag lekte mamma inatt under de vakna perioderna. Låg och planerade olika scenarier och försökte få ihop allt på många olika sätt. Vet att det kommer att lösa sig med alla underbara som hjälper till, men det märks att det är många tankar på gång samtidigt. Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med, helt enkelt. Tjoho!
… kan ett liv se ut precis som mitt gjorde från onsdag till torsdag kväll. Ibland undrar jag om mitt liv ter sig exotiskt jämfört med någon annans. Då brukar jag landa i att det faktiskt är så på somliga sätt. Min vardag, min fest och allt däremellan. Tryggt, vardagligt, spännande och oförutsägbart i en kompott i en smak som inte riktigt går att få till med andra ingredienser helt enkelt.
Här började jag i onsdags. På restaurang Bette vid Landbron i Karlskrona. Bloggsyrran från Nynäshamn har varit i stan sedan i lördags både i privata ärenden och gällande jobb. Hon frågade om inte vi Karlskronabaserade syskon ville följa med på finrestaurang och prova på att leka vuxna. Det ville vi gärna. En brorsa blev försenad från jobb i Växjö, men annars var vi där allihop. Fyra av sju, inte dåligt! Maten som serverades var riktigt god, lite krånglig och vacker, precis som jag vill ha det om jag nu ska lägga så mycket pengar på en måltid som inte är hemlagad. Jag tror inte jag är ensam om att lätt bli besviken på restaurangmat. Det handlar nog mest om att det faktiskt gräver ett djupt hål i plånboken och då vill jag inte känna att jag hade kunnat äta samma sak hemma till ett mycket bättre pris och kanske till och med godare. Förmätet kanske, men så är det iallafall.
Igår steg jag så upp tidigt för att förbereda mig för en lång dag. Vårt kära Ingrid Marie-träd mår ju sådär, men i år har hon åtminstone lyckats producera lite frukt. Jag fixade lite äppelmust med den färg som bara Ingrid Marie kan frambringa. Denna dryck får ögon att tåras av lycka och tungan att krullas av en perfekt blandning av sött och surt. Nej, att dricka ren fruktjuice är inte att rekommendera rent hälsomässigt, men för själen är det en dröm. Juicen var med medan jag fixade det sista innan det var dags att åka till Augerums kyrka.
Himlen grät så det skvalade då det var dags att säga adjö till en av mina bästa vänners pappa. Han fick en värdig begravning. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att begravningar blir ”värdiga”. Kanske handlar det om att sista chansen att berätta sin egen historia inte längre finns kvar. Det är de som finns kvar som blir ansvariga för att teckna en sann livsberättelse. Finast var hur som helst hans barnbarns framförande av Amazing Grace på piano, cello och sång, och vilka som bar kistan. Relationer är det vi har kvar till slut, det går inte att blunda för detta faktum.
Efter lunch, några ärenden och jobb var det dags att möta upp syskonen igen, denna gång i kommunhuset. Vi fick besökslappar med streckkoder och tre personer med olika fält inom stadsplanering mötte upp för att ge oss lite mer kött på benen gällande hur vi skulle kunna göra med Bredavik framöver. Strandskydd, kommunens planer och inplanerad havshöjning gör att det inte är helt enkelt, men inte heller billigt. Utredningen för att se om de ens skulle kunna tänkas låta oss dela upp marken för att bygga eget kommer att kosta mellan 100 000 och 1 500 000. Ingen ska säga att kommunen och staten inte tar sin uppgift på allvar. Jag är glad att mötet var gratis, men vet inte direkt om jag känner mig så mycket klokare efter den där timmen.
Jag skjutsade en syrra hem och en till tåget och fortsatte sedan till Pantarholmen där svärfar tog emot. Vi kollade på en gammal svartvit film om von Döbeln (ah, gammal skådespelarteknik med tydligt uttal och intensiva ansiktsuttryck ändå) och jag passade på att sticka. Efter det här var det bara att knöla på regnjackan och ladda med paraplyet för att knata in till stan igen i regnvädret. Karlskrona bjuder ofta på ”blaust” och i kombination med öppna skyar är det ju lätt hänt att man längtar in i stugvärmen igen. Vädret fick dock igång spänsten i mina steg och jag var snart inne i värmen i Fredrikskyrkan. Körrepetition gör det väl värt att bekämpa blåst och regn en liten stund. Här kan du lyssna på hur vi lät igår. (Det var jag som filmade. Eftersom jag har hand om körens sociala medier står jag ofta bakom kameran.) Älskar att få chansen att ta ett steg bort för att höra hur det låter utifrån. Uppfylld av ny energi kunde jag sedan promenera tillbaka till Pantarholmen utan regn, men med ett nytt känslomässigt paraply att hantera livets vedermödor med. Körsång, alltså! Ja, och det var det dygnet i en snart 54-årig svenskas liv.
