Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Det finns ingen som är så bra på att hålla tal som min Far. Det skulle i så fall vara min kusin som ser ut som en 20 år yngre version av honom… Fotot här ovan togs då lillebror och svägerskan skulle få några goda råd på vägen tillsammans genom livet. Far avslutade med att låta oss alla lyssna på ”Nå’n där uppe måste gilla mig”. Idag spelar jag den för Far. Grattis på din alldeles egen dag!
Idag har vi firat maken hela långa dagen. Ja, egentligen blev han väl mest firad väldigt tidigt för att äldsta dottern skulle hinna med uppvaktningen innan hon gick till skolan och efter att ha kommit hem från jobbet. Genus är så känsligt nu för tiden, men här är det tonårsdöttrarna som håller koll på traditioner och firande och presenter och sådär. (Ja, och tanten också.) Frukosten var välplanerad och bland presenterna kunde man hitta saker från önskelistan och ”hemgjorda grejer” eftersom sådana uppskattas väldigt mycket.
Vår frukostbricka ser alltid likadan ut. Födelsedagsduk, flagga, prinsessbakelse och födelsedagsänglaspel. Snart börjar väl ungdomarna flytta ut, så kanske är det dags att fixa dem varsin egen födelsedagsduk? Den vi har broderade jag själv och den tog ett tag att få färdig, men jag kanske kan se till att ge mig på en lite enklare modell om jag ska fixa tre till.
Morgonfrissa gör väl ingenting då man fångar ett sådant fint ögonblick? Nu är K riktigt hipster med sitt läderhalsband tillverkat av yngsta dottern.
Är det dags för medelåldern nu? 45 år. Åldersgränsen verkar vara väldigt flytande… Kanske är det närvaron av hemmavarande barn som bestämmer när man ska anse sig vara medelålders? Sonen konstaterade idag att pappa kanske levt halva sitt liv. Det förpliktigar lite grand. Hur tar man bäst tillvara på tiden? Vad är viktigt och vad kan man skippa? Har man blivit publicerad i ”Vita kränkta män” så är kanske lyckan gjord? Själv tycker jag att det är intressant att lyssna på Misespoddarna som K och hans kompanjoner bjuder på ett par, tre gånger i månaden . De är otroligt pålästa och diskuterar ofta ämnen ur ett perspektiv som kanske är främmande för alla som mest är vana vid DNs och Aftonbladets tolkningar av nutiden. Är det något jag beundrar hos min man så är det hans hängivenhet! Jag behöver bli bättre på att få tummen ur helt enkelt…
Efter vår smarriga fonduemiddag med oxfilé, klyftpotatis, panerad mozzarella, grönsaker och julmust (fråga inte…) blev vi bjudna på glasshak av våra härliga grannar och vänner. Trevlig överraskning och extra roligt att hinna prata lite ordentligt eftersom frun har behandlats för cancer under ett halvår och i princip först nu har fått börja träffa folk igen och mannen precis börjat repa sig från svår hjärtsvikt. Livet, alltså. Inte bara jobbigt och eländigt utan också hoppfullt och spännande. Se bara själv:
Mars är en lång rad av födelsedagar i vår familj. Idag fyller till exempel en av mina systrar 35 år. Det känns lite konstigt, för hon var alltid ”min” bebis. Får man en lillasyster när man är tio år är det lätt hänt. Jag bytte blöjor, vispade välling, skrämde så jag skulle få långa och hårda kramar (fråga inte, jag tror att hon har repat sig), flätade, klädde ut och lekte ”mamma, pappa, barn” där jag ständigt var den ömma modern och hon alltid var mitt barn. Ja, och jag hette Elisabeth, för det tyckte jag var väldigt mycket mer glamouröst än Monica.
Idag firade jag och de två ungdomar som var hemma syster/moster med en riktig lyxfrukostsmoothie. Apelsin, lime, banan, hallon och mango… Hade det varit hennes frukost hade hon fått en nybakad fralla med pålägg också, men nu får tanken räcka. Grattis hördu! Hoppas att Teneriffas sol värmer din vinterfrusna själ.
Det känns så konstigt att jag inte längre har några ”barn”. Alla tre är nu ungdomar och en av dem är till och med vuxen enligt lagen.
