Idag steg jag upp kl 5.30 precis som varje morgon de senaste dagarna. Jag och min väldigt snälla ”boss” missade frukosten på hotellet eftersom vi var tvungna att åka så tidigt. I stället fick vi en härlig morgonpromenad i ett nyhöstigt Birmingham som höll på att vakna tillsammans med oss. Stan har nog visat sig från sin bästa sida för oss, för jag har varken märkt av den tristess, stora fattigdom och hopplöshet, massarbetslösheten, de skabbiga förorterna eller något av det andra negativa som jag hade hört talas om innan jag åkte. Frukosten tog vi på flygplatsen i lugn och ro – härliga ”Egg Benedict” med rökt lax, hollandaisesås och engelska muffins. Ja, och så färskpressad apelsinjuice till det. Väldigt gott… Om du vet hur man pocherar ägg utan att få en kastrull full med äggvitetrådar får du gärna tipsa mig, för längre än så har jag inte kommit då det gäller just denna äggkonst. (Jag vill kunna pochera utan vinäger i vattnet, för jag gillar inte smaken. Jo, jag gillar vinäger, men inte tillsammans med pocherade ägg. Nu slutar jag svamla.)
Engelsmännen har varit så trevliga mot oss och jag har ändrat min svamrikanska mot något som mer liknar svamriska. Den brittiska skolengelskan kröp fram lite bakom spåren av mina år i USA, så nu är jag väl ännu mer förvirrad än innan då det gäller engelskan! Jag känner åtminstone att känslan för språket kommer tillbaka. Jag kan läsa obehindrat och jag kan förstå det allra mesta. När det gäller talet kan jag alltid prata runt ett ord som jag inte kan och det brukar funka det också. Dialekten kommer jag inte ifrån. Det ska bli intressant att se vad som händer med våra barn! De har alla kommit in i puberteten och det sägs att man inte ska ha gjort det för att helt kunna slippa spår av sitt modersmål i ett nytt ”förstaspråk” (inte det man använder hemma alltså). Jag tror nog att det ger sig…
Den största delen av dagen bestod av resande, pratande, planerande, vilande och tja, fortsatt resande. Jag fortsätter att jobba för L i USA, så vi bestämde att då Skype finns och jag faktiskt kommer att vara i Sverige hela nästa sommar så behöver vi inte direkt ta avsked. Världen känns inte så oöverkomlig och oändlig längre! Att vara ifrån sin familj i en vecka utan någon direkt kontakt (mer än fejan) är däremot lite väl trist. Det var så skönt att komma hem till syrrans hus, där jag känner mig hemma och välkommen, och träffa min fina, fina familj. Jag är en riktig hemmaråtta, en mammig mamma som gillar att kramas, få kramar, bjudas på något ovackra men fantastiskt och underbart goda chokladbiskvier och att fixa med tvätt och matlagning. Jag gillar inte att vara ett offer, att se allt som har med det praktiska familjelivet som något man är tvingad att göra för att straffas… Jag älskar att vara en del i en helhet. Jag fick träffa maken i en fjuttig timme innan han flaxade vidare till Island (ja, alltså, den här sommaren har varit lite väl crazy) och i bilen lyssnade jag på intressanta tankegångar runt feminism, kvinnlighet och ”Kampen”. Jag orkar inte diskutera det i kväll, men jag återkommer. Jag kände mig i alla fall glad över att ha den bakgrund jag har och hoppas att våra döttrar ska känna att de är starka och sunda individer då de ger sig ut i vuxenvärlden och detsamma önskar jag sonen. För mig är kärleken det viktigaste som finns. Hur kan det finnas så mycket dumhet och elakhet när vi har så stora möjligheter? Hur kan så många problem ältas om och om igen utan att människor ser idiotin i ältandet och löser problemen istället?
Den 11-åriga dottern erbjöd en gratismassage och jag var inte sen att tacka ja. Hon har verkligen handlaget och jag ser en blivande massör i vardande! Jag känner mig som en ny människa efter behandlingen och nu är jag redo att ta itu med de kommande veckornas ihopknytande av lösa trådar och öppna säckar. Det är många jag skulle vilja träffa för att säga ”Auf Wiedersehen” till (jag försvinner ju liksom inte för alltid), men jag inser att tiden går mycket fortare än jag hade räknat med.
Tid, all denna tid… Tänk så mycket musik som handlar om tid. Är du med?
Green Day – Good Riddance (Time of Your Life) (Lika tvetydig som texten är, like kluven känner jag mig för det som jag står inför. Lite rädd och very excited.)
Cyndi Lauper – Time After Time (Hur kunde jag någonsin glömma en av mina favoriter?)
Eller säger jag kanske precis som R.E.M. att jag är ”Out of Time”… (Mandolin som förstainstrument på en av 1900-talets mest populära låtar. Oväntat. Men oväntat bra.)
Lova mig att du lyssnar på Mia Skäringers Tid innan du stänger det här fönstret. Vackraste texten…
Den bästa tiden är den jag tillbringar med människor som gör mig lycklig. ”Stupid is as stupid does”, eller ”Man har inte roligare än man gör sig”. Hoppas att du får vara med människor som gör dig lycklig. Eller tänk om du rentav är den människa som gör andra lyckliga?
