föräldraskap – Sida 3

Mia Mamma!

27 maj, 2012 2 kommentarer

Idag är det Mors Dag. Grattis till alla mödrar! Grattis till alla oss som får uppleva alla fram- och baksidor av detta hedersuppdrag. Jag är tacksam över allt mamma har gett mig. Ju fler dagar som läggs till livet, desto mer inser jag att hon har haft rätt då hon har sagt ”Vänta bara tills du själv blir mamma, får tonåringar, får barnbarn…”. Jag gör mitt bästa, i alla fall för det mesta. Och jag älskar mina barn så jag nästan går sönder. (Det gäller både fysiskt och själsligt.)

För övrigt kan det vara på sin plats att påpeka att man inte blir någon slags allomvetande superhjälte då man blir mamma. Däremot önskar jag emellanåt att det var exakt det jag var. ABBAs Slipping through my fingers med Meryl Streep får du i mors dags-present av mig. Grattis!

Funderingar

Ode till familjen.

21 mars, 2012 8 kommentarer

Min familj är bäst. Jag säger det inte för att knäppa någon på näsan eller förhäva mig. Jag råkar bara trivas väldigt bra tillsammans med de människor som tillsammans blir ”Håkanssons”, den familj jag föddes in i. Vill ni veta vilka de är?

Pappa Far I – En bondson från Klackamåla i norra Blekinge. Tyst och sträv i vissa fall, andra gånger full av anekdoter och spännande historier. Polis till yrket som blev lite tjurig då han absolut inte fick fortsätta jobba ens en dag efter sin sextiosjunde födelsedag. Enligt sig själv, i en sådan där ”vi frågar folket-fråga” i lokaltidningen, diversearbetare, vilket också stämmer. Av Far har jag lärt mig namnen på alla träd i skogen, att lyfta på fötterna då jag går och kärleken till skillingtrycket Lille Hans sprang ner till stranden, världens bästa godnattsång. Jag och mina syskon har också fått höra ”God natt och tack för att du har varit så snäll och duktig idag.” varje dag. Det får vi fortfarande om vi råkar vara på samma ställe vid sängdags. Världens självförtroendeboost!

Mamma E – Dotter till en norrländsk konstnärssjäl och ett riktigt rivjärn till Karlskronatös. Mamma är full av visdom och kärlek till människor av alla de slag och hennes hjälpsamhet och intresse för andra människor har gett mig en människosyn som jag själv tycker är rätt trevlig. Hon har också lärt mig allt en duktig husfru ska kunna. Jag skäms inte för att jag har blivit lite duktig på väldigt många saker. Utan mammas exempel hade jag inte varit där jag är idag! Hon klår mig på handstilen, trots att jag övat i så många timmar och enligt andra har rätt bra sving på pennor. Mamma är en riktig kycklingmamma som lärt mig att man gör allt för sina barn. Allt och lite till!

Jag själv föddes som äldsta dotter 1970, bara för referens…

Lillebror P, 1972. Längst i familjen och tystast. Bästa Facebook-skrivaren jag känner, kanske delas den förstaplatsen av kusin E. Självlärd i allt möjligt och ger sig inte förrän han har lärt sig hur något funkar eller hur man ska lösa ett problem. Sökte in till polishögskolan flera gånger och kom till sista uttagningarna, men de tyckte nog han var lite för sympatisk och rekommenderade honom att bli läkare istället. Har renoverat flera lägenheter och hus än jag kan hålla reda på och jag är riktigt avis på hyresgästerna i det senaste projektet, en gammal jugendvilla utanför Karlskrona. Har en söt fru och fyra finfina pojkar.

Lillasyster M, 1974. Familjens bokmal. Då jag själv har bytt ett oändligt antal blöjor under alla år som storasyster hävdar hon att hon bytte blöjor först då hon fick egna barn. Fantastiskt konstnärlig och otroligt intelligent. Mest analyserande av alla syskonen. Har ett hjärta som räcker härifrån till Kina och tänker alltid på andra människor. Fixaren som tar tag i presenter och blommor till sjuklingar. Har gått igenom tuffa saker som gjort henne väldigt mycket mer ödmjuk än hon var som barn. Ett stort exempel för mig som ofta sätter stopp då det skvallras om andra. Har en fin man som är som en bror till maken (min, alltså) och tre söta barn.

