Sparsam, till vilket pris?

Igår hade min far varit väldigt stolt. Maken åkte iväg till ICA för att plocka upp en ”Too good to go”-påse med bröd som vi hade betalat 29 kronor för och för att fylla på kylen nu när jag ska vara borta i veckan. (Jag ska bo hemma hos svärfar igen i några dagar.) Far köpte halva priset-varor långt innan det var så vanligt som det är idag, kanske tyckte vi till och med att det var pinsamt. Numera finns det en helt annan medvetenhet om att ”bäst före”-datum inte alls betyder ”livsfarligt efter detta datum”. Jag kommer ihåg när min moster slängde flera hinkar med honung ”för bäst före-datumet hade gått ut”. Som du kanske vet kan honung som är rätt behandlad hålla i princip hur länge som helst.

Hur som helst, den här Too good to go-appen tipsade syrran om. Det är flera butiker runt om i kommunen som lägger upp kassar av olika slag från dag till dag. Tyvärr får man inte veta vad kassarna innehåller, men man får en indikation. Vårt ICA erbjuder t ex idag ”frukt och grönt” (kostnad 55, värde 120), ”bröd och fika” (kostnad 39, värde 120) samt ”överraskningskasse” (kostnad 65, värde 120). Tanken är att ingenting får vara mögligt, mosigt eller ruttet, allt ska gå att använda. Däremot kan det betyda att man måste ta hand om det som finns i kassen på en gång.

Bröden maken hämtade hem hade bäst före-datum satt till 23/2, vilket alltså var igår. Nu är således frysen full med bröd som räcker för makens behov i flera månader. Scandic har frukostkassar för 49 kr (värde 150) och Karlskronafloristerna erbjuder snittblommor i någon överraskningspåse för 69 kr (värde 210), men det finns också erbjudande från City Gross, Circle K och ett café i Lyckeby. Jag gissar att man kan bli väldigt positivt överraskad ibland, medan andra påsar känns lite mer som nästan-soppåsar. Jag tycker att det är toppen att veta att man från butikernas håll gör sitt för att inte en massa mat ska dumpas i onödan. Jag har följt en snubbe som dumpstrar, alltså tar sig in i butikers containrar och ”dyker” efter varor som har slängts. Det är mycket intressant att se vad han hittar, men har inte magen som krävs för att utföra detta arbete. Med det sagt tycker jag att det känns väldigt onödigt att slänga fullt ätlig mat och användbara varor och är tacksam för alla initiativ att kringgå detta.

Continue Reading

Sug i magen.

Vi fick ett brev. Ett riktigt, i brevlådan! En alla hjärtans dag-hälsning från någon som jag var nära för många, många år sedan och hennes fina familj. Man, barn och barnbarn, alla klädda i samma toner för att matcha, men inte för matchiga. Sandstrand och mjukt ljus och shorts och solbränna. Lyxiga kläder. Mycket pengar. Det känns ibland så konstigt att se vart våra Philly-vänner tagit vägen efter Wharton-tiden. Wharton räknas fortfarande som bästa business school av Financial Times, precis som då maken gick där. Många ”prominenta” har gått i lära i dessa lokaler. Makens klasskompis pappa donerade $40 000 000 till skolan året innan de gick där. (Jag gissar att sonen slapp betala tuition.) Vad inflationen gjort med den summan sedan 1995 vet jag inte, det är sjukt mycket pengar hur som helst.

Det känns ibland som en dröm att ha rört sig i en värld som vi en gång hade kontakt med. En värld där man pratar om ”bonus rooms” (att inreda sitt hus med de stora bonusar som delas ut i finanskretsar), där man har gigantiska hus som kostar sisådär $20 000 000, där man bor i ”gated communities” (bostadsområden bakom grindar med egen security). En värld där man är med i Sköna Hem med sitt nyrenoverade hus och visar bilder på DRÖM-köket som man med lite kunskap om paret som äger det vet aldrig används eftersom båda jobbar så mycket att de bara tar med sig take out hem och poppar amfetamin för att orka. En värld där man är gift med en som man representerar tillsammans med, har barn med och kör företaget familjen med medan man delar sitt innersta med någon annan. En värld där kvinnorna inte äter, men alltid bjuder på den mest fantastiska mat som tänkas kan. (Ingen på bjudningarna äter förresten heller direkt något.) En värld där man skänker en massa pengar för att få skattelättnader, kanske är engagerad i något flashigt miljöprojekt där man har fundraisers som kostar tusentals dollar för att gå på. En värld där fokus ligger på yta, både sin egen och sitt boendes. En värld där man betalar någon annan för att ta hand om det som jag själv ägnar mitt liv åt vid sidan av jobbet – städerska, trädgårdsmästare, kock/restaurangmat, barnvakt – för att ha tid att gå till gym, frisör, nagelställe, skönhetssalong. Ibland tänker jag att mänskligheten lever så enormt olika liv, som att vi vore olika arter.

