”Är sommaren överskattad som årstid? Månne för kravfylld?” Detta var en av de frågor Annika ställde inför en av våra bloggbrudsträffar för ett tag sedan. Jag landade i att jag tyckte att sommaren verkligen behövs och att vi alla borde suga i oss de D-vitaminer vi kan medan solen står högt på himmelen, men att jag samtidigt förstår alla som tycker att sommaren blir superstressig med alla förväntningar som finns på den. Det handlar om väder och pengar och tid och relationer och ledighet och skärmar och bad och kroppsfixering och så all denna matlagning om man har barnen hemma. Som sagt, inte alla ser på sommaren som något upphöjt eller heligt, men jag hoppas ändå att alla som läser här får känna den där totala lyckan åtminstone någon liten stund här i sommar.
Vår sommar här på Sturkö har varit otroligt intensiv och rolig så här långt, men väldigt annorlunda. Kallt och blåsigt, inte ett enda dopp i havet för mig. Ovanligt, men jag har inte känt den minsta lust utan istället klätt mig i långkofta minst en gång om dagen. Samtidigt som vi nått det ädla datumet fjärde juli då det firas stort i USA, eller protesteras vilt, beroende på intresse, läggning och skaffning. För mig är ”4th of July” mitt i sommaren. Så är det nu inte, inte förrän vid lunchtid den 16/7 är det dags att fira halvtid. Jag tror att min missuppfattning handlar om att skolan drar igång innan augusti är slut och då är liksom sommaren slut, vare sig man har barn i skolan eller ej.
Sedan jag hade mitt uppehåll (minus köksinlägget) har livet naturligtvis pågått som vanligt med jobb, familj och trädgård, men jag har också hunnit bli moster igen (på mammas födelsedag, halledudanemej), vi har fixat och donat till ett bröllop i Bredavik, släkten har utökats med en fru till min brorson och vi har haft nyupptäckta amerikanska släktingar på ett veckolångt besök. En liten bildkavalkad är kanske på sin plats. (Några av bilderna har inte jag tagit, men eftersom jag varit så dålig på att ta kort den senaste tiden får det bli så. Vill du kolla på hela bilder är det bara att klicka på dem.)
… gick jag in i annandag påsk, redo för allt som stod på min lista att utföra. Jag var pepp och glad över denna extradag. Jo, för jag hade helt glömt bort att det var ledig dag och allt det där och bonustid är något av det bästa jag vet i hela världen! Jag har varit så morgonseg sedan tidsomställningen, men äntligen har det börjat röra sig åt rätt riktning. Det kändes härligt att skutta upp, sätta på vattenkokaren och spela hög musik.
Livet här på landet kan vara både enahanda, utmanande och spännande. Jag undrar hur alla de turister som börjat synas till på vägar och i affären ser på min ö. Våra engelska vänner som hamnade på Hästholmen efter en husbilstur runt Europa skulle komma på besök med sitt hemskolade barnbarn. Kylen och förrådet kunde täcka upp det mesta till halloumi stroganoff, men jag behövde grädde. Tog bilen till affären och trots den tidiga timman talades det redan tyska och annan turistska där. Halva priset p.g.a. kort datum på ekologisk grädde – full pott! Våra trevliga ICA-medarbetare hejade och log, jag har bett ICA i Vega att åka på studiebesök hit då jag aldrig varit med om surare personal. (Fast jag uttryckte mig inte riktigt så, hoppas ändå att det var något att reflektera över.)
För första gången någonsin fick vi vara med om utryckning med blåljus av brandbil! Någon av våra grannar längre ner förbi Vintervägen hade tydligen en pizzaugn som hade varit lite väl generös med värmen, så det hade tagit fyr i deras uterum. Jag vet inte vad brandbilen på kyrkans parkering bidrog med, men den stod där länge. I Philly bodde vi några kvarter från det stora universitetssjukhuset och lägenheten i Visättra låg bara på andra sidan vägen om Huddinge sjukhus. Blåljus var ett dagligt inslag och inte något man direkt reflekterade över. Denna utryckning gav hjärtat i halsgropen och en genuin oro över det som hade hänt. Jag är så tacksam över alla de människor som har det i sig att klara av adrenalinpåslag på daglig basis för att hjälpa, rädda och möta människor i svår kris av olika slag.