Lillasyster T, 1976. Yrvädret som var blek och tanig med väldigt långt och väldigt tunt, blont hår som barn. Sjöng I en sal på lasarettet så alla runt omkring grät. Fortfarande otroligt känslosam! Gifte och skilde sig ung innan hon träffade sin golfälskande skotte och flyttade till Dundee. Där bor hon nu och pratar så där konstigt som de gör, skottarna. Det finns ingen som städar garderober och sorterar som T! Hon uppdaterar oss alla med små vardagsfoton som får mig att skratta högt många gånger och som gör att jag känner att jag lär känna hennes barn trots att de bor långt borta. Shoppingexpert, godisgris och fyndare av klass! Tänker på oss alla om hon hittar ett bra fynd. Utan T blir det aldrig lika festligt. Förra sommaren på Sturkö blev lite ”Var är festen?” då hon inte hade möjlighet att komma… Har en rolig man och fyra coola barn.

Lillasyster A, 1980. A föddes då jag var tio år och jag blev något av en extramamma till henne. Kanske var det så att det var hon som blev min levande docka, jag har inte analyserat det riktigt än. Målmedveten på ett sätt som jag inte ens är i närheten av! Hon skulle minsann inte nöja sig med att bli lärare som sina tre storasystrar, utan pluggade på som en galning och blev jurist. Har rest över hela jorden och känner inte som jag för höjder, galenskaper och allt annat jag är rädd för. Far har alltid varit väldigt idrottsintresserad och A var den första i barnaskaran som visade samma intresse. Hon har alltid varit intresserad av träning av alla de slag och leder numera bl a vattengympapass. Har en man som slår vad om allt möjligt och omöjligt och två jätteblonda barn.

Lillebror H, 1983. Här började jag bli så stor att jag inte riktigt var med på samma sätt som förut. H hade sin storebror som största idol. Han ville alltid spela spel och tyvärr hade vi äldre syskon sällan tid eller lust till detta. Fortfarande är han barnsligt förtjust i spel av alla de slag. H har en speciell talang för att roa yngre och äldre människor och jag tror att alla syskonbarn har H som idol. Med honom blir livet liksom aldrig tråkigt! Han gör också livet ljusare för otaliga gamlingar i familjens bekantskapskrets. Jag är säker på att han är en sjutusan till ambulansförare och vet att han var uppskattad som sjuksköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus då han jobbade där. Jag hoppas att H skriver en bok en dag, för är det någon som kan göra ord till vackra sagor så är det han. Han har en härlig flickvän som jag också är lite kär i. 🙂

Lillasyster K, 1992. K föddes tre år efter att jag hade flyttat hemifrån. Hon låg i en babylift alldeles nyfödd då jag tog examen från lärarhögskolan. Jag ska ärligen erkänna att jag var blixterarg på mina föräldrar då jag fick veta att mamma var gravid, men jag hoppas att mamma har förlåtit mig för det hemska sätt jag behandlade henne på under graviditeten. När K väl hade kommit blev jag alldeles kär i henne och det blir än idag de flesta som kommer i hennes väg. Som 12-åring bestämde hon sig för att bli psykolog och det är precis vad hon håller på att bli nu, trots alla olyckskorpar som har försökt sätta krokben för hennes drömmar. K är mer som en kusin än som en moster för mina barn. Världens bästa barnvakt!!!

Extrasyster J, 1975. J kom till vår familj som utbytesstudent från centrala Berlin samma år som K föddes i familjen. Wow, vilken skillnad att komma som ensambarn från en storstad till en storfamilj på landet utanför en inte speciellt stor stad! Hon gick i trean på gymnasiet och fick bättre slutbetyg från det året än många andra i hennes klass (och då var de svenskar och ett år äldre än vad hon var…). Otroligt allmänbildad och särskildbildad och bildad på alla håll och kanter! Konstnärlig på alla sätt och vis, men det är med kameran hon verkligen blir en riktigt konstnär. Träffade sin man på en segelbåt och älskar fortfarande att segla. Har en rolig man och en dotter som är supercool.