Det är inte alls så att alla har det så som jag beskriver och jag inser att tonen är raljerande. Det jag skriver är dock sant. Det är en värld där det finns mycket tomhet. Och stress! Det är otroligt stressigt att ha sådär mycket pengar och eftersom man hela tiden anpassar sig till inkomsterna som kommer in är det enligt studier ganska lika stressigt för någon som har lite som mycket pengar. Det är en värld som kräver offer av olika slag. Det är en värld som maken inte kunde stanna kvar i av samvetsskäl. Det är själsdödande att vara i en bransch där allt handlar om kosing och att lura kunder att man kan styra ekonomin mer än man kan. (Den diskussionen kan vi ha en annan dag.)

Kvinnan som skickade kortet åt inte på nittiotalet, men tränade mycket. Det ser ut som att hon underhållit sina rutiner och stannat i tiden, medan maken ser mer 50+-rund om magen. Men de är fina och jag hoppas att de är lyckliga. Och det suger lite i magen då jag med tacksamhet tänker på det liv vi lever här i all dess ofullkomlighet.

Continue Reading

Lagom sparsam.

Jag har redan skrivit mycket om hur jag ser på livet, både ur ett fysiskt/materialistiskt, mentalt och andligt perspektiv. Det är ingen hemlighet att jag numera knappt köper några nya kläder, att jag gillar second hand (av olika orsaker), att jag gillar att hushålla med både egna och jordens resurser och att jag ändå gillar att ha det vackert omkring mig, att jag älskar att känna att jag har fyndat och att jag gärna njuter av sådant som jag anser vara lyxigt. Jag vill inte skriva någon på näsan angående detta och tänker att alla har sin egen väg att gå i livet.

I min ”iver” att vara lagom sparsam har tankarna gått åt alla håll och kanter under januari månad. Livet är för kort för att inte njutas av! FRÖJD är mitt ledord för ordet for Søren! Det går bra att vara sparsam utan att bli asket eller ”tråkig”. Jag tror att det är bra för de flesta att fundera runt någon eller fler av dessa frågor.

  • Hur ser vår budget ut? Behöver den justeras?
  • Behöver något sparande/investeringar automatiseras eller tvärtom hanteras mer tydligt och personligt?
  • Borde vi spendera mer på något?
  • Jag gillar att ge bort presenter, hur kan jag göra detta på ett sätt som känns givande både för mig och ev. mottagare?
  • Det har blivit så dyrt att skicka grejer på posten (utom via Tradera, det är överlag jättebilligt), kan jag komma runt detta?
  • Jag älskar second hand, men vill samtidigt inte fylla på med fler prylar (allt måste ha sin egen plats för att få flytta in hos oss osv). Behöver jag bli bättre på att använda det som finns här hemma, kanske byta ut inredningsdetaljer och liknande mer ofta (är redan ganska bra på det tycker jag, men säg det som inte kan förbättras)?
  • Finns det grejer som behöver städas bort, få ett nytt hem, användas på ett bättre sätt?
  • Finns det något som vi faktiskt skulle kunna förhöja vår livskvalitet genom att införskaffa? (Svar ja, gillar verkligen inte våra noppriga lakan.)
  • Planera för en ny Tradera-runda.

