Märker du något konstigt med granen? Fullt riggad Disneygran på övre hälften och bara ljus där nere… Lilla L har bara tagit sönder en grandekoration, men varje gång hon har kommit gående med julkula eller något annat har vi hängt den utom räckhåll. Detta har blivit resultatet. Jag fnissar varje gång jag går förbi granen och lägger märke till hur den ser ut.
Varje dag hänger vi med lilla och stora familjen. Nu fortsätter vi mellandagarna med ännu fler släktmöten. Så mysigt, detta är mitt drömliv. Imorgon bitti åker danskarna hem, resten åker på söndag. Jag hänger med Lilla L varje morgon för att ge hennes föräldrar sovmorgon och samtidigt få njuta av hennes sällskap. Hon är verkligen charmig. Nu på morgonen satt jag med son och svärson och hade något slags filosofisk diskussion som ledde till att jag nu valt årets ord! Det återkommer jag till.
Nä, nu börjar det här uteblivna fotandet bli lite trist. Jag får kanske kommendera mig själv till ”fem foton om dagen”? Mitt konstnärliga förklädesfoto visar dock precis rätt känsla för julaftonen! Ljus och väldigt julig. Jag är glad över att julen fortsätter kännas lite magisk trots att jag har blivit rätt gammal och emellanåt lite cynisk. Men nä, den cynismen bär inte långt. Ge mig istället mer jul! Igår träffade vi ett par av mina syskon med familjer, idag kommer delar av makens familj. Låt julmaten fortsätta svälla över linningen. God fortsättning!
Snart kommer hon hem till mormor och morfar för att fira jul med oss. Ja, jag vet. Jag är lite tjatig om Lilla L. Hon var en efterlängtad liten krabat då hon kom, ett älskat barn med ett tryggt hem, trygga föräldrar, kärleksfullt nätverk. Jag har de senaste dagarna flera gånger blivit påmind om att detta inte är verkligheten för så många. Det går inte att ta in all ondska och allt elände som finns i världen. Jag hoppas att våra enkla gåvor till hjälp av olika slag når fram till ett barn som inte har allt det som Lilla L fått, till en familj som kämpar, till en gammal ensam människa, till någon som inte har det som behövs för att kunna ge sina barn en anständig jul. Jag vet att jag är privilegierad. Jag vet att jag har det bra. Jag vet också att jag blivit undervisad om att dela med mig av det jag har, allt från kapital till kunnande, avlastning, känslomässigt stöd och hjälp av annat slag. Just i juletid blir jag extra påmind om föräldrarnas fina insatser, många gånger i det tysta. Det är fint att det fortfarande hör av sig människor som vill tacka för sådant som de gjorde. ”God jul” – i detta enkla uttryck ligger en hel ocean av känslor, insikter, minnen och möjligheter. Ingen ska behöva sitta ensam på julafton och jag är tacksam för att det åtminstone finns julfirande för ensamma seniorer här i vår hemstad. En vacker dag ska jag se hur jag kan engagera mig mer i något liknande, men nu satsar jag på att ge lilla och stora familjen allt jag har den närmaste veckan.
Jag älskar att fira saker och ting. Framför allt gillar jag födelsedagar. Det har blivit förstärkt efter att ha varit med om att nära och kära gått bort mycket tidigare än vad som kan förväntas. Födelsedagar är inte något att frukta eller oja sig över. Att tiden går rår vi inte på, men att vi fortfarande är med i leken är värt att fira varje gång! Ett år äldre – so what? I ett samhälle där erfarenhet och visdom ”inte ska tryckas i ansiktet på de yngre för att de ska slippa uppleva ’ageism'” och varje tecken på tidens gång ska suddas ut med knivar och sprutor, där en regering med ledare utan erfarenhet hyllas och personer med fler år på nacken per automatik ses som bakåtsträvande – i ett sådant samhälle uppstår onödiga slitningar. Nytänkande har absolut sin plats, men inte så ofta som man kan tro. Om projekt på skolor, i kommuner och i ledningsgrupper mer ofta hade utvärderats och att informationen som kom fram sedan hade utnyttjats tror jag att vi hade sett ett bättre fungerande system. Men detta var inte tänkt att bli ett politiskt inlägg. Inte alls.
De dagar våra barn fyller år blir jag alltid lite extra känslosam. Jag kommer ihåg förlossningarna, åtminstone de versioner som har skapats efter att ha berättat olika delar av dem under de senaste 28 åren. Jag minns födelsedagar och olika åldrar och olika intressen och typiska uttryck och roliga historier. Jag minns min kärlek till var och en av dessa underbara och komplexa individer som jag har känt längst av alla, de som har vuxit i mig och vars personligheter jag redan delvis kände då de gjorde sin entré i den dystra och kalla världen. Jag gläds åt deras framgångar och jag ser de hinder de behövt forcera för att ta sig dit de är idag. Jag ser hur de tar sig an livet ur helt olika angreppsvinklar, men ser också att de fått med sig väldigt liknande tekniker och verktyg från oss föräldrar. Jag är tacksam för att jag fortfarande får ha dem här och vet att det inte är en självklarhet. Att få ett långt liv är inte en självklarhet och att vuxna barn vill ha med sina föräldrar att göra är inte heller säkert.
