Nu har vi tragglat Bachs juloratorium så länge att det börjar kännas som att de svåra partierna sitter. Igår var det upp till bevis eftersom det är dags för konsert ikväll. Vi fick öva tillsammans med barockorkester som detta stycke är skrivet för. Orkestern består av medlemmar från olika håll. Basisten har rest ända från Helsingør i Danmark, men som han kunde konstatera har han närmare hit än till sina gig i Århus.
Försteviolinisten Ida Meidell som har satt ihop orkestern är min idol. Det är en fröjd att se henne spela och hon har en fantastisk energi! Barockviolinist och folkmusiker, i följande klipp kan du se henne spela helt annan musik än den som kommer att klinga i Fredrikskyrkan ikväll.
Vi närmar oss trettonhelgen och slutet på jul- och nyårsfirandena. Jag vet att många har haft en extra lång ledighet, så detta blir kanske veckan då året drar igång på riktigt? Själv jobbar jag som vanligt imorgon igen medan vi ivrigt fortsätter vänta på Lillasysters ankomst.
Ibland förundras jag över inställningen till pengar, att många verkar ha dålig koll på inkomster och utgifter och att en skakig ekonomi inte alls behöver betyda att det finns ett för litet flöde in. Höginkomsttagare kan också hamna i skuldfällor, medan någon med en ganska oansenlig plånbok kan visa sig sitta på en guldkista.
Sedan vi flyttade till Sturkö är det framförallt två projekt som jag kunnat följa på nära håll som väckt mitt intresse. Det ena är ombyggnaden av Fredrikskyrkan (i vars kammarkör jag sjunger) och det andra är ombyggnaden av den sträcka av E22 som vi alltid åker för att ta oss till Karlskrona. Kyrkans ombyggnad bekostades av pastoratet medan staten stod för utgifterna för E22:ans transformering.
När jag började sjunga i kören övade vi i en byggnad i backen upp mot Stortorget och i Tyska kyrkan som också tillhör Karlskrona-Aspö pastorat. (Karlskronas torg flankeras av två stora kyrkor och under många år fanns tre församlingar i stan. Numera är dessa komprimerade till två.) Vi fick smyga in i Fredrikskyrkan och testa akustiken som är så mäktig i jämförelse med Tyska kyrkans medan byggplast hängde överallt och hela kyrkan var utblåst. Det tisslades och tasslades om att budgeten visst var överskriden, men kyrkan återinvigdes under stor pompa och ståt i mars 2018.
När det sedan var dags att sammanfatta hur mycket pengar som skramlade i börsen när det var dags att gå in i vardagen igen blev det oroligt på många håll och kanter. Renoveringsbudgeten var satt till 30 miljoner riksdaler, men landade på 135 (etthundratrettiofem) miljoner kronor!!! Vem som var ansvarig? I vanlig ordning var det ”någon annan”, som alltid då liknade historier ska skrivas. Huvuden behövde rulla och personal avskedades medan vikarierande kyrkoherde Eva-Karin Lindgren gjorde allt vad hon kunde för att få det att bli så bra som möjligt. En kyrkomusiker blev avskedad och ett flertal i administrationen fick gå. Eva-Karin gjorde ett fantastiskt jobb och engagerade sig mycket rent personligen, trots att hon ju indirekt var ett stort hot under tiden då hon skulle slimma budgeten. Hur kunde de som faktiskt var ansvariga agera så oansvarigt?!
Gällande ombyggnaden av E22 var det statliga medel som skulle användas. (Längst ner kan du läsa om projektet.) Jag har många gånger sett hur det utnyttjas när någon ska utföra jobb för stat och kommun. Allas pengar blir ingens pengar och det finns inget dåligt samvete då det gärna ska klämmas ut lite extra medel både här och där. För den här ombyggnaden som var synnerligen komplicerad (en Europaväg flyttar man inte på hur som helst) verkar det dock ha funkat bra både tids- och budgetmässigt. Visserligen har bygget gått på över en miljard, men det var det planerat för. Just nu håller de på att bygga om en ny sträcka i närheten, en bit av E22 mellan Karlskrona och Ronneby. Där har den största ekonomiska skandalen varit att Karlskrona kommun fick stå för planarbetet för 0,5 miljoner trots att de trodde att detta var en statlig utgift. I sammanhanget låter det som småpengar, men jag är glad att kommunpersonal engagerar sig och inte slösar. Kommunens pengar är de enskilda invånarnas, precis som att statliga medel är allas. Jag blir därför synnerligen irriterad då det slösas, används obetänksamt, eller till och med utnyttjas medvetet i form av välfärdsbrottslighet.