Samtidigt som jag höll på med mitt lilla sparsamhetsprojekt skickade jag en korsordstidning till mammas kusin i USA. Hon älskar att få dessa tidningar som både håller igång svenskan och hjärnan och jag brukar försöka skicka ett par, tre stycken per år. Det har dock blivit dyrare att betala portot än själva tidningen, så jag kände mig lite tjurig då jag kom hem efter att ha varit på ICA Nära och skickat iväg den där tidningen. Då kom jag ihåg min syrras tips att köpa frimärken billigt. Frimärkens värde består år från år och frimärken som är märkta Inrikes brev har det värde som dessa frimärken kostar samma dag som man skickar sin försändelse. Frimärken som inte har blivit använda kallas ”postfriska” och säljs både på auktion och på diverse försäljningssidor. Själv gick jag genast in på Tradera och letade upp några olika försäljningar av just postfriska frimärken och hittade en auktion som skulle avslutas om några timmar. Frankeringsvärde 800 kr, ingen hade budat. Eftersom Tradera har infört ett köparskydd så jag skulle kunna skicka tillbaka paketet om jag blev lurad bestämde jag mig för att testa. Jag satte ett maxbud på 350 kr (inklusive porto på 44 kr och köparskyddet på 15 kr skulle det innebära halva priset på varje frimärke) och glömde auktionen. Senare samma dag fick jag meddelande om att jag hade vunnit på försäljarens utgångsbud, 250 kr, eftersom ingen annan varit med och budat! Det innebar att jag betalade 309 kr kronor för frimärken värda 800 kr. Många av dessa frimärken har lite lägre valörer, så det kommer att bli ett pusslande för att få ihop rätt värde när jag ska skicka något. Det ska bli mig ett riktigt nöje!

Continue Reading

Pengar och sånt nu igen.

Jag tänker på ekonomi och pengar nu igen. Påminns av olika anledningar om detta nödvändiga ont. In och ut. Sparkonto, buffert, rumlepengar. Jag tänker på förmåga att prioritera och fattigdom och slöseri och så tänker jag på lyxkonsumtion och ”ändamål som helgar medlen”. Jag tänker på sådana där sparrör i papper från banken i vilka jag sparade främst enkronor och femkronor på den tiden då jag hade mynt att spara och det kändes som att de hade något värde. Jag tänker på mitt och ditt, vilket ansvar jag har att dela med mig och välfärdssystem. Jag tänker på pyramidförsäljning och lurendrejerier. Sedan tänker jag på lönebesked, arbetsgivaravgift, skatt och momsberäkningar.

Denna tid på året är tuff för många. Det talas mycket om fattigdom och om att känna otillräcklighet som förälder eller att vara barn som växer upp under utmanande omständigheter. Från Rädda Barnen: ”Utifrån ett barnrättsperspektiv handlar rätten till skälig levnadsstandard inte bara om att ha råd med det absolut nödvändigaste, utan bör förstås i kontexten till den allmänna standardnivån i samhället barnet lever i.” Enligt denna text är det jämförelsen som är en del av det jobbiga och detta är något som jag verkligen förstår psykologin bakom. Jag hade en diskussion med någon som tyckte att hen hade en jättedålig lön för det arbete hen utför. Det var vid närmare granskning inte en objektivt dålig lön, men i jämförelse med andra kanske den hade kunnat vara ännu högre. Detta är en smart vuxen och hen hade ändå inte förståelse för hur det verkligen såg ut, så hur ska ett barn kunna avkrävas insikt i varför det är så jobbigt att se andra få sådant som man själv vill ha?

Ibland tänker jag att fars ledord ”livet är orättvist” verkligen har satt sig djupt i mig. Att jag har en syn på livet som innebär att jag har insikt i att det är omöjligt att ha det som ”alla andra” har, men att jag som har det så mycket bättre än de flesta andra på jorden också kan hjälpa till att lätta bördan för någon annan. Jag kan bli irriterad på att andra inte har denna insikt, varken ”uppifrån” eller ”nerifrån”. Jag kan störas på att höra om historier där INGEN gör något för att hjälpa till när medmänniskor på nära håll uppenbarligen är i nöd (vi kan ju inte hjälpa alla), men störs också när det finns krav att få hjälp från personer som aldrig gör något själva för att förbättra sin situation. De som inte har fysisk eller mental förmåga att göra några förändringar har vi självklart plikt att ta hand och måna om.

”Svenska folket är det tredje mest skuldsatta i Europa, och på tio år har det svenska skuldberget hos Kronofogden växt med nästan 50 miljarder kronor. Förra året så hamnade 50 tusen ärenden där människor hade Klarna-skulder hos Kronofogden. Idag är 15 566 av de ärendena fortfarande pågående.” (TV4 Nyheter)

Jag vet att jag nyss skrev om pengar och konsumtion, men detta har pockat på rejält på sistone. Jag tänker att vi har en generation som växer upp helt utan insikt i vad pengar egentligen är och att det bara handlar om siffror utan vikt eller värde. De går inte ens till en Bankomat för att se siffrorna materialiseras i sedlar. Hur ska vi kunna hjälpa dem att inte hamna i ekonomisk knipa? Det är illa nog med oss som faktiskt har något slags känsla för hur in och ut funkar.

Continue Reading

Dags för snickeriet.

