Nu ska det bli ett bröllop, vi gör oss klara för ett bröllop! På lördag är det dags och som vi har längtat! Syrran i Skottland och hennes man befinner sig på svensk mark, vår tyska syster och hennes man är på väg och resten av oss laddar på olika håll i landet. Det känns faktiskt smått overkligt och fantastiskt roligt! Brudparet hade två kyrkor med sig i diskussionen runt bröllopsplaner: Fredrikskyrkan (min svåger var ju också med i motettkören, så det var ”hans” kyrka då de bodde här i Karlskrona) och Falsterbo kyrka. Valet föll på den senare, vilket kanske också känns mer naturligt då de unga tu numera bor i Malmö.
Vi kan ju konstatera att allt fokus kommer att ligga på brudparet, men det är ändå roligt att klä sig fint och pimpa sig lite. Med tanke på hur mina naglar såg ut efter de senaste veckornas grävande i jord (jag är så dålig på att ta på mig trädgårdshandskar) kändes det på sin plats att gå till ”salong” och fixa till dem lite. Tjejen som gjorde naglarna tyckte att jag skulle lägga till lite glitter, så glitter blev det. Det ska bli roligt att se hur andra har tolkat klädkoden ”ta på dig något som du känner dig fin i”! Jag hade middagsdejt med min kompis efter nagelfixet och hon konstaterade att ”man får gå på bröllop alldeles för sällan”. Fram för fler bröllopsfester, helt enkelt!
Vi har haft några underbara dagar med besök från Ståckålm. Svärsonens föräldrar lånade ut sin bil, något som gav oss tre härliga heldagar med alla våra ungdomar! Det råkade dessutom bli fantastiskt väder, så vi njöt verkligen av att känna solens värme efter en lång, kall månad. I år tog jag alldeles för få fotografier på människorna. Påskdagen var till exempel svärföräldrarna här, men det finns bara kort på maten. Vem bryr sig om vad vi åt om tio år? Ingen alls, gissar jag. Det är alltid folket på bilderna som är det roliga. Hur som helst hann vi med milarundan på långfredagen, fredagsmys med syrran och hennes familj, påskfrulle med äggmålning, svensk påsk-pad thai lagad på Muurikkan och ett helt gäng folk som alla fick sina livs första egna påskägg, matlagning och mer matlagning, påskmässa med Motettkören och brölande orgel för en del och Han lever min Förlossare a capella för andra, påskmiddag med svärföräldrarna, världens roligaste ritspel som hittas på garticphone.com (vi var sju som spelade och vi skrattade så magen krampade), annandagsbuffé och släktforskning med faster, farbror och kusin och Snipp, snapp, snut så var påsken slut. Extradottern har nu påsklov och vi vuxna har ett bröllop att se fram emot till helgen. Så spänd jag är på att träffa syskon från Skottland och Tyskland som vi inte träffat sedan 2019!!! Med denna bildkavalkad är även påskpausen över här i bloggen och förhoppningsvis kommer jag igång med skrivandet igen. (Tack till vår äldsta dotter som delade med sig av några av sina bilder.)
Rasmus i trean på estetiska programmet i Karlskrona. Lägg förnamnet på minnet så ska jag komplettera med efternamn efter skolans vårkonsert. Gitarristen Ida, även hon ”trea”, är också grym. Jag följde med vårt extrabarn till en redovisning av gymnasiearbete eftersom Rasmus sjunger i min kör och jag redan sett (hört) prov på hans talang, men var ändå inte beredd på att få en upplevelse som jag lätt hade kunnat betala för. En del covers av Leonard Cohen, Beatles, Nick Cave och Johnny Cash, men även uruppförande av en egen komposition. Grymt!
Jag tycker det är fint att göra lite vårfräscht vid gravarna innan påsk. Mamma fick en himmel av sin favoritfärg och penséer som hon tyckte så mycket om, mormors och morfars grav fick matchande plantering med ett tillägg av påskliljor som min moster ville ha. Tyvärr kunde jag inte göra något åt den helt fruktansvärda häcken, men det får vara så. Lite senare i vår ska syrran och jag fylla i bokstäverna på båda stenarna så man kan se vad det står.
Jag försöker vara en fördragsam människa, men det här gör mig bara så fruktansvärt arg! Hur svårt ska det vara att ta hand om sin egen skit och inte dumpa ansvaret på andra? Samma mönster upprepas av personer som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt låter sina medmänniskor lida för att de bär på något som är svårt att hantera. Väx upp! Ta ansvar!