Hm, nu när jag har skrivit det här finns det naturligtvis en massa jag har glömt. Dessa minibeskrivningar står jag för, men mina syskon och föräldrar kanske skulle säga att de inte är hela bilden av dem. Jag får skriva till och skriva om någon annan gång. Klockan är ändå tio över midnatt nu när jag kommit så här långt. Hoppas att ni har haft kul då ni läst och att ni känner att ni har lärt känna mig lite bättre genom mina familjemedlemmar.

Funderingar

Om att bli tigermamma och ARG.

1 mars, 2012 17 kommentarer

Jag vet att det här är långt, men jag önskar särskilt att ni som har barn och tonåringar läser och bidrar med åsikter.

I går åkte jag och döttrarna iväg på en liten runda för att uträtta ärenden. Jodå, sonen var medbjuden. Han tackade vänligt men bestämt nej. (Däremot frågade han snällt om vi kunde tänka oss att köpa med oss ett par jeans hem. Han gav lite vaga instruktioner om vad han tänkte sig och hoppades nog att äldsta lillasystern skulle hitta ett par som både var ”rätt” och sköna. Vi lyckades för övrigt hitta två par. Båda köpta på H&M till priserna 199 och 249 kr. Jag har förstått att många ungdomar i hans ålder annars inte nöjer sig med annat än jeans i 1000-lappsklassen. Off topic.) Tillbaka till det jag tänkte skriva om!

Då vi behövde överlämna bilen till maken vid en viss tid hade vi lite småbråttom. Inte så att vi behövde stressa, men då yngsta dottern skulle ha ett par byxor hann hon inte prova dem utan tog bara ett par i rätt storlek. Alla tjejbyxor i stl 146 i Skärholmen verkar vara ”super slim” eller ”mega super slim”. Det par hon valde såg nog lite tajta ut, men då de också var töjbara tänkte jag att det säkert skulle lösa sig.

När vi kom hem provade sonen sina jeans. De satt perfekt båda paren, så han (och jag) var väldigt tacksam. Det gick inte helt lika lätt för dottern. Byxorna var tajta som ormskinn, men dessutom gick det knappt att knäppa knappen. Jag sa lite sådär i förbifarten ”Äh, då byter jag bara dem då jag är i SKHLM nästa gång”, men för dottern slutade det inte där. Jag hittade henne efter fem minuter gråtandes på sängen. ”Mina lår och min bak är jättetjocka, jag är jätteful”, låg hon och hulkade. Min dotter! Hon kanske inte är någon spinkpinne, utan en normal, småmullig, prepubertal, lite kortväxt tjej. Jag blev så ARG. Inte på henne så klart, men på att hon, 11 år gammal, ska ha blivit så intutad i vårt samhälles kräkåsikter om vad som är fint och vackert och rätt. Jag tröstade och kramade och tipsade. Sedan fick jag en snilleblixt (för alla som har eller har haft problem med sin vikt vet att det inte spelar någon roll vad andra säger). Jag googlade fram bilder som inte riktigt lämpar sig för publicering, inte i min blogg i alla fall, men jag fick också vatten på min kvarn. Kolla in den här artikeln till exempel. Varför visar man en bild på spinkiga vader då man skriver en artikel om hur man ska bli av med kraftiga, muskulösa lår? Och varför ska man bli av med muskulösa lår? Jag hittade också bilder som passade mitt ändamål (dessa bilder är säkert stötande för en del, men ibland får man ta det onda med det goda). Vi tittade på dem och skrattade lite åt att det antagligen skulle få plats flera stycken av hennes lår på ett av lårdamernas. Och dessutom ser de jättenöjda ut med sig själva på bilderna, så varför ska inte min dotter också kunna få känna sig fin!?

Jag vet att man inte är lyckligare tjock än smal. Men – man är inte nödvändigtvis lyckligare smal än tjock heller. Tro mig, jag har varit på båda sidor. Det ruskiga är att när jag varit smal har jag ändå inte varit nöjd. Det har fortfarande varit något som varit fel, fel, fel. Kolla på alla stackars rika kändisar som både är vackra och smala och rika – de som hamnar på kliniker som vrak, olyckliga och drogberoende! Idag är jag kanske inte så smal, men jag mår bra. Jag ägnar inte heller dessa oändliga eoner tid åt destruktiva och totalt meningslösa tankar.