Jag glömde helt bort att fota lektionen som pågick vid bikuporna. Vår 10-årige gäst Harrison bor hos sina morföräldrar i tio veckor och följer en läroplan han har med sig. Den blir naturligtvis påverkad av platsen han nu bor på. Hantverkskursen ska innehålla vissa inslag och det ska byggas en båt. Igår handlade lektionen om bin och ekologiska system. Kul för oss som har upplevt hur fantastiskt det kan vara med hemskolning om den utförs på rätt sätt. Alla är sannerligen inte skapta för detta sätt att arbeta och det finns flera olika utgångspunkt. För vår yngsta dotter som var otroligt stressad i vanliga skolan p.g.a. olika omständigheter blev det ”räddningen” och vi trivdes väldigt bra med det upplägg hon hade under våra år i Orem. För andra barn och föräldrar hade det inte gått lika bra. Harrison fick med sig en kexchoklad och serpentiner i svenska flaggans färger för att fira sin födelsedag på fredag lite extra. (Jag hade köpt två till maken för att ge honom inför nästa godisinköpsfria period som ska hålla i sig till midsommar. Nu fick han bara en, men jag tror han överlever.)
På eftermiddagen kom syrran och svågern förbi för att förbereda dekorationer till vår brorsons bröllop i Bredavik i juni. Syrran är expert på festliga dekorationer och blomster, det är roligt att se henne jobba. Hon kommunicerar med den blivande bruden som jag tror har betydligt fler åsikter om hur det ska se ut och vara än den blivande brudgummen. Det är roligt att gamla lådor som stått i vår lada i alla år får agera ”krukor”. Nu ska jag vattna och få dessa blomster att bli riktigt frodiga tills den 14 juni. Maken lagade ett par av lådorna och de kläddes även invändigt med plastpåsar för att hålla åtminstone lite längre.
Resten av dagen sattes det en massa fröer och rensades häck. Den där hagtornshäcken till gamla tomten (huset flyttades långt innan jag var påtänkt, kanske till lilla grannön Malkvarn) beskars hårt för några år sedan då svägerskan gick sin trädgårdsmästarutbildning. Den har börjat ta sig igen, men behöver formas till. Dessutom försöker jag få bort all växtlighet runt stammarna, men det är lättare sagt än gjort! Att vi rensat varje vår börjar dock märkas, för visst blir det mindre björnbärssly att rensa varje år? Eller jag kanske bara inbillar mig. Björnbär är goda, men eländigt påstridiga och så fientliga! Jag har rivsår längs både ben och armar idag. Dessutom plockade jag flera fästingar på mig. Jag önskade en hård vinter för att ta knäcken på fästingar och mördarsniglar, men jag får spara den önskningen till ett annat år. Hur blev det med den där effektiviteten? Jodå, jag kände mig mycket nöjd då det var dags att krypa ner mellan lakanen. Jag hade lovat mig en vecka med lite skönlitteraturläsning, men det har bara blivit lyssning på deckare. Jaja, jag är så förutsägbar. När det är dags att byta bok kanske jag ska testa en annan genre? Jag har en hel lista på boktips.
Brudens mor var i stunden både dagen innan bröllopet och på själva dagen. Detta innebar att jag knappt tog ett vettigt kort i helgen och därmed inte har mycket att visa här. Jag hoppas kunna sätta mig i lugn och ro och se vad alla andra fångat när allt har kommit på plats igen. Just nu är det nämligen lite upp- och nervänt här hemma. Först tog det månadsvis att samla ihop, pyssla och fixa allt till den stora dagen, men jag vet att om bara ett par dagar kommer all oreda att vara organiserad igen. Hur som helst. Festen blev riktigt lyckad och alla stunder och ansträngningar som lagts ner på den var verkligen värdefulla.
Ps: Klicka på bilderna för att förstora dem och se hela bilden.