Årsordet ALIGN och den eviga upprensningen har jag berättat om flera gånger. Igår tänkte jag ”hur mycket kan man städa egentligen”, men insåg att svaret var ”oändligt mycket”. Jag blir aldrig klar, men det blir ingen annan heller. Det finns alltid någon veckostädning som kan göras, eller något skåp som kan rensas ut, eller en lada som kan transformeras. Och varje gång jag gör något tar det tid från något annat. Det är det som är att prioritera. Jag vet, jag förstår om jag upplevs som tjatig. Detta är bara något jag uppehåller mig mycket om i mina tankar just nu. Vad jag ägnar tid åt, hur jag ger mig själv utrymme, varför jag fattar de beslut om prioriteringar som jag gör. Vad kan jag göra bättre? Och vilket slags bättre vill jag göra? Finns det något jag vill göra sämre rentav? Ständigt tickar Patricia Tudor-Sandahls ord om den tredje åldern runt i huvudet. Jag fyller min tid med sådant som jag vill och behöver, men nog finns det utrymme för både förändring, förbättring och acceptans för att somligt är som det är.

Att säga ja till något innebär att säga nej till något annat.

någon klok person

Eftersom jag inte hade några inplanerade samtal igår hade jag en annan plan för dagen. Den här gången var det dags att städa upp i makens snickeri, flytta bi-grejerna till en bättre plats och städa upp i fjäderfänas provisoriska hönshus som de har flyttat ifrån. Vi hade dagen till ära årets första riktiga höstdag och jag fick ta på mig en kofta trots att jag jobbade hårt. (Det har också varit bara 6° inatt, så temperatursänkningen var plötslig och ganska stor.) ”Snickeriet” håller på att bli snickeriet utan citationstecken. Detta var ett av utrymmena i ladan som var i sämst skick från början, den plats där hästarna hade stått. Jag hade redan städat upp inför att vi skulle ställa våra flyttkartonger och möbler där ”så länge”. Nu finns inga sådana platser kvar! Allt har i princip fått den plats vi hade tänkt oss innan storstädningen drog igång. På bilden här ovan kan du se en av de tre boxväggarna som ska bort. Kofot nästa! Planen är även att snickeriet så småningom ska isoleras så att det går att vara där året runt utan att frysa ihjäl. Asbestplattorna har antagligen satts upp någon gång för att väggen inte skulle förstöras av hästarnas exkrementer, men de ska också bort. Eller bygger man bara in dem, möjligtvis?

Ibland tröttnar jag på att allt fix tar så lång tid. Jag hörde på radion om några influencers (okända för mig) som hade vunnit flera miljoner och i den stunden önskade jag mig mer pengar. Inte för märkesväskors eller designmöblers skull, utan för att köpa tjänster, bygga en Attefallare till gäster, bygga om i ladan. Det som är drömmar och som kanske får fortsätta vara det. Det är okej att vara lite avis ibland, bara det inte förgiftar ens sinne. Jag vet nämligen inte många känslor som påverkar mig så negativt som just avundsjuka. Därför är jag verkligen tacksam över att detta inte är något som drabbar mig särskilt ofta. Jag känner mig vanligtvis otroligt rik, bara inte på pengar. Att göra en svamp- och ostpaj med egna ägg och vännernas stolt fjällskivling till lunch en vanlig vardag t ex, istället för att äta en matlåda i lärarrummet, det är något som får mig att känna mig tillfreds, glad och nöjd med livsval i just denna stund.

Min dator är väldigt trött. Den orkar knappt jobba efter den senaste uppdateringen, så jag är glad så länge jag kan skriva inlägg och ladda upp mobilbilder via telefonen.

Continue Reading

Hur stor plånbok behövs – om konsten att hålla en budget.

Ibland förundras jag över inställningen till pengar, att många verkar ha dålig koll på inkomster och utgifter och att en skakig ekonomi inte alls behöver betyda att det finns ett för litet flöde in. Höginkomsttagare kan också hamna i skuldfällor, medan någon med en ganska oansenlig plånbok kan visa sig sitta på en guldkista.

Sedan vi flyttade till Sturkö är det framförallt två projekt som jag kunnat följa på nära håll som väckt mitt intresse. Det ena är ombyggnaden av Fredrikskyrkan (i vars kammarkör jag sjunger) och det andra är ombyggnaden av den sträcka av E22 som vi alltid åker för att ta oss till Karlskrona. Kyrkans ombyggnad bekostades av pastoratet medan staten stod för utgifterna för E22:ans transformering.