Tänk att bli nöjd med sig själv, att vara tacksam över att man har en stark kropp som fungerar, som kan njuta av livet och den lilla tid vi har här på jorden! Det finns de som har en kropp som inte gör som de önskar, eller de som knappt har en kropp alls för den delen. Det finns de som kan gå ut precis som de är med rufsigt hår och skrynkliga kläder och som är lyckliga över det de har. Det finns de som har ”perfekta” kroppar och som opererar sig för att de ändå inte är nöjda med det de har. Det finns de som inte är nöjda med det de har förrän de har förlorat det. Jag ska se till att lyfta den här frågan ännu mer. Korstågsdags! Rannsaka er själva! Vad gör ni för att föra vår tids snedvridna kroppsideal vidare? Vad gör ni för att ändra något? Säger ni att ni ska börja banta på måndag inför era barn? Klämmer ni er på den lösa magen och ojar er över dallret? Uttrycker ni tacksamhet över hur skönt det är att kunna ta en promenad i det vackra vårvädret? Går ni med dem ut och kastar frisbee? Pratar ni om då ni ska ha råd att stoppa upp brösten eller spruta bort rynkorna? Tro mig! Det här är inte längre något som bara handlar om Hollywood eller Stureplan. Det händer runt omkring oss, hos grannar, vänner och bekanta. Våra barn har stora öron och ögon. Vi är deras största idoler, även om det inte alltid verkar så. De blir påverkade av oss! Vi har chans att ge dem sunda värderingar! Vi kan tala om för dem att de duger, men vi kan också visa dem att vi säger en sak, men menar en annan.

Det här blev lite rörigt, men jag hoppas att ni ändå kunde följa mina tankar. Nu vill jag veta vad just DU tänker om det här.

Funderingar

Om att vara mamma.

17 februari, 2012 4 kommentarer

Gah! Det är inte lätt att vara mamma. Det är fantastiskt och häftigt och otroligt, men det är inte lätt. Och när jag läste det här grät jag så jag skakade.

Funderingar

Nya insikter under 2011.

27 december, 2011 2 kommentarer

Det här året har fört så mycket med sig att jag knappt vet var jag ska börja. Som medelålders borde man väl veta en hel del om livet?

Jag har hunnit vara med om väldigt mycket under mina 41 år på jorden och jag känner mig ganska erfaren och vis. Jag överlevde fyrtioårskrisen och står nu här, lite tilltufsad och öm, men glad över allt jag har framför mig. Förra året kändes det verkligen som att tiden hade sprungit ifrån mig och att det inte fanns något roligt kvar. Jag trodde aldrig att jag skulle känna gemenskap med Magnus Uggla, men då jag lyssnade igenom hans ganska nya album ”Innan filmen tagit slut…” tänkte jag att det var rätt fantastiskt att en svensk popschlagerkung på 50+ hade kunnat sätta ord på många av mina känslor. Livet har inte bara börjat, men det finns så mycket kvar att göra och att hinna med!

Vid det här laget har jag hunnit vara tonårsmamma i flera år, men nu har vi två tonåringar i huset. Det har inneburit förändringar på gott och ont. Jag älskar att kunna diskutera med mina barn på ett mer vuxet sätt och jag ser deras personligheter slipas till mer och mer. De letar fortfarande efter sig själva och det finns ingenting man kan göra som mamma mer än att hjälpa, stötta, styra upp ibland och vara någon de kan lita fullt ut på. Alla dessa känslor som är satta i omlopp… Vad jag kan komma ihåg var jag så otroligt fokuserad och snäll och rar som tonåring. Hahaha! Jag har sett skräckexempel på föräldrar som lever sina barns liv, eller ännu värre, tar tag i styrtrådarna och bestämmer hur de ska vara och vad de ska göra. Vi har ett stort ansvar som föräldrar och det allra viktigaste är att vi ger våra barn redskapen de behöver för livets oändliga problemlösning. Vissa saker kan de undvika att göra genom att lyssna på oss, men många misstag kommer de att både få göra och bränna sig på oavsett vad vi gör för att de ska undvika att bli skadade. Min familj ger mig en fast punkt i tillvaron. Det är här jag verkligen kan vara mig själv, bland de människor jag älskar mest. (För övrigt samma som också gör mig galnast.)

