Vi började denna alldeles fantastiskt vackra påskafton med sovmorgon och påskbrunch. Vissa av oss njöt av naturligt vackra ägg och andra målade roliga gubbar. Alla åt faktiskt inte ens ägg. Om jag hade kunnat ladda upp fotona ordentligt hade du fått se många fler kort, men nu får du nöja dig med ”det lilla”.

Jag gillar äggjakt i trädgården. De senaste åren har vi letat ägg hemma hos min bror i Rödeby. Jag saknade storfamiljen lite extra dagen till ära, men jag såg att svärföräldrarna hade en likadan påskduk som vår fina kökshandduk och jag vet att mamma har det bra hos syrran i Skottland, så det var okej ändå. (Fullkomligt klar logik, eller hur?) Alla hittade sina ägg och jag tror att de andra blev glada och nöjda med godiset trots att det inte fanns en smula svenskt godis kvar sedan min resa. 🙂

Det är så roligt att följa vår trädgårds utveckling. I rabatterna börjar det titta upp både det ena och det andra. Hyacintplanteringar finns till exempel på flera ställen. Just den här färgen är inte min favorit, men jag imponeras av att faktiskt ha så starka och välluktande exemplar här. Hyacinter är fina som snittblommor också, så jag kanske plockar in en liten bukett vad det lider.

Det är inte påsk utan en liten penséplantering utomhus. Precis i hörnet till min olyckliga fallplats i vintras finns en liten urgröpt ”stencementkruka” som jag tyckte passade förträffligt till årets första penséer. De piggar upp då man är på väg in i huset och är helt enkelt bara vackra.

Vi har kompisen D på besök från Sverige. Han fick följa med maken, sonen och ett par andra grabbar upp till Squaw Peak efter lunch. De hade tydligen en alldeles fantastisk hajk trots att de inte hade någon kvinna som såg till att de hade ordentligt med vatten och energitillskott med sig.

Jag och tjejerna drog in till Salt Lake City istället för att ha en egen tjejdag. Det blev riktigt lyckat – shopping, överraskningar och visa ord. Mina flickor är underbara. Jag är så glad över att vara mamma (för det mesta).

Storstaden bjöd på dramatik. Att se och höra brandbilar hojta förbi tillhör inte längre vanligheterna där vi bor. Det var nästan lite spännande med sirenljud och däcktjut.

Templet. Nästan lite magiskt vackert, eller hur?

Ibland undrar jag. Sedan tänker jag att det löser sig. Japp, det gör det. Livet är fantastiskt och vi människor är fascinerande. Tror du att sådan här musik hjälper för att återfå fokus? Jag tvivlar starkt… Tina påminde mig om den här gamla godingen. Jag håller mer på den. Puss.

I’ll find my way home

My sun shall rise in the east
So shall my heart be at peace
And if you’re asking me when
I’ll say it starts at the end
You know your will to be free
Is matched with love secretly
And talk will alter your prayer
Somehow you’ll find you are there.

Your friend is close by your side
And speaks in far ancient tongue
A seasons wish will come true
All seasons begin with you
One world we all come from
One world we melt into one

Just hold my hand and we’re there
Somehow we’re going somewhere
Somehow we’re going somewhere

You ask me where to begin
Am I so lost in my sin
You ask me where did I fall
I’ll say I can’t tell you when
But if my spirit is strong
I know it can’t be long
No questions I’m not alone
Somehow I’ll find my way home
Somehow I’ll find my way home
Somehow I’ll find my way home
Somehow I’ll find my way home