När jag började sjunga i kören övade vi i en byggnad i backen upp mot Stortorget och i Tyska kyrkan som också tillhör Karlskrona-Aspö pastorat. (Karlskronas torg flankeras av två stora kyrkor och under många år fanns tre församlingar i stan. Numera är dessa komprimerade till två.) Vi fick smyga in i Fredrikskyrkan och testa akustiken som är så mäktig i jämförelse med Tyska kyrkans medan byggplast hängde överallt och hela kyrkan var utblåst. Det tisslades och tasslades om att budgeten visst var överskriden, men kyrkan återinvigdes under stor pompa och ståt i mars 2018.

När det sedan var dags att sammanfatta hur mycket pengar som skramlade i börsen när det var dags att gå in i vardagen igen blev det oroligt på många håll och kanter. Renoveringsbudgeten var satt till 30 miljoner riksdaler, men landade på 135 (etthundratrettiofem) miljoner kronor!!! Vem som var ansvarig? I vanlig ordning var det ”någon annan”, som alltid då liknade historier ska skrivas. Huvuden behövde rulla och personal avskedades medan vikarierande kyrkoherde Eva-Karin Lindgren gjorde allt vad hon kunde för att få det att bli så bra som möjligt. En kyrkomusiker blev avskedad och ett flertal i administrationen fick gå. Eva-Karin gjorde ett fantastiskt jobb och engagerade sig mycket rent personligen, trots att hon ju indirekt var ett stort hot under tiden då hon skulle slimma budgeten. Hur kunde de som faktiskt var ansvariga agera så oansvarigt?!

Gällande ombyggnaden av E22 var det statliga medel som skulle användas. (Längst ner kan du läsa om projektet.) Jag har många gånger sett hur det utnyttjas när någon ska utföra jobb för stat och kommun. Allas pengar blir ingens pengar och det finns inget dåligt samvete då det gärna ska klämmas ut lite extra medel både här och där. För den här ombyggnaden som var synnerligen komplicerad (en Europaväg flyttar man inte på hur som helst) verkar det dock ha funkat bra både tids- och budgetmässigt. Visserligen har bygget gått på över en miljard, men det var det planerat för. Just nu håller de på att bygga om en ny sträcka i närheten, en bit av E22 mellan Karlskrona och Ronneby. Där har den största ekonomiska skandalen varit att Karlskrona kommun fick stå för planarbetet för 0,5 miljoner trots att de trodde att detta var en statlig utgift. I sammanhanget låter det som småpengar, men jag är glad att kommunpersonal engagerar sig och inte slösar. Kommunens pengar är de enskilda invånarnas, precis som att statliga medel är allas. Jag blir därför synnerligen irriterad då det slösas, används obetänksamt, eller till och med utnyttjas medvetet i form av välfärdsbrottslighet.

Att göra en budget kan vara klurigt nog, att hålla den är ännu svårare. Trots det tänker jag att alla som jobbar med någon annans pengar har ett ännu större ansvar att få budgeten att gå ihop. Jag tycker mig se att respekten för vad man faktiskt har att röra sig med har minskat. Staten trycker bara mer pengar om det saknas, bankerna behöver inte ta ansvar för att de ger lån till individer eller projekt som inte är solventa och barn växer upp med en ständigt öppen Bankomat (”swisha pengar”). Jag undrar om detta bara är en allmän ”det var bättre förr”-retorik från mitt åldrande inre? Alltså, jag vet mycket väl att allt inte var bättre, men jag undrar om folk ändå inte hade bättre koll på pengar (inte bättre ekonomi, alltså). Men vad vet jag?

Trafikverket bygger om E22 sträckan Lösen–Jämjö till en motortrafikled. Ombyggnaden ska öka trafiksäkerheten och framkomligheten samt förbättra boendemiljön i Jämjö, då huvudleden inte längre kommer passera genom orten. 

Byggnationen påbörjades under våren 2022 och färdigställs vintern 2024. Totalt 15 kilometer ny motortrafikled byggs mellan Lösen och Jämjö med 23 broar och två byggnadsverk. 

Ombyggnad av befintlig sträcka börjar öster om Lyckebyån i Lösen och fram till Ramdala. Öster om Ramdala viker E22 av i ny sträckning och går norr om Jämjö och ansluter till befintlig väg vid Norra Binga.

Körfält: 2+2 från Lyckebyån till Torstäva och 2+1 frånTorstäva till Norra Binga. 

Källa: Trafikverket

Continue Reading

Allt är inte guld som glimmar.