Idag är det vår yngsta dotters 24-årsdag. Hennes födelsedagar har många gånger firats tillsammans med hennes farmor som fyller år dagen innan. Igår var därför jag och maken hos svärmor och firade henne med tårtkalas, men dottern får vi fira via FaceTime eftersom hon och hennes man ju bor i Danmark och dessutom flyttar till ny lägenhet idag. De kommer dock på lördag och stannar i en vecka, så då firar vi lite extra. Jag tror vi får göra en sådan där julgranstårta som svärmor hade gjort – så fantastiskt god med marängbotten och sötsyrlig frukt. Själv hade jag bakat Schwarzwaldtårta och Oscar II-tårta (jag lägger aldrig rostad mandel ovanpå, men det är också gott) och tagit med mig. Just Oscar II har vi till både påsk och födelsedagar – funkar även bra för mig som inte äter vetemjöl.
Schwarzwald är svärmors favorit och den testade jag att baka första gången förra året. Inte så pilligt som man kan tro. Mer roligt att få mala rostade hasselnötter i makens mandelkvarn (han fick den i present av syrran som plockat upp att han fascinerades av sin mormors sådan då han var barn) och försöka göra tårtan estetiskt tilltalande med ganska enkla knep. Jag hade dock velat ha en tyll som gör snyggare toppar på spritsdetaljerna. Den jag använde igår är mest till semlor och den andra jag har ger snygga längder. Ett toppentips angående Schwarzwalden är att köpa färdigrostade hasselnötter!!! ICA gott liv (finns kanske andra också), så värt att slippa pilla med att rosta själv utan att bränna och sedan försöka få bort skalen.
När vi kom hem var det sedan dags att fira oväntade nya relationer genom att återigen träffa ”bloggbrudarna” som Anna drog ihop. Denna gång hade träffen jultema. Så roligt att kunna mötas på detta sätt – fem kvinnor med ungefär lika många år under rocken som bloggar och älskar julen. Somligt väldigt olikt, somligt väldigt likt. Och visst är det värt att fira att det i dagens samhälle finns medmänniskor som är villiga att se på varandra med generösa, inkännande och inbjudande glasögon? Jag är jätteglad att vi redan planerar för en tredje träff. (Den fina julkrubban från Mexiko är svärmors. Hon köpte den för några år sedan på fd Afroart, numera A world of craft, men jag ser den inte i deras butik. Något att hålla ögonen öppna för på Tradera eller liknande?)
Brudens mor var i stunden både dagen innan bröllopet och på själva dagen. Detta innebar att jag knappt tog ett vettigt kort i helgen och därmed inte har mycket att visa här. Jag hoppas kunna sätta mig i lugn och ro och se vad alla andra fångat när allt har kommit på plats igen. Just nu är det nämligen lite upp- och nervänt här hemma. Först tog det månadsvis att samla ihop, pyssla och fixa allt till den stora dagen, men jag vet att om bara ett par dagar kommer all oreda att vara organiserad igen. Hur som helst. Festen blev riktigt lyckad och alla stunder och ansträngningar som lagts ner på den var verkligen värdefulla.
Ps: Klicka på bilderna för att förstora dem och se hela bilden.
Igår gifte hon sig så, yngsta dottern. Efter en lång uppladdning intensifierades insatserna i början av veckan för att sätta alla detaljer på plats. I torsdags skulle så svärsonen be om hjälp med att gå igenom ljudsystemet inför festligheterna på lördagen. ”Eh, skulle inte ni gifta er nästa år?” Nej, det skulle de inte, damen hade gjort en dubbelbokning. Efter några kaosartade timmar (”50-årsfesten har inhyrt band, så ni får byta lokal.”) tog Stenbräckagården på Tjurkö emot för snabbinspektion. Syrran med det magiska kreativa sinnet och jag åkte ut till brudparet för att inspektera. Jag skrev i desperation till en god vän till familjen, musiker med ett finfint ljudsystem i ägorna, och frågade om han möjligtvis kunde hjälpa oss. Vi rekade bland rummen och kom fram till att det skulle kunna bli finfint. Fredagen kom, vår familj och några av mina syskon/syskonbarn jobbade hårt tillsammans med brudparet och närmare midnatt hade brudparets (och syrrans) vision om ett skogstema uppfyllts. Bilder kommer senare, såklart. Lördagen kom med stora insatser av svägerskan som lade hela sin dag på att fånga brudparet på bild (den bästa fotograf som tänkas kan), brudgummens danska familj gjorde stora insatser på olika vis, vår goda vän från Stockholm kom och var disk- och plockansvarig medan den inresta danska kockan skapade magi i köket. Det vigdes, talades, spelades, sjöngs, umgicks, gräts och skrattades om vartannat. Det blev helt enkelt en dunderfest, kanske t.o.m. bättre i den nya lokalen, och vi är så, så tacksamma!