Den här långhelgen har vi körhelg, vilket innebär repetitioner fyra dagar på raken och att vi sjunger på högmässan på söndag. Jag älskar de här nötningsdagarna då vi får mer tid att jobba på detaljer som gör att styckena vi repeterar kan lyfta på riktigt. Det känns i kroppen, att sjunga är på många sätt ett träningspass! Jag tog med ett gäng blommor till syrran att göra vad hon ville med. Hade helt glömt att hon och hennes man skulle ut och sova i trädkoja i helgen, men kunde ställa hinken ute i trädgården så håller sig säkert blommorna rätt bra.
Efter kvällens repetitioner drog vi över gatan till Stars and Stripes för en AC (After Choir). Vi har en så fin stämning i kören, högt i tak och välkomnande, och en av anledningarna tror jag är att också de sociala relationerna prioriteras. Vi behöver varken vara bästisar eller höras jämt, men det är fint att ha ett sammanhang där man känner sig välkommen och självklar oavsett hur dagen sett ut för övrigt. Under perioder då livet har varit extra krävande har verkligen kören varit min pysventil. Det är jag synnerligen tacksam över!
Jag har nu lagt en så fin vecka bakom mig. Redan från början visste jag att den skulle bli intensiv. Tre repetitioner och konsert (Händels Dixit Dominus och Vivaldis Gloria) var inplanerade sedan i höstas och vi hade också besök både från äldsta dottern, lilla barnbarnet, tyska extrasyrran och hennes son. Trädgården tar inte paus för att jag har mer att göra, så jag introducerade barnbarnet till allt från bevattning till artkunskap så vi verkligen kunde utnyttja tiden tillsammans. Hon fick även upp öronen för verken jag övade och hoppdansade lika glatt till dem som till Nicke och Nillas Pannkakor med sylt.
Dottern klämde in två grillkvällar, brunch, besök i Bredavik, långpromenad i gassande sol, besök på bageriet, introduktion av barnbarnet till Vajlan ❤️, träffar med diverse släktingar, halvdag med second hand, shopping, Sumo Sushi, Hoglands park och Gelato (drömdag), bygge av sänggavel (drömaktivitet) och alla vanliga bestyr som ska hinnas med när man har en sjumånaders bebis. Bebisen är så nära att krypa nu och tar sig dit hon vill genom snurrar, hasningar och diverse andra rörelser. Hennes mamma var det enda av våra barn som alltid rullade in under möbler och lillan gör precis likadant. Är det ärftligt?! Hon verkar liksom gilla att trycka in sig nära och under grejer. Våra tyska besökare var inte mindre aktiva. De hann bocka av allt utom en grej på en lååång önskelista!
I vår familj har vi lite olika förhållande till förväntningar och drömmar. Att vara lika ”förnöjsam” (eller långsam i starten, beroende på hur man ser det) som jag är ger till exempel inte utrymme för lika mycket utveckling, spänning i tillvaron eller möjligheter att växa. Det är inte det att jag saknar driv, men jag inser att jag aktivt behöver bestämma mig för att saker ska hända. Jag behöver ta tid att sätta mig ner och planera, drömma, sätta mål. När jag och maken samarbetar blir det bra, han gör mer ofta slag i saken medan jag sitter och är nöjd bara med att tänka mig precis hur bra det hade blivit om… Några i familjen är som jag, andra har ett aktivt driv där ”missnöjet” med situationen gör att de får saker att hända. (Missnöje är egentligen fel ord, men i brist på annat använder jag det här.)
Konserten sen… Vi har övat så mycket på Händels Dixit Dominus, ett verk som inte är helt enkelt att ta sig an. På genrepet kändes det lite skakigt, men när det väl var dags för konsert drog adrenalinet igång och vi fick uppenbarligen gemensam ”feeling”. Jag älskar att musicera med det här gänget! Att få sjunga med en barockorkester med proffsmusiker var verkligen bonus. Vi framförde också delar av Vivaldis Gloria med barn- och ungdomskörerna och delar av en annan kör i pastoratet. Att se barnen när de sjöng sin favoritsats, denna glädje, fick mig helt tårögd. Ja, alltså, jag blev väldigt känslosam vid flera tillfällen under konserten. Gudomlig musik, och i stunder så klaffade allt. Vår dirigent är fantastiskt duktig, det är en ynnest att få ha honom som musikalisk ledare i lilla Karlskrona. Jag tror jag dansade över Stortorget på väg till bilen med ett i det närmaste fånigt flin i hela ansiktet. Kanske har jag flinet kvar, trots att alla har åkt hem eller iväg och jag är ensam kvar hemma. Tack för att livet ibland öppnar för nästan bara fina stunder och slipar bort uddarna på det vassa som också finns där.