Ska vi sedan gå från riktigt arg till riktigt glad måste jag istället nämna gårdagens kalas. Kul att träffas, svärmor hade fixat så fint och gott och vi fick hänga med människor som jag älskar. Jag är så glad över att de fick extradottern att känna sig välkommen och omfamnad. Kalasande med lite fler personer känns faktiskt fortfarande lite, tja, förbjudet. Har dock verkligen saknat den här biten av livet och är otroligt tacksam för att vi kommit hit!
Sent omsider var det dags att omskola tomater, chili och paprika. Det har planerats för länge, men först nu kom jag till skott! Det har gått riktigt bra med mitt försök att bara samla egna fröer av tomater och grobarheten var i det närmaste 100%. Eftersom jag nu har så goda tomater så borde det gå att fortsätta så här framöver om jag inte vill komplettera med någon sort. Nästa år vågar jag kanske samma med chili och paprika? Vi får se. Skönt i alla fall att den här delen är avklarad, det är en av mina vägbulor då det gäller odlandet. Det är ju svårt att få plats med allt, särskilt som att pelargonerna får ta alldeles för mycket plats!! Pelargontrappan kommer i alla fall att bli full på alla tre nivåer i år och så har vi de stora krukorna som står på marken… Jag frågar igen, kan man ha för många pelargoner? Vi får väl se vad som händer.
Ikväll kommer våra barn hem för att fira påsk med oss, så kanske blir det inget uppladdat här i påskhelgen. I så fall återkommer jag efter ledigheten! Ha det så fint så länge. Jag hoppas du har det du behöver och att du mår bra. Glad påsk!
Femtiotvå år har runnit under broarna. Igår firade vi, för visst ska vi fira allt som firas kan?! Varmrökt lax, tårta och och blomster blev själva kulissen, det viktigaste var ändå människorna som var där. Älskar att vi kan träffas igen, men visst känns det fortfarande lite konstigt att sitta vid bordet med två iläggsskivor.
Dagen till ära kom de fina ljuslyktorna från svärmor upp. De har legat i sin låda och väntat på bättre tider alldeles för länge, typ två år. Nu fick både de och fotogenlampan komma upp och jag är så glad! Det blev verkligen mysigt.
Att komma in i köket på morgonen och möta det här…
… och det här gjorde mig glad. Glad att det finns diskmaskin, människor att fira med, anledning att fira, att det går att träffas och att vi har ett tryggt hem att fira i. Inget av detta bör tas för givet.
Ska vi prata om det här? Jaja, vi får väl skylla på att jag inte var med i svängarna. Vår yngsta dotter beställde passtid i februari i Stockholm och fick en tid i mars. Hon fick jobb den dagen och bestämde sig för att avboka. Då hon ett par dagar senare skulle boka ny tid ringde hon upprörd och berättade att nästa tid som fanns tillgänglig var i september! Nej, det måste vara fel, sa den förnuftiga mamman och tänkte curla lite. Det visade sig dessvärre stämma. Då hon satte sig för att boka en tid här i Blekinge eftersom dottern ändå skulle komma till påsk insåg hon att det var ännu värre här. Efter ytterligare tid insåg samma mamma att hennes och makens pass går ut i sommar och att de skulle behöva boka tid de också. Jo, men hoppsan. Inga tider i Karlskrona alls och i Karlshamn fanns det fyra kvar. I november. Jahaja, inget att hänga läpp över. Jag gissar att utlandsresor inte står på tapeten i år då.
Något som dock står i fokus just idag är makens fö(r)delsedag. Den delar han med ett gäng andra födelsedagsbarn, så är du en av dem passar jag på att gratta dig också. Jag har för första gången hissat flaggan (det var plättlätt) och ska nu uppvakta med frukost på sängen enligt konstens alla regler. Hurra, hurra, hurra, hurrAAA!
