När jag var tonåring träffade jag då och då folk som slängde sig med amerikanska ord och uttryck, som pratade svengelska och som ibland verkade ha ”glömt” sin svenska. Jag tyckte det var otroligt löjligt och muttrade gärna lite inom mig själv över detta. Inte kunde man väl glömma sitt modersmål och svenska var svenska medan engelska var engelska.

Runt samma tid kunde vi också se denna intervju med Dolph Lundgren. Alltså, jag tänkte att killen måste vara riktigt blåst… Men det visade sig handla om något annat. Dolph är nämligen civilingenjör inom kemiteknik. Han var den första på sin gymnasieskola i Kramfors som gick ut med maxbetyg (5,0 på den tiden), har pluggat på KTH i Stockholm, University of Sydney och fick dessutom ett Fulbright-stipendium till Massachussets Institute of Technology i USA (inte fy skam). När han gick på MIT började dock hans skådiskarriär komma igång och han gick väl i karaktär så till den milda grad att svenskan fick ta plats i baksätet. Blåst är han iallafall inte. Han hade helt enkelt gått in i karaktär med hull och hår, så till den grad att modersmålet hade fått ta stryk.

Tiden gick och jag bodde ett år, två år och fyra år till i landet på andra sidan pölen. Jag började inse att modersmålet påverkas på olika sätt när ett annat språk tar plats i ens liv. Jag blev själv en sådan där löjlig person som slänger sig med svengelska uttryck och våra tre barn som bodde i USA som tonåringar gick tydligt miste om en del av sin svenska som de nu som vuxna försöker ta igen (mest påhejade av sin käre far). Det visar sig vara ganska svårt då denna generation överlag tagit till sig engelska som ett alternativt modersmål mer än som ett andraspråk vilket märks på språkbruket rent allmänt.

På högskolor och universitet i Sverige har engelska tagit allt större plats sedan slutet på 1900-talet. Denna kartläggning från 2010 gissar jag redan är inaktuell, men jag hade ändå velat läsa den. Sedan har vi engelskan som förstaval hos autister. Hör du svenska barn och ungdomar prata engelska med varandra är sannolikheten ganska hög att de hade fått en Asperger-diagnos ”förr i tiden” (tänk på mitt inlägg om diagnoser häromdagen). Varför de väljer att tala engelska forskas det nu på. Det verkar inte som att forskningsstudien är avslutad än, men några av de teorier som finns till varför dessa personer väljer engelska framför svenska är följande:

• Som autist har man ofta problem med sociala interaktioner, att umgås via en skärm kan kännas betydligt bekvämare. De forum där man hittar sina vänner är ofta på engelska, den information man tar del av är på engelska. Man tillbringar ofta väldigt mycket tid i den engelsktalande skärmvärlden och man blir sålunda duktig pga exponering.
• Särintresse. Många autister ”snöar in” på intresseområden och engelska kan bli ett sådant.
• Det kan kännas skönt att distansera sig till sina känslor, engelskan blir en sköld som gör det lättare att tala om sådant som annars känns jobbigt.

Hur som helst. Svenskan kanske inte är under attack, men något håller på att hända. Jag tycker det är viktigt att värna om vårt språk, något som Sara Lövestam tog upp i SvD:s Språkspalten för några år sedan. Jag ska göra vad jag kan för att inte fortsätta svänga mig med svengelska och borde kanske därför ändra titeln på det här inlägget till ”Språkvibbar” eller ”Språkkänslor”. Som Sara skrev är det bara vi svenskar som kan värna om vårt språk och som behöver ta ansvar för att det fortsätter finnas och fortsätter utvecklas.