Att tala ekonomi med maken är mycket intressant. Han har en flashig MBA från USA i bagaget. Han fick inte ihop information och fakta då han gick på den där prestigefyllda och exklusiva utbildningen och fick ”därför”-svar då han frågade sina professorer-som-säkert-får-Nobelpris-i-framtiden ”varför”, men det var bara att svälja. Somligt får man acceptera att det inte står att finna förklaringar på. Än. Så småningom hamnade den där maken i finansbranschen. Livet som analytiker var spännande, men ”själsdödande” för honom. Någonstans i krokarna hittade han österrikisk ekonomi och detta gjorde att mycket föll på plats för honom. Han lämnade så småningom finansbranschen, men både han och jag är fortfarande intresserade av vad som händer i den ekonomiska sfären. Centralbanker, nådiga luntor, inflation, bostadsmarknad, räntor… Jag ser hur makens förklaringar oftast är lättare att förstå och mer logiska än de jag presenteras med i media. Kanske är det för att jag hört hans förklaringar i över trettio år?

Här har du ett exempel. Värde.

  • en ”vanlig” nationalekonom mäter värde i pengar
  • en österrikare ser värde som den subjektiva upplevelsen, alltså inte mätbart, och inte jämförbart mellan människor
  • en marxist mäter värdet i arbetstid

Så vad är dessa vaser värda? Jag tycker helt enkelt att den österrikiska förklaringen funkar bäst. Just i torsdags kostade dessa vaser på Pingstkyrkans second hand från vänster till höger 5, 15, 45, 35 och 55 kronor. Jag slog till och var nöjd med affären. Tyckte till och med att några av vaserna var ”fynd”. För någon annan hade dessa varit ”gammal skit”, smutsiga, omoderna och helt värdelösa, för någon hade mittkannan som är handblåst och graverad kanske varit ”värdefull”, medan fjärde kannan varit ”värdelös” trots att den också är handblåst p.g.a. att den är nytillverkad. För mig som ger bort buketter var den värdelösa vasen den bästa då den är stabil, har ett neutralt uttryck, håller god kvalitet och har en smalare hals som gör det enklare att få till snygga buketter.

Intressant blir om jag hade stått med en fuskbyggd lägenhet i ett populärt område som köptes som investering och antogs ge evig vinst vid försäljning. Jag fräschar upp ytor och platsbygger någon hylla som är populär bland Instagraminredare. Byter ut välfungerande vitvaror till snyggare. Jag har ”investerat” för att öka värdet. Krig utbryter i grannlandet, räntan manipuleras åt fel håll för bostadsägare, fler personer får ekonomisk hjälp från staten än bidrar till den allmänna pengabörsen, o.s.v. Då kan jag stå där och hävda lägenhetens värde med allt jag har, men ingen kommer ändå att köpa den till mitt investeringskryddade pris.

Det är spännande att se vad som motiverar människor då de ska införskaffa något. Vi funkar så olika. En del ser värdet i priset något kostat (högt pris är viktigast, t.ex. ett visst märke), en del värderar estetik högst, några låter funktion bestämma vad som omger en, kanske är kvalitet det enda som betyder något och för andra är affektionsvärdet viktigast. Jag gillar att bryta ner mitt eget tyckande för att se varifrån jag plockat upp dessa åsikter, men inser att det kanske inte är något andra ägnar sina dagar åt. Och spelar det egentligen någon roll? (Dessa tankar började snurra i huvudet då någon tog upp avlatsbrev, hur det bedrevs big business genom att handla med folks dåliga samveten och hur dessa skulle åtgärdas. Som troende blir jag illa berörd över det fruktansvärda hyckleri som omgav detta fenomen. Det går väl inte att sätta ett ekonomiskt värde på ett gott samvete?)

Continue Reading

Om att vara sin egen bank.

Meddelande skrivet av maken i ung ålder.

Vi har precis lagt årets unisont fattigaste dag bakom oss. Jag har tack och lov sluppit leva från löning till löning, åtminstone känslomässigt, i hela mitt liv. Mina föräldrar hade det inte fett ställt, men aldrig fick jag känslan av att vi skulle vara fattiga. (Jo, när säkert välmenande personer gav bort sina barns gamla trasiga kläder i svarta sopsäckar blev jag rätt konfunderad. Kläder som var fina och gott skick var dock alltid roligt att få!) Min familjs ekonomi har varit starkare och svagare genom åren. Vi har gått igenom inkomstbortfall av olika slag (föräldraledighet, arbetslöshet, byte av jobb), tre flyttar fram och tillbaka över Atlanten, samhällskriser och som nu, tider av oro (krig, inflation, pandemi, ökad arbetslöshet, rubbat välfärdssystem etc.). Ibland har det fått hållas hårt i pengar, andra gånger har vi kunnat unna oss sådant vi inte behövt, men velat ha. Den röda tråden genom allt detta har varit att stå stadigt mentalt, ligga steget före och ha buffert i form av både pengar, matvaror, toapapper och andra nödvändigheter som man inte vill stå utan om allt skulle gå åt skogen. Det officiella namnet för detta är beredskap.