Under det här året har jag mått bättre, och sämre, än någonsin. Jag har varit gladare, lyckligare, mer fokuserad, mer ledsen, mer frustrerad och faktiskt mer av det mesta. Jag är tacksam över mycket jag fått vara med om, ledsen över en del annat. Något jag förstod för länge sedan är att det som betyder något till syvende och sist är att man öppnar sitt hjärta för kärlek, att man ger och tar av detta så fantastiska. En kram till någon som behöver närhet, ett tröstande ord då allt känns hopplöst. Inga stora eller dyra prylar kan kompensera för en ledsen själ.

Att vara välsignad med ett jobb som gör en glad mest hela tiden är helt fantastiskt! Jag är så glad över chansen jag fick att prova på att jobba med det som varit ett av mina största fritidsintressen i så många år. Under de senaste åren har jag vågat utmana mig själv och jag är så glad över att jag vet att jag aldrig kommer att sitta gammal och bitter och arg på mig själv för att jag aldrig tog chansen till förändring då jag fick den. Jag ser fram emot att ta med mig mina erfarenheter, mitt ökade självförtroende då jag klarat saker det här året som jag aldrig hade trott jag skulle klara av, och göra ännu bättre ifrån mig under nästa år.

Musiken fortsätter löpa som en röd tråd igenom mitt liv. De människor som har betytt mest för mig genom åren har nog alla varit förknippade med musik på ett eller annat sätt. I julklapp fick jag och maken ”WARNING May cause mood swings” av vår amerikanska extramamma M. Trion som har spelat in detta album består av tre Silicon Valley-snubbar, lite äldre än jag. De är alla framgångsrika i sina yrken och drog för några år sedan igång denna trio som ett hobbyprojekt. Jag kan tala om att Russ och hans fru M är några av de coolaste människor jag vet. Jag hade förmånen att passa deras två äldsta barn då jag bodde i Palo Alto. Jag pluggade och hade tid över, M och R behövde någon som kunde ta hand om barnen då och då. Jag passade barnen, lärde mig hur jag ville leva mitt familjeliv och hur vårt hem skulle organiseras då vi fick barn och dessutom fick jag pianolektioner av Russ. Milda Makaroner! Jag skämdes över mina lama försök till spelande även om R uppmuntrade mig och fick mig att inse att om man övar tillräckligt kan man faktiskt uppnå resultat som man tror är omöjliga. Tack, Russ! Och tack alla ni andra musikmänniskor som gör världen till en bättre plats att leva på.

Nej, denna fundering får nog fortsätta en annan dag!

Funderingar

Skola, föräldraskap, psykisk hälsa.

19 november, 2011 Inga kommentarer

Där har ni namnet på heldagsseminariet som jag var på i går på Skansen. (HARO hade anordnat dagen.) Väldigt informativt, givande och spännande! Föreläsarna hade erfarenhet från olika länder och de hade också lite olika bakgrund, och just därför var det extra roligt att de analyserade ”svensk familjepolitik i ett internationellt perspektiv”. Vill ni veta vilka föreläsarna var? Professor emerita Lea Pulkkinen, Psykologiska institutionen vid University of Jyväskylä, Finland. Anne-Claire de Liedekerke, President för Mouvement Mondial de Mères Europe, Bryssel, Belgien . Dr. Catherine Hakim, Sociolog vid London School of Economics, London, Storbritannien. Dr. Gordon Neufeld, Klinisk psykolog vid The Neufeld Institute i Vancouver, Kanada. Jag känner att en redogörelse för all information vi fick skulle bli för mycket för ett blogginlägg, men jag vill gärna dela med mig av några av de tankar jag fick.