Eh, jag förstår inte? De senaste dagarna har mängder av personer hittat hit till bloggen via https://monnah.se/?tag=skonhetsoperationer. Vad märkligt. Visst har jag etiketten skönhetsoperationer, men den används inte särskilt ofta. Jag gissar att folk blir lite besvikna om de hade hoppats hitta tips om olika operationer. Jag har ett verktyg som heter Google Analytics. Det var jättebra för några år sedan då jag såg med vilka sökord läsare hittade hit. Jag tror att det kan ha varit GDPR som satte stopp för detta. Nu får jag bara besked om vilken ”sida” i min blogg som läsare landar på. Hur som helst går jag ytterst sällan in på Analytics numera, men när jag såg att jag hade haft många fler besök än vanligt blev jag lite nyfiken. På ett år kommer träffarna från ungefär 13 000 separata källor (telefoner, datorer, plattor) och av dem är ca 200 återkommande. Av de 200 finns det både då och då-läsare och varjedagsbesökare. Då kanske du förstår om jag tycker det är spännande att helt plötsligt flera hundra hittar till etiketten ”skönhetsoperationer” på bara några dagar.
Efter att ha skrivit om det märkliga fenomenet är det dags att ta itu med det jag tänkte berätta om idag. Jag skriver ofta om min yngsta faster eftersom hon är min mentor, ”influenser” och någon jag ofta delar tankar med. 1989 bodde jag ett halvår hos henne, hennes man och deras barn. Igår firades sagde mans sjuttioårsdag. Dessvärre tog jag bara ett fåtal bilder och födelsedagsbarnet hamnade bara på en där han står bakom sin fru och inte syns. Jaja, jag får tänka som så att jag hade så trevligt att det inte fanns tid att dra fram telefonen!
Igår firade vi livet och jag är så glad att syrran och jag fick vara med. Vi representerade våra bortgångna föräldrar då det var syskon med respektive som var bjudna till kalaset. (Min farbror i Dalsjöfors behövde skjuts, så hans son körde ner honom. En kusin bor även i kalashuset, så han fick också vara med. Vi var alltså ett litet gäng kusiner på plats.) När det kalasas i den här storfamiljen finns det några återkommande diskussionsämnen: alla hundratals familjemedlemmar (inte hundratals kanske, men över hundra vid det här laget), odling, mänskliga relationer, familjedrag, minnen, den goda maten och dålig humor. Eller, den dåliga humorn kanske mer tar plats utan att vi pratar om den. Jag älskar det! Det brukar även hållas tal, så också igår. Jag bidrog med ett lite musikaliskt tal med hjälp av gitarren, Magnus Uggla på stereon och en allsång, men spelade också en stund på fiol under kaffet. Kul att agera ”underhållning”!
Faster berättade att min farmor sa att det bästa hon visste var att ”sylta, safta och ställa till kalas”. Så härligt, jag känner verkligen att detta finns ”i mitt DNA”! När jag såg det här härliga konstverket igår fotade jag åtminstone av det, så alla som var på kalaset får representera av gubbarna i bild. ”Det finns saker man gör för att de känns rätt och de är meningslösa och de kanske inte inbringar några pengar och det kan vara den verkliga anledningen till att vi är här: att älska varandra och att äta varandras mat och säga att det var gott.” Jag vet att min faster förberedde detta kalas under hela veckan fram till igår. Vi som var där uppskattade verkligen allt det goda. Min faster lagar så fantastiskt god mat, det blir fest vare sig hon gör soppa på egenplockade nypon eller som igår, portergryta med Amandine-potatisar och smarriga tillbehör och så tre olika efterrätter, den ena läckrare än den andra. Jag är så tacksam för gänget jag har i ryggen. Det förpliktigar att komma från ”tack för att du har varit så snäll och duktig idag”, men mest har det gett mig så mycket gott. Både bildligt och bokstavligt… Med två härliga firanden i ryggen denna helg ser jag fram emot en ny vecka, sol och spännande samtal. Lev väl, hör du. Ät lite god mat, gör ingenting i solen (eller i skuggan), skänk en tacksam tanke till en medmänniska (eller skriv och tacka för vad-det-nu-är).
Har du missat att jag älskar traditioner? Det gör jag i alla fall. När jag och maken satt och pratade om just konservatism ställt mot liberalism (att åka från Sturkö in till Karlskrona innebär nu att man måste svälja en minst sagt tråkig avverkning längs med E22) kom vi fram emot att den där balansen är svår. Nermejningen av allt ”gammalt” till förmån för hemska betongklossar med modern standard lämnar fortfarande sår i många svenska städer. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig ett samhälle utan inomhusvatten, elektricitet, möjlighet att välja sin egen väg i livet, transportfordon som inte är träkärror med hjul osv. osv. Jag älskar att fira högtider med många återkommande moment, men jag förstår verkligen min syster och hennes familj som gärna åker ut på fjället och går på restaurang på julafton. Jag älskar att fira födelsedag, men jag förstår brorsans frustration då han pratar om hur alla klasskamrater för hans dotter måste bjudas på kalas samtidigt som att kalas idag verkar innebära stora happenings på bio, laser game eller liknande.
