Var hittar du ljuset?

Jag hör det runt omkring mig. Om mörkret som äter upp mina medmänniskor. En sitter bortkopplad från frun genom hörlurar och padda för att han är så fokuserad på varenda uppdatering om Iran, Israel och USA. En är bekymrad över att AI ska ta över alla programmeringsjobb. (Jag gillar makens kommentar till denna, att det är som att säga att en elektrisk borrmaskin ska ersätta alla snickare.) En är orolig över den värld som hens barn ska växa upp i, att allt ska bli ”ännu värre” (vad nu det innebär).

Att vara människa är inte helt lätt, det kan vi konstatera utan att behöva gräva särskilt djupt eller leta långt in i garderoberna. I nära relationer, i arbetsliv och i samhället i stort finns det mörker som kan suga in oss om vi tillåter det. Ett liv i detta mörker är dock onödigt tungt, för det finns ljus att tillgå för oss alla. För somliga är det svårare att hitta det än för andra. Det är helt förståeligt, men man behöver inte vara ”löjligt positiv” eller överdrivet klämkäck för att bjuda in ljuset. Min favoritteknik är tacksamhet, men har man inte övat mycket på det kan det kännas överväldigande och kanske som att man är ”dålig” för att man inte har förmågan att känna sig tacksam i stunden. Något som jag tidigt fick lära mig var att hjälpa någon annan då man har svårt då tjänande/service även bidrar positivt till den som hjälper. Det finns de som säger att det inte alls hjälper att veta att ”det alltid finns någon som har det värre än en själv” och för en del kanske det inte finns det. Inte ens om man anstränger sig. Att då letar efter acceptans över att det är som det är kan då vara det allra mest effektiva sättet att hitta tillbaka till något slags ljus.

Jag gillar verkligen kroppsscanning som en metod att släppa ältande och oro. I den stunden handlar det bara om att uppmärksamma vad som sker i och omkring en själv och många tycker att det är mycket avslappnande och lugnande. Det finns många uppladdade på YouTube och Ingrid Thorngrens röst gillar jag.

Gällande denna skylt kan man ju fundera på om man vill och/eller kan vara någon som andra kan hämta kraft hos. Depression och mörker smittar nämligen. Inte bokstavligen, men det blir en ”emotionell smitta” som man behöver vara medveten om. Därför är det viktigt att balansera både sitt eget och närståendes mörker genom att aktivt söka ljus på olika sätt. Träning, mat, sömn, socialt umgänge och rutiner kan kännas svårt att sköta när man mår dåligt, men faktum kvarstår. Dessa är alla mycket viktiga för att man ska kunna må bättre. Idag jobbar jag som vanligt, men jag har stunder mellan jobbsamtalen så jag ska fylla på med den bästa sorts ljus jag vet: planttanteri! Maken hämtade alla pelargoner i Bredavik i förra veckan och nu har de stått och väntat på sin spabehandling på vårt köksgolv tillräckligt länge. Heja det riktiga solljuset! Inte konstigt att hela Norden lever upp när dagarna blir längre och solen mer synlig…

Continue Reading

Det sista pillret.

Jag har en konstig natt bakom mig. Orolig sömn, fick lägga mig på soffan med en massa kuddar för att inte bli galen på den där slemhögen som anföll med låtsaskvävning (vanlig metod i kroppens terrorsystem). Det blåste inte med full kraft, men vindbyarna ruskade om desto mer. Snön slog mot fönstret. Kan snö slå mot fönster? Uppenbarligen, för jag har nu upplevt det själv. Egentligen var det mest ett ihållande dovt smatter av de små, små iskornen som snön bestod av denna natt. Som du ser på bilden har det kommit en hel del snö. Ljuskällorna här inne fortsätter att jobba för att värma upp den kylslagna morgonen. Jag har haft en enda jobbig natt och tycker liiite synd om mig själv. Då är det lätt att tankarna går till alla som lider av sömnsvårigheter och annat relaterat till att i tystnad och ensamhet ha ständiga slagfält med sina egna tankar som duellanter.

Som samtalsterapeut har jag ingen rätt att förskriva medicin. Egentligen gillar jag bättre att kalla mig samtalsstöd, eller kanske allra helst själavårdare. Jag möter så fina människor. En del har varit i det allmänna vårdsystemet och kommer till mig i desperation för att de inte är riktigt redo att ge upp. Andra söker mig efter rekommendation från nära och kära som själva har gått hos mig. Ingen har hamnat hos mig ”av en slump”. De levnadsöden jag får vara med och reda upp i har förståeligt nog lämnat avtryck av olika orsaker. Jag är så stolt över alla som vågar ge sig själv chansen till ett ljusare liv, trots de utmaningar som varit eller är en del av just deras liv. Jag visste redan att ”alla har sitt” då jag började jobba som samtalsterapeut, men det har ändå blivit ännu klarare. Samtidigt har jag sett vilken kraft det ger att lägga eventuella offerkoftor åt sidan och ta sig an livet med nya muskler och hjälpmedel. Offerkoftan är skön, men förstör alla de liv som ägnas åt timme efter timme efter timme av ältande över varför, om och hur något kunde hända eller är som det är utan att det leder till någon bättre plats i livet. Jag älskar att få vara med då klienterna hittar kraften de behöver för att kunna ta sig an själva livet.