Professon Pulkkinen började följa ca 300 åttaåringar då hon doktorerade. Tanken var att hon skulle studera deras utveckling och hon blev så ”absorberad” av dessa barns öde att hon faktiskt har följt dem ända till 50 års ålder. Helt otroligt! Studien är mycket intressant. Vad är det egentligen som bestämmer hur man blir som människa förutom generna? Hur kan vi föräldrar påverka våra barns personlighet och sättet de hanterar livet på? Följande har professor Pulkkinen kommit fram till är mest viktigt för att ge sitt barn de bästa förutsättningarna:

att barnets föräldrar har en hälsosam relation, att barnet har en hälsosam relation med sin far, att föräldrarna har ett föräldraskap som bygger på kärlek, förväntan, stöd och vägvisning, att föräldrarna inte slår sina barn, att föräldrarna inte missbrukar alkohol (den sista kommentaren gäller tydligen främst i Finland där alkoholism är ett stort familjeproblem

Dr. Neufelds föredrag var absolut toppen. Jag hörde talas om den föreläsning han hade då han var i Sverige förra gången och det var hans närvaro här som gjorde att jag ville gå på seminariet. Han har skrivit en bok som heter ”Våga ta plats i ditt barns liv” och jag vågar rekommendera den till alla, framför allt småbarnsföräldrar. Ibland är det jobbigt att höra ”sanningar”, alltså sådant som man själv förstått att man gör eller har gjort fel utan att göra något åt det. Så kände jag i går. Jag önskar att jag hade stått på mig mer för att försvara vårt val att jag var hemma med barn i 6,5 år innan jag gick tillbaka till arbetslivet. Jag vet att jag gjort många fel som förälder (tro mig, som tonårsförälder får man höra ett och annat om sina tillkortakommanden), men jag vet också att jag har vågat lita på mina ”föräldrainstinkter” i några viktiga frågor. Jag inbillar mig att det inte finns några perfekta föräldrar, men det finns många föräldrar som gör en bättre insats än andra. Det finns ingenting som gör människor så arga som då de blir ifrågasatta i sitt föräldraskap tror jag… Det är illa nog att ha dåligt samvete över något, men att få det över sig från någon annan är helt enkelt för smärtsamt att hantera!

Dr. Neufelds bästa tips var att man som förälder ger sitt barn följande: true PLAY, true REST och true TEARS. Jag kan inte gå in på allt han sa, men med LEK menar han riktig lek, att leka mamma-pappa-barn, bygga kojor i skogen, busa… Skärmspel och allt annat som man måste uppnå mål för att klara av räknas som JOBB, inte LEK. Han sa också att många dränker sina barn i aktiviteter. Många barn har stressrelaterade symptom och kan inte koppla av när de väl får chansen. De blir rastlösa och får svårt att koncentrera sig. Han nämnde också ADD (Attention Deficit Disorder) som fler och fler barn felaktigt blir diagnostiserade med och pratade mycket om hur dagens svenska barn så ofta anknyter till jämnåriga och därmed förloras av vuxenvärlden.

Då jag alldeles uppfylld av allt jag hade hört och upplevt var på väg hem blev jag erbjuden ett av dagens fantastiska blomarrangemang eftersom jag bodde så nära. Jag var lite tveksam, men blommorna var så otroligt fina att jag helt enkelt inte kunde tacka nej. Sedan började jag gå. Promenaden från Skansen till Karlaplan är väääääldigt lång då man går med ett en meter högt blomarrangemang som väger otaliga kilon. Jag höll om krukan för kung och fosterland och funderade på hur länge man orkar hålla i någon som man håller på att förlora ur sitt grepp (både bildligt och bokstavligt). Jag fick många roade blickar och kände att det var kul att kika på omvärlden genom vackra rosor och liljor. ”Jag kan se dig, men du kan inte se mig.” Djurgården var tom på folk, men när jag kommit över Djurgårdsbron började jag träffa på lite alla möjliga, festliga människor. Småbarn på väg till maskerad med NK-presentpåse i högsta hugg. (Strandvägen, vet ni.) Festklädda par med vinpåsar och blombuketter i prasselpapper. Stressade portföljmän på väg hem med sushimiddagen i papperspåse. Vanliga flanörer med solsken i blick… Trevlig promenad, men armarna darrade av ansträngningen till slut. Då jag var framme vid Karlaplan kunde jag knappt få upp åkremsan ur fickan. Haha! Gissa vem som var stolt över sig själv då hon så småningom hade tagit sig hem på egen hand med apostlahästar, tunnelbana och buss?

← Föregående 1 2 3