En tradition som startades efter att min bror, syster och deras familjer hade införskaffat farfars föräldrahem är att vi samlas där i samband med syrrans födelsedag i mars för att vårröja och äta god mat. Vi har alltid lyckats pricka in helt okej väder, men igår blev det extra härligt. Vi kom till Klackamåla på årets absolut finaste dag (idag är det molnigt och småkyligt) och möttes av en himmel som snart sagt kan matchas av en IKEA-kasse.
För några år sedan gick det inte att ta sig fram i trädgården, men för varje år liknar området runt huset mer och mer en trädgård. Just igår var det för torrt för att våga elda, men vi samlade nedblåsta grenar och annat till en härlig eldningshög för någon dag då marken fuktats lite.
Det bästa är att alla kan hjälpa till! Så roligt att se kusinerna leka och samtidigt lära sig uppskatta lagarbete.
Mina två brorsor uppehöll sig vid vedklyven och det går inte att se dem utan att tänka på Far. Ojojoj, jag undrar just hur stor del av sitt liv som min far tillbringade med skog i någon form…
I år bjöd syrrans familj på nyfriterade (!) munkar där ute i skogen! Fantastiskt att det återigen finns fungerande elektricitet här.
Munksmeten ska jäsa, så allt var förberett hemma i stan fram till de sista momenten, nämligen att fritera och glasera/sockerpudra.
Så mysigt!
Roligt att se Fars blodgivarmuggar vara med på födelsedagsfirande ute i det fria. Kan inte tänka mig något mer rätt!
Den lille grabben brukar jag ha mycket roligt tillsammans med, men igår hade jag förlorat all min tjusning. Han följde istället sin farbror som en magnet. Kanske hade att göra med att jag inte hade någon…
… traktor att locka med. Jag tror aldrig jag träffat en unge som inte älskar att köra traktor. Just det här fotot finns i olika versioner med typ alla barn jag sett växa upp i vår storfamilj. Själv älskar jag både doften och ljudet av traktorer, men jag kom just på att jag faktiskt inte kan köra traktor. Det är ju jättefånigt! Nästa gång jag har möjlighet ska jag minsann se till att övningsköra lite muskedundermaskin.
Kolla själv så nöjd han var, traktorchauffören. Han fick inte vara med och klyva ved, men han satt här och lekte arbetsledare med sina fantastiska arbetsbyxor. Sådana behöver nog jag också skaffa mig. Jag älskar fickor i väskor och känner att det här måste vara mitt ultimata plagg. Å andra sidan glömmer jag alltid vad jag stoppar i de där väskfickorna, så kanske inte…
Det här radarparet älskar jag också att se in action. Storebror jobbade hårt tillsammans med mig utan att gnälla. Jag ser att det finns potential där. Lillasyster har de bästa förutsättningarna för att bli arbetsledare och koordinator! Jag vet ingen som är så observant på detaljer…
Kolla själv! Tonårsbrorsorna var duktiga på att montera ner ett nät som hade satts upp av tidigare ägare medan syrran bestämde hur det skulle gå till.
Min Fitbit surrade för 10 000 steg tidigt. Jag tror det blev rätt många steg för oss alla.
Hej, hej. Jag står oftast bakom kameran, men jag ville att fånga hur glad jag kände mig. Bättre dag har jag svårt att tänka mig!
Munkarna gick jag miste om, men tårtan satt finfint efter korvgrillningen.
Tänk vad mycket man hinner med på bara två halvdagar och en natt! Det här gänget brukade hänga tillsammans varje gång det var träff hemma hos farmor (mormor för två av damerna, om detta hade vi många diskussioner), men jag gick även i samma klass som en av dem under hela grundskolan. I augusti 2020 kom vi på att vi ville fira våra femtioårsdagar med varandra och tydligen var det så hoppfullt med öppningar efter de första restriktionerna att vi trodde att vi skulle kunna träffas på Teleborgs slott i Växjö framåt hösten. Tji fick vi och planen puttades framåt några gånger innan vi hamnade här. Bättre sent än aldrig har aldrig känts så självklart! Jag och kusinen från Ronneby kom med bil och hämtade upp de andra två på stationen. Vi tog oss vidare till Växjös mest populära burgare på Umami Monkey. Både karnivorer och vegetarianer var mycket nöjda med sina väl tilltagna portioner och våra munläder blev väl insmorda av majonnäs och annat smarrigt.