När vi blev påminda av vår civilförsvarsminister om att vi behöver bli bättre på just beredskap blev han anklagad för allt från krigshets till att skrämma barn. (Som jag sagt förut, det är samma personer som har hejat på Greta då hon gråtit och skrikit på vuxna för att de inte gör något åt klimatkrisen som nu säger att man inte får prata om att det kan bli krig i Sverige för att det gör barnen rädda.) Jag ger mig inte in i den debatten eftersom mitt modus operandi är att alltid räkna med att ansvaret för min välfärd ligger på mig, inte på någon annan. Jag är tacksam när familj, vänner och samhälle bidrar med en trygg grund som gör att jag inte hela tiden behöver leva med adrenalinpåslag, men jag inser också att detta inte är något som jag alltid kan ta för givet. Det är det som beredskap handlar om. Här kommer några förslag på tillfällen som inte är krig där en god beredskap kan komma till nytta:

  • I princip alla system idag är digitaliserade och som vi ser om och om igen kan hackerattacker bidra till stor skada. En butikskedja som blir hackad kan innebära att man inte kan ta emot betalningar och därmed inte kan sälja varor (kunderna kan inte köpa det de behöver). Ett förråd av hållbara varor som hålls uppdaterat genom rotering gör att det inte krisar för kunder som står beredda om detta händer.
  • Man blir arbetslös och får under en längre tid en långt sämre inkomst än vanligt. En ekonomisk buffert, matförråd och mental styrka bidrar till att denna tuffa tid kan bli lättare att hantera.
  • Svår sjukdom eller död kan drabba familjen. Beredskap i form av ett välfungerande socialt nätverk är otroligt hjälpsamt.
  • Kemiska utsläpp som förgiftar dricksvatten kan vi dessvärre råka ut för. Ett vattenförråd i plastdunkar är hjälpsamt.
  • Chockhöjningar av elpriser, bensinpriser och räntor har vi alla i nära minne. Att ha utrymme i budgeten för att sådant kan hända gör att vi inte behöver leva med hjärtat i halsgropen, även om det kanske inte är så roligt att inte ha råd med några extravaganser.

När livet bjuder på katastrofer av olika slag kan det vara svårt att stå stadigt på jorden, inte minst ekonomiskt. 250 000 svenskar har haft pågående ärenden hon Kronofogdemyndigheten i mer än fem år. 2023 hade sammanlagt 417 248 personer pågående ärenden och deras gemensamma skuld var 119 099 130 007 kr, alltså över 119 miljarder kronor! Många har haft enorm otur, de har drabbats av sjukdom eller liknande som gjort att de kommit efter. Snöbollseffekten gör att om inte ekonomin förbättras gör ju räntorna att du kommer mer och mer efter. Författaren till boken Skuldsatt, Lena Petterson, berättar att en undersköterska hon intervjuade till sin bok efter jättemånga år äntligen är skuldfri. För att lösa sin skuld på en miljon kronor hade hon genom åren betalat TRE MILJONER. Det finns så många ockrare och snabblånsföretag som inte har några skrupler. Det är mysigt att kunna följa med sina vänner på utlandsresa, festa till det genom att äta ute, köpa snygga kläder och inreda sin lägenhet Instagramsnyggt fast man inte har sparat ihop pengar till det, men att sedan leva med konsekvenserna av detta är inte fullt lika mysigt. Det är inte vettigt att det är så här. Många situationer kan vi inte göra något åt, men vi vuxna har en plikt att se till att våra barn och ungdomar åtminstone inte hamnar i snabblånsfällan.

Jag tror att det är viktigt att ta bort skämsstämpeln från preppersrörelsen. Katastroftankar är vanligtvis inte nyttiga, men att stå beredd kan ge oss mentala och ekonomiska muskler som kan vara otroligt hjälpsamma. Inte bara om kriget drabbar, utan när livet liksom sätter krokben på oss.