Det är komplicerat, det där med relationer, men ingen av oss kommer undan att behöva förhålla oss till dem. Somliga får det de önskar och vill sedan inte ha det. Andra sörjer det de inte får till den grad att de går miste om allt det andra fina som finns tillgängligt. En del sabbar sina relationer medvetet eller omedvetet och får sedan sona i resten av sina liv. Somliga jobbar hårt på att bygga upp en stabil grund och kan luta sig mot den då det börjar svaja. Att få goda relationer är inte gratis och inte är det alltid särskilt lätt heller. Somligt kommer naturligt, men det betyder inte att det är rätt. Annat får man ta befälet över för att inte ledas helt åt Tjotahejti. Det sägs att tid är pengar, men tid är så mycket mer. En timme över telefonen för att få rätt hjälp är otroligt värdefullt, en timme över telefonen bredvid barnet som leker kanske inte är lika optimalt. Det gäller att hitta balans mellan sitt egos behov/önskan/viljor och sin roll som familjemedlem, vän eller samhällsmedborgare. Som sagt. Inte är det lätt.
Själv har jag gjort mycket rätt och en hel del fel i livet både gällande det ena och det andra. Jag kan inte önska bort det som blev fel, men är tacksam för att det som blev rätt står på egna ben. På den senaste tiden har jag läst om föräldrar som tvivlar på sitt eget föräldraskap, som ältar det som blev fel, undrar om de gjort för lite eller kanske för mycket. Jag tänker att just gällande min roll som mamma har jag verkligen gjort mitt bästa. Jag har bett om förlåtelse för det som blev fel och fått den. Våra tre barn är väldigt olika som individer, men alla tre vet att de kan lita på sina föräldrar i ur och skur. Vi älskar varandra. Vi ställer upp för varandra. Nu har det kommit in tre nya individer i vår lilla enhet. Två svärsöner och ett barnbarn. Man kan gissa hur mycket som helst gällande hur något kommer att bli, men sedan lever detta ”något” sitt eget liv. Jag kan vara tacksam för svärsönernas önskan att göra rätt, för det jobb deras föräldrar lagt ner och för deras villighet att göra sin del för att anpassa sig till just vår gemenskap. Jag kan förstå mina och makens föräldrars sorg över att vi drog iväg så långt med barnen och så länge. Jag inser att det fortfarande finns plats i hjärtat för de som behöver få rum där i framtiden. Just idag ligger dock fokuset på ”livets efterrätt”, det lilla barnbarn som jag älskar med allt jag har. Det är en fröjd att ha henne i mitt liv och min önskan är att det ska nå fram till henne. Grattis på ettårsdagen, lilla L! Vi älskar dig.
Vissa dagar är lättare att minnas än andra. Barnbarnets första födelsedagsfirande blev just en sådan dag för mig. Tack för att vi får ha lilla L i våra liv!
Så många dagar har jag hängt här på jorden. De flesta av dem ingår i ett sammelsurium av minnen, möjligen minnesvärda, men inte tillräckligt speciella för att sticka ut. Somliga minnen har jag plockat fram så många gånger att jag fortfarande minns dem väl, men kanske har de ändrat form på vägen? Vem vet? Jag vet iallafall att jag inte hade velat fira femtiofjärde födelsedag på något annat sätt än vad jag gjorde. Solen sken, löven brann, jag blev uppvaktad på finaste sätt från morgon till kväll, maten var god och jag fick till och med bada! Tack för livet! Tack för att det fortfarande finns glöd i mitt hjärta och hopp i min själ.
Grattis på kanelbullens dag! Jag älskar att baka. Älskar! I år har jag dock inte blivit några bullar på Vintervägen. Det hade det däremot blivit på Pantarholmen, så jag serverade maken en av svärmors bullar då jag satt på passagerarplats i bilen tidigt imorse.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag fick reda på hur dåligt jag mår av vetemjöl. Jag kommer ihåg hur plågad jag kände mig och hur sugen jag blev då jag bakade något de där första åren. En och annan fralla och bulle slank igenom. ”Det är värt det, det är ok att må dåligt då och då så gott som det är.” Med tiden började jag dock omvärdera måendet. Kalaskakor blev mindre lockande. Bakningen gav fortfarande plus på njutningskontot, men utan att locka smaklökarna. Annat fortsatte ge glädje. Den sensoriska upplevelsen av att knåda en deg med perfekt släpp. Ljudet av att röra ihop mjukt smör, vaniljsocker och strösocker. Doften av det nybakade godset. Känslan av att kunna bjuda andra på nybakat. Idag äter jag ingen vetemjölsmat och är nöjd med det beslutet. Därmed lämnar jag alla de 9 miljoner kanelbullar som beräknas gå åt i Sverige idag till er andra. Hoppas att just din bulle är perfekt söt, saftig, stunsig, flufftung och kanelig!