Att göra en budget kan vara klurigt nog, att hålla den är ännu svårare. Trots det tänker jag att alla som jobbar med någon annans pengar har ett ännu större ansvar att få budgeten att gå ihop. Jag tycker mig se att respekten för vad man faktiskt har att röra sig med har minskat. Staten trycker bara mer pengar om det saknas, bankerna behöver inte ta ansvar för att de ger lån till individer eller projekt som inte är solventa och barn växer upp med en ständigt öppen Bankomat (”swisha pengar”). Jag undrar om detta bara är en allmän ”det var bättre förr”-retorik från mitt åldrande inre? Alltså, jag vet mycket väl att allt inte var bättre, men jag undrar om folk ändå inte hade bättre koll på pengar (inte bättre ekonomi, alltså). Men vad vet jag?
Trafikverket bygger om E22 sträckan Lösen–Jämjö till en motortrafikled. Ombyggnaden ska öka trafiksäkerheten och framkomligheten samt förbättra boendemiljön i Jämjö, då huvudleden inte längre kommer passera genom orten.
Byggnationen påbörjades under våren 2022 och färdigställs vintern 2024. Totalt 15 kilometer ny motortrafikled byggs mellan Lösen och Jämjö med 23 broar och två byggnadsverk.
Ombyggnad av befintlig sträcka börjar öster om Lyckebyån i Lösen och fram till Ramdala. Öster om Ramdala viker E22 av i ny sträckning och går norr om Jämjö och ansluter till befintlig väg vid Norra Binga.
Körfält: 2+2 från Lyckebyån till Torstäva och 2+1 frånTorstäva till Norra Binga.
Körhelgen som fick avstamp i torsdags avrundades igår genom att vi var med på högmässan i Fredrikskyrkan. Det märktes verkligen att vi hade sjungit ihop ordentligt. Så fint att få vara med i en gemenskap där man lyfter varandra och samtidigt får mycket utrymme att utvecklas. Kyndelsmässodagen är ljusets högtid och jag kände verkligen att ljuset är på väg tillbaka med stormsteg! Nej, vädret bjöd framåt dagen både på snålblåst och regn, men det kunde inte förta mitt hopp om dagar med sol och varm bris. Ingen kyla som inte lite varmt rooiboste kan råda bot på.
Vår systerkör Carlskrona Gospel hade sitt årliga samarbete med Heliga Kors och Carlshamn gospel, denna gång med Volney Morgan från London. Jag blir glad av gospel, inte minst rycks man med av de lyckliga körmedlemmarnas strålande ansikten! Mr Morgan visade sig vara en medryckande och glad körledare och en duktig solist. Från ”O radiant dawn” som var vår körs första stycke till ”Oh, happy day” visade sig vara ett vinnande koncept. Jag kan gå in i den nya veckan med trötta stämband, men med en stor glädjeboost i ryggen.
Sommaren fortsätter sin gång, precis som alla andra somrar före denna. I år är det ganska torrt och inte särskilt varmt om man nu ska jämföra, i alla fall i vårt hörn av detta avlånga land. På andra håll ser det helt annorlunda ut. Kallt och regnigt. Varmt och soligt. Det är som det är och det blir som det blir. Maken plockade av en omgång fläder till så att vi kunde få till åtminstone en omgång flädersaft till. Det var på håret att vi missade den andra omgången, så det var tur att han var på hugget. Nu står denna ljuvliga och vackra onyttighet och drar i kylskåpet, det som jag numera kallar saftfavoriten. Här har du det receptet.
Jag hann bara precis vattna allt det nödvändiga och njuta lite av vårt paradis innan det var dags att åka in till stan. Där hittade jag denna fantastiska rosendröm som bilden inte alls gör rättvisa. Det är bara så vackert! Detta är faktiskt moderplantan till vår rosenportals Prinsessan Marie.
