expert – monnah

23 november 2025.

Vilket är det bästa sättet att utföra något på? Rätt sätt? Jag lyssnar på forskning, studier och olika misslyckade projekt som hade goda intentioner och suckar. Känner mig gammal på ett sätt som inte är det bra. Så där som att jag hoppas att jag får leva jättelänge till, men att jag på något sätt bär på något som avfärdar mig och andra i min ålder som ”för gamla”. Tänker att sunt förnuft verkar tillhöra historien, att allmänbildning inte längre ses som viktig och att konsekvenstänk är något som inte premieras. Det har kanske alltid varit så, jag har kanske precis samma tankar som andra i min ålder för hundra, tvåhundra, femhundra år sedan? Jag hör om vänner och bekanta med stor erfarenhet och med ett gäng år kvar till pension vars tjänster inte verkar intressanta då de söker nytt arbete. Varför finns det en så stark ålderism i Sverige och många andra västerländska länder, medan andra kulturer förlitar sig på ”di gamle”, högaktar och respekterar dem?

Ibland glömmer vi att det finns gott att hämta på många olika ställen, men att samma källa som är expert i en fråga gällande något annat kan ge råd som leder oss helt fel. Sällan är det en person som sitter på alla svar. Varför ge Agnes Wold, Leif GW Persson och andra ”experter” en position där de förväntas veta allt om sådant som de faktiskt inte vet mer om än andra som är intresserade av samma frågor? (Visar jag själv ålderism som ifrågasätter deras allmänna klokskap?) Är det rentav så att det finns olika slags experter, de som snöat in på ett specifikt ämne och andra som är experter eftersom de tagit in så mycket kunskap från en massa olika områden?

Intensivt föräldraskap är en grej. Den senaste studien jag läste handlade om det. Det heter så, det där förhållningssättet till barn där de är hela förälderns värld och allt annat är sekundärt. Inte bara känslomässigt, alltså, utan praktiskt och ekonomiskt. Att man ska sitta och titta på allt barnet (oavsett ålder) gör, leka med det, fråga det om råd gällande vad de vill äta, ha på sig, titta på. Lägga sina pengar på en massa ”måsten” till barnet. Lyssna på vad ”experter” säger och lita på att ”experter” är bättre på deras barn än de själva är. Själv tänker jag att jag är tacksam för syster och dotter med sunt förnuft, för det visar sig att detta förhållningssätt inte bara låter knäppt utan också leder till kvinnor som mår dåligt då de inte känner att de räcker till. Försök att vara bäst på allt (en annan norm i dagens värld) samtidigt som du hela tiden ska sitta och titta på ditt barn och vara cool och kärleksfull och intresserad och delaktig och uppmuntrande – allt på bekostnad av allt annat som behöver göras. Jobba heltid, titta och styras av barn morgon, kväll och helger och sedan jobba en heltid till med allt som behöver göras i ett hushåll. Jag sitter här och tycker, förstår om det yngre gardet vill avvisa en gammal kvinnas tyckande och tänkande. Jag är tacksam för att jag har distans nog att förstå att det är svårare för mig att förstå hur det är i en värld som inte längre ser likadan ut som den jag hade små barn i. Jag är tacksam för allt tyckande och tänkande jag fick från olika gamlingar angående mitt eget föräldraskap, både det som inte efterfrågades och de råd jag sökte själv. Det fick mig att expandera mitt sinne och ledde mig många gånger vidare. Jag är tacksam för alla som gått före mig och naturligtvis är jag också tacksam för att det går att tänka om då man hamnat på en väg som inte leder till något gott.

Om att tro att man kan.

Om du fick önska att du kunde göra vad som helst, vad skulle du göra då? För några månader sedan läste vi i familjen om ”10 000-timmarsregeln”, eller att i princip vem som helst kan bli expert inom i stort sett vilket område som helst genom att träna på rätt sätt och med en duktig lärare. Det här satte griller i 11-åringens hjärna. Sedan vi andra sedan länge lagt dessa intressanta middagsdiskussioner bakom oss tänker hon fortfarande på hur hon ska bli expert. Hon nöjer sig inte med att bli proffsig pianist. Nej, hon ska också bli jätteduktig på engelska, tyska, franska, italienska, spanska, mandarin, japanska och thailändska. S övar på sin pianoläxa mellan 15 och 30 minuter per dag, oftast längre på helgerna. Hon har insett att hon ligger efter och att hon borde lägga ner några timmar per dag och mål för att hinna med alla de där tiotusentals timmarna som lär krävas, men tror ni hon låter det tynga sinnet? Inte då! Härom dagen letade hon upp det spanskläromedel med cd-skivor och allt som svärmor skänkte till maken efter att han uttalat önskemål om att lära sig spanska. (Han hinner dock aldrig riktigt med något annat än sitt programmerande och sina två stora intressen.) Inifrån S sovrum kunde man sedan höra följande:

Hola! (Jag vet att man ska sätta ut sådana där upp-och-ner-utropstecken, men vet inte hur man får till dem på tangentbordet.) Cómo estás? (Eller ska frågetecknet också vara upp och ner?) Längre hängde jag inte med. Jag har aldrig läst spanska och det enda jag kan har jag lärt mig genom min chilenska kompis…

Nu vill jag komma till det som gjorde att jag ville skriva om just det här idag. S har aldrig varit ”tidig” med annat än sin empatiska förmåga. Hon får kämpa med alla teoretiska ämnen i skolan, men hon ger ALDRIG upp. Hon lägger ner massor av tid på sina matteläxor till exempel, men jag har aldrig, vad jag kan komma ihåg, hört henne säga ”Nej, jag hatar detta!” eller ”Det är ingen mening med att jag fortsätter!”. Hon kämpar på. Inget får sänka henne. Jag har så mycket att lära mig av henne! Hon lever verkligen enligt måttot att ”The sky’s the limit”. Går det inte idag så går det en annan dag.

Ser ni fiolen på pianot? Den är min. Ser ni också strängen som har gått av och som reser sig som ett sorgligt monument? Den ska bytas ut. Det är också en del annat som behöver fixas. Es f d fiollärare var snäll och tipsade om var man kan renovera sitt instrument. Det var för flera månader sedan. Tror ni att något hänt? Det är lätt för mig att säga att jag önskar att jag inte hade slutat öva, att jag hade lyssnat på min duktige fiollärare som fick iväg flera elever till diverse musikhögskolor eller att jag skulle vilja börja spela i en orkester igen… De två första önskningarna kan jag inte göra något åt. Om inte om funnes... Den sista kan jag faktiskt göra något åt, i alla fall försöka. En bra början är att få iväg mitt instrument till fioldoktorn. Jag måste tro att jag kan. Jag ser min dotter och inser att den som stoppar mig är jag själv. Nu är det dags att göra något åt det! Det finns 24 timmar på ett dygn. Om jag bara ägnar en timme om dagen åt sådant som får mig att växa har jag om jag som mormor och farmor lever tills jag blir ungefär 90 år gammal närmare 18 000 timmar på mig att bli expert på att växa som människa. Vad sägs om det? Visst låter det som en bra plan?