Igår gifte hon sig så, yngsta dottern. Efter en lång uppladdning intensifierades insatserna i början av veckan för att sätta alla detaljer på plats. I torsdags skulle så svärsonen be om hjälp med att gå igenom ljudsystemet inför festligheterna på lördagen. ”Eh, skulle inte ni gifta er nästa år?” Nej, det skulle de inte, damen hade gjort en dubbelbokning. Efter några kaosartade timmar (”50-årsfesten har inhyrt band, så ni får byta lokal.”) tog Stenbräckagården på Tjurkö emot för snabbinspektion. Syrran med det magiska kreativa sinnet och jag åkte ut till brudparet för att inspektera. Jag skrev i desperation till en god vän till familjen, musiker med ett finfint ljudsystem i ägorna, och frågade om han möjligtvis kunde hjälpa oss. Vi rekade bland rummen och kom fram till att det skulle kunna bli finfint. Fredagen kom, vår familj och några av mina syskon/syskonbarn jobbade hårt tillsammans med brudparet och närmare midnatt hade brudparets (och syrrans) vision om ett skogstema uppfyllts. Bilder kommer senare, såklart. Lördagen kom med stora insatser av svägerskan som lade hela sin dag på att fånga brudparet på bild (den bästa fotograf som tänkas kan), brudgummens danska familj gjorde stora insatser på olika vis, vår goda vän från Stockholm kom och var disk- och plockansvarig medan den inresta danska kockan skapade magi i köket. Det vigdes, talades, spelades, sjöngs, umgicks, gräts och skrattades om vartannat. Det blev helt enkelt en dunderfest, kanske t.o.m. bättre i den nya lokalen, och vi är så, så tacksamma!
… efter nattsudd fick vi igår. Idag ligger ett jämntjockt täcke över Sturkö. SMHI hintar om sol på lördag, så just idag väljer jag att tro på prognosen. Syrran sov över efter några timmars intensivt pysslande och det är svårt att komma fram i hallen där alla bröllopsgrejer står. Idag fortsätter vi. Lite i taget faller saker på plats. Jag får sätta larm för jobbsamtal. De hade varit lätta att missa i det tillstånd jag befinner mig i. Om tre dagar sitter jag här i köket och laddar för själva bröllopet! Idag kommer brudparet hit och imorgon tar maken med sig resten av familjen efter att ha jobbat uppåt landet. Tack till vännen som lånade ut sin bil när vår egen ännu en gång står och väntar på reservdelar som tar lång tid på sig att hitta hit. Det är ändå bara världsligt. Påminnelser om vad som är viktigt på riktigt är aldrig slöseri med tid.
… GÅ! Under en längre tid har vi varit i uppstartsläge. Du vet, i läget precis innan man ska köra igång kroppens system med en ramsa eller en gest för att trigga en extra skjuts adrenalin. Det har planerats på olika håll och samlats in och beställts och hämtats och pysslats och skrivits och peppats. På lördag är det dags för den stora dagen. Yngsta dottern och hennes tillkommande har önskat sig ett bröllop med skogstema. Vi ska därmed göra vad vi kan för att trolla fram en drömmig skogsdunge i lokalen. När jag skriver vi menar jag mest min syrra, hon som på riktigt kan trolla med allt som har med inredning och festdekorationer att göra. Det känns fint att vi är många som kan agera trolleriassistenter till henne. Ibland är det onekligen extra behändigt att komma från en stor familj. Brorsan lade en ledig lördag på att hämta småträd som är en viktig del av dekorationerna och i söndags följde jag med trollerisyrran för att hämta annat bra-att-ha i Klackamåla. På fredag strömmar det till familjemedlemmar från jordens alla hörn (eh, från Skottland och Sverige) för att se till att göra det riktigt fint för bröllopsparet. Pirret i magen sprider sig och GÅ har onekligen fått igång adrenalinet, precis som det var tänkt.
Jag skriver i den här bloggen av olika anledningar, men mest är det min personliga dagbok som jag sedan använder för att gå tillbaka och hämta minnen, information eller något annat som jag annars glömmer bort. Det är en kombination av hemmansägarkalender, trädgårdsanteckningar, planttantsredovisningar, släktkrönika och funderingssamling. Jag kastar in fotografier och dikter här och där och det som sedan kommer ut i andra änden är alltså monnah.se. De senaste veckorna har innehållit mängder av sådant som hade varit roligt att ha här i bloggen, men sanningen är att jag är mycket tacksam över pausen som så naturligt uppstod. Jag funderar numera mycket sällan över vad som ska hamna i bloggen innan jag sätter mig vid tangentbordet. Det ger sig helt enkelt och beror på hur tankarna går då fingrarna börjar dansa över tangenterna, så också idag.
Vi kan väl börja med Marx och amaryllisen? Det känns väl lite märkligt att vi har Karl Marx på huvudplatsen i köket, men det som började som en skämtpresent till maken har också blivit en påminnelse om vad som är viktigt i livet och att inte bara svälja vare sig sådant som samhället proppar i en ideligen eller sådant som faktiskt inte hör hemma hos en själv. Amaryllisarna nere i trädgårdslandet fortsätter frodas på sin sommarsemester. Denna skönhet bestämde dock att hon ville blomma till sensommaren och vem är jag att hindra en sådan önskan?