Som jämförelse kan vi väl titta på det som maken och jag oh:har och ah:har över här hemma. Vi är sååå imponerade över att det blommar i år, och det med hundratals knoppar och blommor. Skrattar högt när jag skriver det här och tittar på bilden. Men tänk bara! Jag är glad över att jag har förmågan att tänka mig hur fint något ska bli även när det inte riktigt nått sin fulla potential. Jaja, detta var en parantes.
Jag hade inte åkt in till stan för att hitta trädgårdsinspiration, men är glad att jag fick den. Målet var att plocka upp syrran för att ta med henne på konsert i Fredrikskyrkan. Det var Simplyfive som stod för programmet. De sjöng sig igenom en blomsterbukett av vackra, roliga och stämningsfulla arrangemang som lyfte i kyrkans härliga akustik. De unga herrarna fick många och långa applåder, och det med all rätt.
Efteråt tyckte jag att det var på sin plats med lite gelato, så då gick vi till just Gelato. Alltså, de kan sin grej! Godaste glassen i stan, så fint serverad. Igår fick det bli Ferrero Rocher och Körsbär för mig, medan syrran valde att byta ut körsbärssmaken mot Oreos istället. Vi satt under parasollen och jag tänkte att det ändå är lite puls i stan om sommaren. Karlskrona har vanligtvis många sommarturister och både polska, tyska och engelska hörs dagligen eka mellan huskropparna i centrum.
Efter en snabb sväng ut till ön för att lämna syrran och hämta maken hamnade jag istället på Bottnansmåla Gård där min klasskompis är uppvuxen. Hennes storasyster driver numera gården på ett föredömligt sätt. Dovhjortsuppfödning, bo på lantgård och gårdsbutik – Ingela ligger aldrig på latsidan och det är fint att se denna levande gård! Igår bjöd hon på en berättarkväll tillsammans med min vän…
… som bjöd på rabarbershots, tilltugg och underhållning. Vilket fint välkomnande! Vi var sjuttio personer i publiken, så kul att ett sådant här initiativ uppmärksammas. Bland de andra hittade vi föräldrar till vänner, gamla arbetskamrater, gamla klasskamrater till mina syskon, mina föräldrars vänner och vår gamla brevbärare, men oväntat nog också en granne från Sturkö. Mina rötter, min hembygd. Trygghet.
Middagen bestod av vad jag skulle kalla ”en riktigt god sallad”. Ugnsbakade rotfrukter, salladsost, hjortkabanoss, purjolök, pumpafröer, tomat, gurka, rucola och säkert något annat också. Till detta serverades kall örtsås och rabarberchutney. Mums filibabba. Det blev också rulltårtsbakelser med kaffe eller te till dessert, så jag tror inte någon gick hungrig från bordet. Vi fick höra små anekdoter som handlade om Ingela och Maries familjs åtta generationer på gården.
Marie sjöng och spelade under kvällens gång, allt från svenska visor till barockklassiker. Hon avslutade med en hyllning till sin storasyster, Darins Starkare, så det blev lite kramkalas också där på gården. Jag gick fram till en kvinna som jag hoppades var mammas väninna och frågade om det var så. Hon blev så glad att jag gav mig tillkänna och berättade att mamma blev en av hennes första väninnor när hon flyttade ner i obygden, men även att en av hennes dikter (hon är en duktig författare) handlar om min lillastesyster och skrevs när hon var alldeles nyfödd. Kvällen avslutades alltså på ett fint sätt. Eller avslutades. Vi åkte hem och förberedde inför dagens kommande pizza i Bredavik. Sommarens essens. Trädgård, pyssel, familj, vänner, musik, gott att äta. Sämre kan man ha det.
I fredags flaggade jag för kålpudding här hemma. Maken frågade om vi inte kunde göra kåldolmar tillsammans istället eftersom han tycker det är snäppet godare. Visst, att laga mat tillsammans är trevligt då något lite mer tidskrävande står på menyn. Mellan annat fix lade vi därmed in en riktig husmanskostklassiker. Mitt bästa tips är att skära bort stocken på vitkålshuvudet innan det stoppas i kokande vatten. Då kan man plocka bort lager på lager i takt med att de lossnar. För övrigt följde vi Vår kokboks klassiska recept. Inga konstigheter alls, kom bara ihåg att riset måste vara färdigkokt innan man drar igång resten av förberedelserna.