Continue Reading

Om jag hade en-miljon-eller-många och världen inte höll på att gå under (och jag därmed slapp ta hänsyn till ångest knuten till diverse företeelser).

Häromdagen frågade maken mig just det första. Vad skulle du göra med en miljon? Han visste redan svaret. Betala av skulder och/eller hjälpa andra. Det finns inget annat för mig. Med en miljon kommer man dessvärre inte så långt i dagens läge, men nästa tanke var att ett Attefallshus på tomten skulle göra det ännu bekvämare för våra barn att komma hit på längre besök och det hade verkligen varit trevligt.

Tänk om verkligheten inte såg ut som den gör, eller att jag inte funkade som jag gör, hur skulle jag välja då? Tänk om jag var tvungen att välja att lägga pengarna på något som bara var för mig, hur skulle tankarna då gå? Jag var tvungen att skriva detta och gå och göra något annat en stund för att få igång tankarna. Här landade jag i drömmarnas drömvärld där också miljonen räckte oändligt långt, eller prioriteringar och hänsyn inte var nödvändiga. Och jag insåg att det är svårt för mig att vara lycklig om jag inte inkluderar andra.

Jag skulle gå på lymfmassage en gång i veckan.

Konserter! Varenda gång någon kom till stan skulle jag gå, oavsett genre. Det är bra att vidga sina vyer och lajvmusik är faktiskt nästan alltid givande på något sätt.

All mat som inte odlas här hemma skulle köpas genom REKO-ring eller genom andra lokala leverantörer. (Gäller naturligtvis inte mat till viss asiatisk mat osv, men du hajar.)

Jag skulle ta med vår ”lilla” familj på en musikalresa till London eller New York och så skulle vi riva av en musikal om dagen i en vecka.

En tripp till svägerskorna i Australien och Nya Zeeland hade varit självklar och naturligtvis hade vi tagit med makens familj och våra ungar också.

Syskonen och deras familjer skulle bli glada då jag fixade till Bredavik så det blev supermegabra för oss alla.

Jag hade anställt en trädgårdsmästardräng: stark, uppfinningsrik, kreativ och villig att sköta trädgården om vi är i Stockholm hos ungarna under en längre tid.

Ladan hade renoverats med mycket bättre förvaringsmöjligheter, men också med extra sommarboende.

Här kommer den. Lägenheten i Vasastan i Stockholm.

Maken hade fått ett eget flygplan.

En ny bil hade hittat hem hit. Den skulle vara bränslesnål, stark, med bra transportmöjligheter och skulle vara härlig att köra.

Min garderob skulle definitivt få sig en översyn av någon som kan sin grej och som skulle förstå hur viktigt det är för mig att vara bekvämt klädd utan att se slafsig ut (det sista missas eventuellt av somliga som det ser ut nu, hehe).

Jag skulle dra iväg på kompisspa med mina nära vänner, en i taget så vi hinner prata klart innan det är dags att åka hem igen.

Blommor och riktigt god choklad skulle följa mig vart jag än gick. Inte till mig, utan till mina medmänniskor.

Och tänk att gå på fin restaurang lite mer ofta, det hade varit trevligt! (Men inte allt för ofta, jag gillar mitt kök.)

Jag lever ett välsignat liv. Önskedrömmar är något som jag inte ofta drivs framåt av, jag är förnöjsam till den grad att jag verkligen borde sätta en spark i rumpan på mig själv då och då. Jag inser dock att övningar liknande den här kan få igång hjärnan på ett sätt som den faktiskt mår bra av. Är du någon som drabbas av avundsjuka då andra har vad du vill ha tror jag inte den här övningen är det minsta hjälpsam, men jag piggades upp av den. Det var ett kul sätt att börja helgen på!

Continue Reading

En blivande affärskvinna.

”Wow, vilket konstverk! Jag älskar det. Hur mycket tar du för en tavla?”
”1000 spänn.” Utan att blinka.
”Alltså, det tycker nog jag är lite dyrt, då får det vara.”
”300”, fortfarande utan att blinka.
”…”
”Eller förresten, vad kostar en sådan där som man målar på? Jag ska ta reda på det. Men jag säljer inte de här tavlorna jag redan har gjort. Isåfall får man beställa en ny.”

Tioåringen är redan en fullfjädrad förhandlare. Hon är dessutom en konstnär som har sitt alldeles eget uttryck trots sin unga ålder, och en slipad affärskvinna. Det blir nog att pynta upp de där pengarna ändå.

Continue Reading