Lilla slottspaketet hade omvandlats till ett Alla hjärtans-paket, men inte misstyckte vi. Vem blir ledsen över en sådan här mottagning? Bubbel, praliner och hjärtan på rummen längst uppe i slottet. Det var lite kyligt och vi delade toaletter och duschar i korridoren, men det bidrog även till känslan att vi faktiskt befann oss på ett slott.
Vårt paket bjöd på allt möjligt som vi skulle hinna äta mellan 15.00 på lördagen och 11.00 på söndagen. Vi började med att spana in omgivningarna och det var lätt att bli imponerad. I ett av rummen var det uppdukat till kvällens middag och det var nästan så att jag hörde ljudet av frasande långkjolar. Slottet är faktiskt inte särskilt gammalt, utan stod klart år 1900 då greve Fredrik Bonde af Björnö hade låtit bygga Teleborgs Slott som morgongåva till sin unga hustru Anna Koskull. Det är inte alla som får sådana gåvor. Själv fick jag en klocka, men var mycket nöjd med den.
Runt hela slottet stod fantastiska blomsterarrangemang, något som ytterligare förhöjde känslan av att få skämma bort sig själv med lite extra lyx. Vi fick till och med sol denna efterlängtade dag! Inte dåligt och i dessa tider lyxigt även det.
Efter fikat var det dags för oss att gå ut och rasta benen. Vi gick runt sjön och bjöds på vackra naturupplevelser trots att slottet ligger så centralt. Isen sjöng! Lyssna själv.
Det här profilen gjorde sig väl i solnedgångsljuset. Det är något särskilt med ”Disneyslott”. Så vackert med speglingarna i vattnet också.
När vi kom tillbaka ville äldstekusinen få sig själv förevigad med både slott och måne och det var förstås inga problem. Hennes systrar är yogisar och kanske är det därför hon med sådan lätthet balanserade på den lösa stenstolpen som vinglade lite lagom. Bakom slottet ligger hela Linnéuniversitetet (det som kallades Högskolan i Växjö på den tiden då jag bodde bara en bit härifrån). Jag tror lärarutbildningen har flyttat ut hit, men på min tid studerade vi på det gamla lärarseminariet inne i stan. Jag tror bara jag var här ute ett fåtal gånger under åren i Växjö trots att jag bodde så nära, men med tanke på hur få minnen jag har från vissa perioder är det kanske inte konstigt.
Efter att ha svidat om lite var det dags att inta en fyrarätters med stärkta servetter och riktigt god mat. Jag undrade hur mina jordärtskockor mår när jag njöt extra mycket av denna jordärtskockssoppa. Mums! Och ryggbiffen var den första riktigt fina köttbit jag åt på mycket länge, perfekt tillagad och mör. Jag älskar vegetarisk mat, men njuter även av gott kött. Jag hoppas denna bit kom från en glad tjur!
Vi fortsatte att äta och ”efterfesta” i ett av sovrummen för att sedan vakna upp till ett dignande frukostbord. Orden fortsatte att flöda över. Många släktingar är kända för att gilla att prata och gräva i olika spännande ämnen. Ingen behövde gå omkring hungrig eller uttråkad, det var då ett som var säkert! Vi behövde skaka ner maten efter frukostbuffén och gick då runt Växjösjön. Där hittar man numera den populära installationen ”Alla är” av konstnären Torbjörn Johansson. Statyerna har i olika omgångar stulits och vandaliserats, något som får mig att se rött. Det är inte bara lillans kjol jag tänker på, utan jag funderar på hur folk tänker när de sabbar en sådan här fantastisk grej som är tänkt att glädja alla som går förbi här.
Allra finast är kanske den här som står och möter och omfamnar livet på sin sten.
Jag blir alltid så förvånad då jag inser hur mycket man kan hinna med på så kort tid. Jag åkte hemifrån klockan nio på lördagsmorgonen och steg in innanför dörren vid 16.20 på söndagseftermiddagen. Det kändes som att jag hade varit iväg i flera dagar, både gällande alla aktiviteter, det jag hunnit uppleva och all mat som hade intagits, hahaha. Ensam i huset och lite genomfrusen efter slott, tåg och buss laddade jag vedspisen full och låg på vår Fatboy i köket och lyssnade på en ljudbok. Vilken helg! Den kommer jag att leva länge på. Jag kan varmt rekommendera Teleborgs slott för olika äventyr. Växjö kändes lite mer levande än Karlskrona, men det var väl för att vi kom dit vid lunch på en lördag gissar jag. Förhoppningsvis kommer restriktionerna att ge oss lite mer liv och rörelse i takt med att våren ger sig tillkänna. Jag tycker det är dags att vi får möjlighet att ta oss ut ur detta ofrivilliga ide!