Titta, vilka fina små dolmar! Blandfärs var på extrapris på ICA i veckan, lök har vi kvar från vår egen och vitkålshuvudet inköptes till ett rent vrakpris för några veckor sedan. Det här är lyxmat med bra ”bang for the Buck”. Det kostade helt enkelt mer tid än pengar att tillaga dessa läckerheter.
Vi körde en omgång i gjutjärnspanna med lock på spisen medan ett gäng kördes i ugnen. Som du ser blev det lite olika yta på dem. Jag tyckte båda smakade precis lika gott, men de som gått i ugnen hade en rent estetiskt mer tilltalande yta. ”Hälsans år” kanske inte förordar socker i maten, men jag tog lite försiktigt sirap på för att inte gå miste om den typiska smaken. Tyckte faktiskt det blev jättegott trots väldigt lite sirap.
Framåt eftermiddagen tog jag mig till Fredrikskyrkan för en konsert som jag sett fram emot länge. Ljuset spelade så vackert i det välvda taket medan kyrkan fylldes till sista plats. Jag satt med några körvänner och pratade om ditt och datt, livets djup och rena oegentligheter. Att vänta tillsammans med någon är betydligt roligare än att vänta själv.
Programmet var fint på papperet, ännu bättre i verkligheten. Kör, orkester och solister bjöd oss på en stunds högklassig njutning. Jag tänkte på hur lilla Sara Jefta (dotter till min orkesterdirigent under tonåren) spelade mössan av alla redan då hon var en tvärhand hög. Hennes sätt att hantera fiolen, med en sådan självklarhet och mjukhet, var fantastisk att få uppleva på nära håll. Egentligen vill jag inte plocka ut någons insats, det var helheten som gjorde denna konsert så fantastisk.
När sista tonen klingat ut och publiken gett sina stående ovationer kändes det viktigt att tacka alla vänner och bekanta som varit inblandade. Uppfylld av glädje och endorfiner ut i öronen tog jag mig ner till syrran där det överlämnades kåldolmar och ”rapport sedan sist” innan vi hoppade i jacuzzin. Att sitta där i timtal under en stjärnklar himmel var ljuvligt! Jag uppskattar verkligen ett bad, det är något av det bästa jag vet. En dag kanske det blir ett badkar igen, vem vet? På väg hem i bilen hann jag nästan lyssna klart på Annie Ernaux Kvinnan (Min far var jag redan klar med) och snart är jag redo inför bokklubben då det är dags om en vecka. Min far var en överraskande fin upplevelse, jag verkar inte alltid vara överens om Nobelkommittén som väljer världslitteratur. Jag är glad att jag fick göra Ernaux bekantskap och ser fram emot att kanske läsa något mer av henne. Ja, och det var den lördagen. Fast när jag kom hem lyssnade jag ikapp på andlig spis och förundrades över min duktige brorson. Balans i livet där allt som känns viktigt för mig fått plats – vilken ynnest!
Sally, en av de finaste katter jag har haft äran att lära känna, blev mamma häromdagen. Igår fick jag börja lördagen genom att grotta in mig i gulliga kattungebilder som min kompis skickade på de fyra nya pälsbollarna. De ska få växa till sig lite, sedan ska jag dit och gosa. (De tre andra ligger på den fjärde om du har svårt att se honom.)
Det kanske inte blev några kattungar just igår, men den här tjusiga madamen fick följa med på en beredskapsdag ute hos en vän på Hästholmen. Vi hade knytis med en massa god mat och så fick vi presentationer om allt från hur man sköter höns till akutvård utan tillgång till sådant som bandage och annat självklart. Jättefint ordnat, och trevliga människor.
Trädgårdslandet hos J är så välskött och inspirerande, en dag ska jag bli lika duktig som hon. Hur självförsörjande vill vi vara och hur ska vi isåfall komma dit? Det gäller att ha en plan och att vara duktig på både jordförberedelserna och ogräsrensningen, då är man på god väg. Bekämpning av ohyra, täckning med nät och fiberduk av olika slag, bevattning så klart… Det här är mer än något man snyter i näven. Det är verkligen en livsstil! Jag trodde aldrig jag skulle bli ”sådan”, men här står jag och är just, tja, sån. J har kommit med många tips och idéer på vägen.