I morse steg jag upp 5.50, den vanliga vardagstiden, för att äldsta dottern skulle komma iväg till skolan. I år var det första gången någonsin hon missade en av sina syskons uppvaktningar, men valet stod mellan frukost på sängen klockan sex eller halv åtta och då var det inte så svårt att välja för resten av familjen. Efter att E var färdigskjutsad fixade jag nypressad apelsinjuice, ”exotisk fruktsallad” enligt önskemål från födelsedagsbarnet och ett par lussekatter av olika modell.
Trots att vi är långt borta från mor- och farföräldrar (och resten av släkten) var de alla med tack vare postens insatser.
Det ringde många gånger på dörren under dagen och S blev översköljd av allt från godsaker till världens coolaste ballonghästar! Hon uppvaktades så till den milda grad att det kändes som att det var 40 hon fyllde och inte 14… 😀 Inte gjorde det saken sämre att dagens meny bestod av två av den unga damens favoriträtter, nämligen dumplings och prinsesstårta. Mums.
Vi passade på att klä färdig granen också när det ändå var så festligt här hemma. Nu står den grön och grann med 600 ljus som funkar åtminstone idag. Vi får väl se hur länge de pallar trycket.
På söndag är det sexton år sedan jag blev mamma för andra gången. Vår starka, smarta, underfundiga och vackra dotter föddes till denna värld och gjorde den lite bättre.
Foto taget den 14 september för några år sedan.
Här i USA är det stort att fylla sexton. Sweet Sixteen. I ett land där man får en helt annan frihetskänsla om man har tillgång till bil är det ett lyft att kunna ta körkort. Det ger möjlighet till en frigörelse som gör amerikanska ungdomar lite mer självständiga än svenska lite tidigare. Mognadsgraden säger jag ingenting om, för jag tycker varken svenskar eller amerikaner utmärker sig särdeles positivt på det området. Vi får väl se när körkortet är fixat. Det finns några fler saker att bocka av på Es uppkörningslista, men det närmar sig åtminstone.
Det är trevligt att ha Sverigebesök här. Jag och R var på kvinnomässa här i Orem idag. Tja, vad kan man säga? Döttrarna fick i alla fall varsin gratis tischa och sonen fick en provflaska lavendelolja från doTERRA. Dessutom träffade jag folk från en tandregleringsklinik som ska få ta sig en titt på bissingarna i yngsta dotterns mun i nästa vecka och det var bra. Här betalar man tandställningen själv, men företagsförsäkringen som maken har till familjen täcker en del av kostnaderna.
Tillbaka till födelsedagsbarnet. Önskelistan är jättelång och det är hur lätt som helst att hitta passande presenter. Hon har inte direkt skrivit ner den, men så här skulle den kunna se ut:
1. kamera
2. symaskin (Dagens 16-åringar, alltså! Fast jag fick min Husqvarna symaskin när jag fyllde 15 år, så jag har ingenting att säga där.)
3. kläder och skor från ModCloth
4. vad som helst turkost eller rosa
5. sprits
6. böcker
7. New York-resa med musikal, gärna Wicked
Håll nu tummarna för att den Goda Fen hittar fram till Carterville Road lagom tills på söndag. Under tiden kan du ju lyssna på dagens låt, Ett Kort på Dig av Emma Nordenstam. Tja, eller lyssna på hela skivan Varje Flickas Dröm.
72 år idag. Snart kommer vi hem och kan fira! Puss och kram.
I morgon fyller min älskade make år. Han är något utöver det mesta på många sätt och vis. Han får mig att känna mig som en drottning varje dag och det är jag mycket tacksam över eftersom jag sällan känner mig som en av mig själv. Vi har hunnit hugga oss igenom några snåriga partier i vår rosengård under de ganska precis tjugo år vi har känt varandra, men alla vet ju att rosor behöver tuktas för att blomma ut i sin fulla prakt.
700323 står det i passet som är Ks. Det betyder att han har levat här på jorden i fyrtiofyra år. Han har redan slagit medellivslängden på medeltida män med två år och han har hunnit med mer än många bara kan drömma om i sina liv. Hans största bedrift i livet anser han barnen vara och han hade gärna haft fler än tre om min kropp inte sagt ifrån. Han finns citerad i den fantastiska boken ”Vita kränkta män” och det måste man ju uppmärksamma. Han odlar ett spirande intresse för att stoppa händerna i myllan och kan ses pyssla om sina sjuttio tomatplantor lika omsorgsfullt som vore de porslinsägg.