Igår ägnade jag nästan hela arbetsdagen åt att lyssna på podden ”Experimentet: Det sista pillret” efter rekommendation av psykologsyrran. Den innehöll inte så mycket ny information, men att få hela historien bakom dagens behandling av människor som lider av depression och höra inblandade från olika sidor inblandade i förskrivningen och intagandet av dessa mediciner så koncentrerat var otroligt givande och intressant. Jag visste redan att det för något år sedan hämtades ut ca 1 200 000 recept på antidepressiv medicin i Sverige. Av dessa var ca 700 000 SSRI-preparat. Är det rimligt att över en tiondel av Sveriges befolkning bedöms som mentalt sjuk och långt mer än det då man kan anta att de allra flesta som äter dessa mediciner är vuxna? Min reflektion är också att jag vet en hel del som lätt hade fått medicin om de hade gått till läkare och uttryckt hur de mår. Förlorar inte begreppet ”sjuk” sin betydelse om det är så?

Jag kan varmt rekommendera poddserien. Kanske bör den intas i något mindre tuggor, men jag kunde inte sluta lyssna och hade ändå en ”fortbildningsdag”. Jag läser och lyssnar på väldigt mycket som rör mänskligt lidande och vad som kan göras åt det i fortbildningssyfte, både för egen skull och för att mina klienter ska kunna få den bästa hjälpen. Var det både sötman och skavet på tungan som dröjer sig kvar efter att ha haft en hård karamell länge i munnen som blev kvar? Känslan av fars ”livet är orättvist” och acceptansen över att det är så kändes så stark. Den psykologiska pendeln har slagit långt från Freuds navelskåderi och nu är det dags att hjälpa människor bygga upp motståndskraft och förmåga att känna gemenskap igen. Jag känner mig hoppfull.

Continue Reading

Hjärnan och hur den hjälper och stjälper oss.

För många år sedan fick jag träskylten med uppmaningen ”Do more of what makes you happy” (gör mer av det som gör dig glad) av min svärmor. Numera är den typen av inredningsdetaljer borta från inredningsinspirationsbilder, men jag håller hårt i min skylt. Den är en viktig påminnelse om varifrån jag kommer och hur min plikttunga personlighet funkar om jag låter den inre rösten härja fritt. Det där med vad som gör en lycklig är ju lite flytande och inte alltid lätt att förstå ens för sig själv. Vad man vill ha och vad man behöver rimmar nämligen inte alltid med varandra.

Jag har nämnt Andrew Huberman förut i den här bloggen, men nu gör jag det igen. Hans lektioner om hur kroppen fungerar är mycket intressanta och även om de är faktatunga finns det mycket som faller på plats då jag lyssnar. Jag tänker att alla borde lyssna på dem! Igår lyssnade jag på ett avsnitt som huvudsakligen handlade om stress och fick flera aha-upplevelser. Avsnittet jag lyssnade på innan dess handlade om depression och det vill jag egentligen att alla ska lyssna på. Inte minst alla vi föräldrar som är eller har varit oroliga över våra barn och tonåringar med depressiva tendenser. Kanske skulle jag satsa på ett ut i skogen-läger för familjer med barn som bara tror att de är lyckliga då de är uppkopplade? Ansvar för någon annan än en själv, jobba tillsammans med andra för att bygga grejer, bra mat… AI må leda till bekymmer för mänskligheten, apatin och livsledan som som så många barn och ungdomar lider av upplever jag vara ett större problem.

Det ser lite stökigt ut där nere i hörnet, men ojojoj, nu händer det! Växthusets skelett är på plats och finliret kan börja. Om någon vecka kanske jag kan börja använda det? Till höger om den nya konstruktionen står förra årets uppgradering, det där växthuset som enligt instruktionerna (och IRL) inte klarade av vind. Det roliga är att jag tyckte det var jättestort jämfört med Lidl-versionen jag hade året innan dess och jag var jättenöjd med det. Ännu en påminnelse om det där att man kan vara hur nöjd som helst tills man ser vad någon annan har. Då är det plötsligt otillräckligt. För mig funkar det utmärkt att generellt inte engagera mig i olika typer av inspirationsgrupper, utan att bara söka inspiration inför specifika projekt. På det sättet håller jag mig undan känslan av att det jag har inte duger.

Continue Reading