Från Hästholmen gick turen in till Karlskrona och orgelfestival. Amiralitetskyrkans kantor Annika Nilsson trakterade sin orgel med den äran och jag vill inte förminska hennes finger- och fotfärdighet, men det var det som hände i Fredrikskyrkan lite senare som verkligen stod ut. Ludger Lohmann bjöd på orgelspelande i världsklass och visade att han kunde traktera båda orglarna. Vi fick följa hans hantverk på storskärm (här presenterar Staffan Sundås som är drivande i arrangemanget BlekingeOrgel gästen). När tonerna från Franz Liszt klingat ut blev det stående ovationer och jag tror att alla vi som var på plats var smått skakade av hur mästerlig Lohmann verkligen är. Detta blir en kväll jag sent ska glömma. Synd att kyrkan inte var fullsatt, men alla gillar väl inte orgelmusik lika mycket som jag.
Maken älskar faktiskt orgelkonserter, men han offrade sig för en fixardag hemma och hade utfört en hel massa grejer då jag kom hem framåt kvällen. Bland annat börjar nu förvaringsbänken i glasverandan ta form. Tänk att min drömtanke faktiskt är på gång! Det här blir jättebra. Jätte-, jättebra!
Nu är det inte ”min” kör som sjunger här, men detta är min övningslista med tågordning och allt. Det enda som saknas är vår fantastiskt duktiga nya sopran Hanna som sjöng Mikael Wiehes Nocturne så välbehagskårar trillade nerför ryggen och håret reste sig på armarna. Det var länge sedan jag berördes så av något. Konserten blev en underbar stund och jag är så tacksam att jag hade både släkt och vänner där att dela upplevelsen med. Tack! En konsert är ingenting utan en publik, något som är lätt att glömma.
Bästa dagen på året? Ja, frågan är om den inte gick av stapeln igår…
Jag älskar den här tiden på året. Musikminnen radar upp sig som pärlor på en tråd: adventskonserter, Luciatåg som tärna eller ”lusseboss”, barnens tid i Adolf Fredriks musikklasser, storslagna amerikanska produktioner, orkestrar och körer, små ensembler och skakiga soloinsatser.
I motettkören känner jag mig hemma, lagom utmanad och hjärtligt välkommen. En bra kombination! När vi får den stora äran att sjunga med Marinens Musikkår känns det alltid som att stjärnorna står i perfekt position. Det är en upplevelse som ger rysningar in i hjärteroten under lång tid framöver.
När vi började repetera Mozarts Requiem i våras sa vår dirigent Justin: ”Börja öva nu, för oktober kommer att vara här om fem minuter”. Just då lät det som ett skämt, men idag vet jag precis vad han menade. Detta är ett otroligt vackert verk och det är mycket komplext på sina ställen. Jag kanske borde kunna det utantill nu? Det kan jag inte. Långa stycken sitter helt, men på andra ställen vill jag ha både kontakt med noterna och dirigenten. (Eftersom jag har lekt kördirigent och haft skolkörer vet jag precis hur irriterande det är att mötas av en skog av skallar istället för att samspela med sina körmedlemmar.)
På onsdag ska vi sätta hela verket och på söndag är det dags att få framföra det i den fantastiska Fredrikskyrkan med akustik som får mig att rysa. Några proffsmusiker är inblandade, men många är bara glada amatörer. Jag är så tacksam över att vi får chansen att göra det här och hoppas att det blir en fin upplevelse för alla.
Ps: Har du lyssnat på proffsinspelningar och sedan kommer och lyssnar på oss kommer du att märka att vi emellanåt håller ett något lugnare tempo.
Idag har jag varit på språng precis hela dagen. Det var dags för Fredrikskyrkan (bilder i artikeln från innan renoveringen, åtminstone nu då jag lade in den) att återinvigas med pompa, ståt och biskopsbesök. Som medlem i ”Fredrikskyrkans Motettkör” är det lite lustigt att jag inte varit med och sjungit där någon gång förut.
Jag kan bara säga att musik ger mig så mycket kraft och även om jag är väldigt trött efter otaliga timmars repetitioner, en högmässa och en konsert är jag mest uppfylld av glädje. Händels Hallelujah-sats satt i krysset som sista nummer i konserten. Ett riktigt lyckopiller med dirigent, orkestermedlemmar, sångare och kyrkans akustik som på en perfekt surfvåg. Vilken tacksamhet jag känner!
Här kan man snacka om Kakan med stort K. Jag vågade inte smaka på den, utan stoppade ner den i handväskan för att visa upp den för familjen, hahaha!