I morgon ska vi hylla vår make och pappa med långkok, gröna bönor och dubbla portioner panna cotta, allt enligt önskemål från födelsedagsbarnet självt. Du kan ju vara med i firandet här på en kant om du vill. Hurra!
Numera har vi den stora ynnesten att härbärgera tre tonåringar i huset. Det känns väldigt konstigt, för jag var tonåring själv för inte särskilt länge sedan. Eller hur var det nu?
Fö(r)delsedagsfirandet fick tummen upp av själva fyllerifalleraobjektet. Hon fick flera saker som hon hade önskat sig och några fina överraskningar också. Något som inte var en överraskning och som inte skulle gå att komma undan var prinsesstårtan. Locket köptes i juli och har väntat på den här dagen sedan dess. Tydligen blev tårtan precis så god som S hade tänkt sig.
Detta foto kommer inte att nå någon Hall of Fame, men jag tyckte det var så roligt!
Årets pepparkakshus. Sonen och jag gjorde mönstret, jag bakade ut, maken satte ihop och döttrarna hjälpte till i dekorationsfasen. Vi tycker om vårt pepparkakshus och kan varmt rekommendera degen vi gjorde till detta projekt. Det finns här.
För övrigt har amaryllisen slagit ut och den gör mig så glad varje gång jag ser den! Amaryllis får nog bli min favoritblomma näst efter tulpan. Vilka blommor tycker du bäst om?
Ja, det känns i alla fall bättre om jag nu verkligen blir visare. Jag vet inte, jag. Ibland upplever jag att hjärncellerna dör lite fortare än jag hade önskat, men när jag ser på livets utmaningar så känner jag att mognaden faktiskt finns där nu på ett annat sätt än förut. Jag tar fortfarande beslut som är baserade på känsla mer än logik, men väldigt sällan är jag lika fyrkantig som jag var då jag var yngre…
När barnen frågade vad jag önskade mig i år sa jag inte som brukligt ”snälla barn”, utan jag önskade något de hade skapat själva. Det innebar att jag fick jättefina presenter!
Äldsta dottern håller på med ett projekt där hon syr mjukisdjur som ska skänkas till barnsjukhuset här i trakten. Jag blev så förtjust i hennes bläckfisk att jag önskade en likadan. Den är sydd av en mjuk och skön knästrumpa och ska få en rosett också vad det lider.
Sonen pysslade massor då han var liten, men att han skulle göra något så här kreativt och personligt till mig kändes väldigt överraskande. Vi har pratat om att överkomma sådant som verkar omöjligt ofta och mycket de senaste åren, så den här brickan betyder väldigt mycket för mig.
På bilden ser du mitt bruna hår och mina fotspår. Jag är på väg in i det svarta, utmaningen, det omöjliga, och på andra sidan finns Ljuset. Visst är symbolismen fantastisk?
Av familjen fick jag en helt fantastisk vattenkokare, en sådan där som piiiiiper då vattnet kokar upp. Jag är kär, fast det är en pryl! Röd är den också…
Efter skönsång och frukost på sängen, andlig spis, fina presenter, ”lunch” på Yoghurtland och fina vänner på födelsedagsfika så måste jag ändå säga att pricken över i:et blev att det just på min födelsedag låg ett fint och härligt och gott och överraskande paket från min lillasyster i Sverige i brevlådan. Underbart! Kul att läsa om vännen i Sverige som gått ner 100 kg i vikt av att ändra kostvanor och samtidigt sitta och smaska godis i långa rader… (Jag åt inte upp allt sjäv. Bäst att klargöra detta.)
Jag är tacksam över så mycket. Jag saknar en del i mitt liv, men vissa saker får man vänta lite på. Annat blir det ingenting med och det får gå ändå. Ser jag tillbaka på dagarna jag lagt bakom mig sedan den 5 oktober 2012 så har det hänt massor i mitt liv, med och runt mig. Ibland ”hoppar jag ut” och försöker se på mitt liv utifrån, men det är mycket lättare att bara leva det inifrån mig själv. Ska jag sammanfatta allt som hänt med ett ord så får det bli STARKARE. Här får du en trist låt med en alldeles fantastisk text. Tack Peter LeMarc.