Mellan den 19 augusti 1994 och den 4 januari 2022 har det gått hela 10 000 dagar. Fråga mig inte hur det gick till, men på något vis hamnade vår 10 000-dagarsjubileumsdag i kalendern på telefonen. Tiotusen dagar. Det är ju en hel evighet! Så lite vi visste, både maken och jag. Vi har varit med om så mycket fint och så mycket svårt tillsammans. När jag ser bilden här ovan minns jag känslan av overklighet. Hade vi verkligen lovat varandra evig trohet? Och vad skulle det innebära? Men mest kändes det faktiskt självklart och rätt. Rätt känns det fortfarande och det självklara har vi fått jobba oss fram till.
Förälskelse och kärlek har somligt gemensamt, men de är inte synonymer till varandra. Det förstår man om man tänker på hur många man kan älska. Förälskelsen tenderar att vara knuten till en person, och under korta och ganska intensiva perioder. Det är inte konstigt att Hollywoodkändisar (eller vanliga Svenssons) ”har träffat sitt livs kärlek”, hunnit skaffa barn tillsammans och sedan skilja sig inom bara några år. Det ligger säkert inget falskt i deras uppsåt. De som tolkar allt efter evolutionsteori menar att förälskelse är starkt bunden till betydelsen för artens fortlevnad. Man svävar i ett rus av serotonin och dopamin och blir blind för eventuella baksidor hos föremålet för förälskelsen. Allt som betyder något är att få vara nära och uppleva världen bara med föremålet för förälskelsen. Har man tur övergår detta stadium i en varaktig kärlek. I denna starka anknytning kan det finnas utrymme också för svagheter och svårigheter. ”I nöd och lust”.
Det finns de som älskar bara ett fåtal och andra som älskar många. Det finns den obesvarade eller den allt för svåra kärleken. Det finns somliga som tappar taget om varandra, men hittar tillbaka. Det är inte ovanligt att man i långa kärleksförhållanden får uppleva flera perioder av förälskelse. Det finns par som lever tillsammans utan att älska varandra. Man kan älska någon och vara förälskad i någon annan. (I de flesta otrohetsfall är detta ett faktum, något som innebär att så många väljer att gå tillbaka till den trygga kärleksrelationen då de inser att förälskelsen kommer att kosta för mycket att bygga vidare på.) Det finns folk som misstar förälskelse för kärlek och är ständigt otrogna pga detta.
Problemet med alla relationer är att de kräver engagemang. Inte ens föräldra- och barnrelationen är 100% säker. Vi behöver berätta för personer vi älskar vad de betyder för oss. Inte bara för deras skull, utan också för vår egen. Ibland får vi göra saker för den andres skull, offra något. Inte på ett skadligt sätt, utan som ett sätt att visa sin goda vilja. ”En till mig, en till dig och en till oss båda.” Kommunikation är A och O. Inte om allt och överallt, men i tid och om sådant som känns viktigt för en själv. Hur ska den andra annars kunna veta vad som snurrar runt i ditt huvud? Dessvärre är ytterst få tillräckligt kunniga i den ädla konsten att läsa tankar.
Igår skålade vi för 10 000 dagar till i varsin kopp örtte (maken fastar) och sedan fick det vara bra med det. Efter så många dagar tillsammans vet vi var vi har varandra, men inte utan att det har kostat på. Och det tycker jag är viktigt att förmedla, särskilt för par som inte varit ihop så länge men är förbi förälskelsefasen. Ibland är det fantastiskt, ibland är det fruktansvärt tungt och för det allra mesta ÄR det bara. Svårigheterna kommer, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi gjort oss förtjänta av dem eller inte. Det är mycket som är tungt att bära och ibland förlorar vi all styrka. Ibland kan jag få bära dig, ibland får du bära mig och ibland får vi bara vila i Guds nåd (eller med hopp om bättre tider för alla som inte tror på en högre makt). Ta hand om dig. Och vårda kärleken, både den romantiska och den som bygger på familje- och vänskapsband.