Verandan är så, så fin och otroligt mycket mer praktisk med sin nya inredning. Dörren in till köket ska få ny färg och som du kanske ser saknas både nya strömbrytare/kontakter, textilinredning som kuddar samt foder och lister på sina ställen. Ett steg i taget gäller också detta projekt och jag är otroligt nöjd med att vi kommit så här långt!
Under tiden som Festen och hennes familj fortfarande var kvar hann vi med så många aktiviteter att jag knappt kommer ihåg alla. Jätteroligt alltihop, men nästa år får vi nog räkna in några vilodagar under skottarnas vistelse här. Jul i juli är en stor favorit varje år och med en solig jultomte som denna är det svårt att inte känna sig nöjd och glad. Vi fick även till en minisläktträff med flera av Fars syskon och ett gäng kusiner och kusinbarn. Så lyckat!
Sedan var det det där med att vara sju syskon utan föräldrarna kvar i livet. Vi får jobba själva på att få ihop mötesytor där vi alla kan träffas och ju fler som tillkommer, desto klurigare blir det. Sedan 2018 har vi försökt få till en syskondag då vi gett oss av på en utflykt av något slag. I år hade årets jubilarer (50 och 30) planerat en överraskning som tog oss västerut. Vi hade en härlig dag på Tjärö som gick via den mysiga Äggaboden i Ronneby. Jag har bott utanför Blekinges gränser så länge att jag missat många guldkorn som kanske är självklara att en 51-årig bleking ska ha passat på att uppleva. Alla somrar som vi tillbringat i Bredavik har vi ogärna rört på oss, men utan småbarn ser ju livet annorlunda ut. Nu får jag helt enkelt ta igen det som inte hunnits med förut.
Sen var det trädgårdslandet och trädgården. Ja, vad kan jag säga? Sommaren har bjudit på en blandad kompott. Inget regn, men vattnet i brunnarna har inte sinat lika illa som 2018. Det lite större växthuset har gett oss en riklig skörd av paprika och physalis och vi har uppskattat att kunna plocka med oss egen squash, paprika och lök till de vedugnsgräddade pizzorna. På förekommen anledning har jag bara nödvattnat tomaterna och gett en skvätt då och då till det mest vattenkrävande i landet den senaste dryga veckan. Den förekomna anledningen är denna:
I april 2020 gifte sig de här gullisarna i en mycket liten och intim ceremoni i Uttorp tillsammans med föräldrar, syskon, farmor och fotofaster. Det blev ett mycket lyckat bröllop trots att 120 gäster blev till 12. Coronanedstängningarna har väl inte direkt lockat till stora fester, men äldsta dottern har verkligen längtat efter att få till ett lite större firande. Till slut blev det alltså av, 2,5 år efter själva vigseln. Det var väl värt all väntan, det är allt jag har att säga. Det blev så bra, så bra! Bilder kommer kanske senare, jag har dessvärre knappt några bilder från denna underbara dag eftersom jag upplevde en massa och däremellan hade kökstjänst. Hela trädgården i Bredavik var helt omvandlad till en festlokal med flera rum. Ceremonin med utvärdering av löften, vacker musik, fantastiska ord lämnade få oberörda. Gästerna fick vara med och göra sina egna pizzor, något som ledde till ett mycket trevligt mingel mellan släkt och vänner. Min lillasyster och svåger var toastmasters, och detta med den äran. Sällan har lekar och aktiviteter varit så roliga, och detta naturligtvis också för att gästerna verkligen bjöd på sig själva. Kak- och tårtbuffén blev både vacker och god. Trots att det hade lovats regn blev det bara mycket litet av den varan, men det ledde till en magisk solnedgång. Musik är underbart och det bjöds på mycket av den varan. När jag framåt småtimmarna gick och lade mig var jag så uppfylld av glädje och tacksamhet! Tacksamhet för ALLA som var med och skapade magi, före, under och efter festen. Det krävdes viss återhämtning för att kunna landa i vardagen igen, men nu är jag här, åtminstone på besök. Även denna vecka är nämligen full av skoj. Om en vecka tar vardagen mitt liv i besittning igen och då kommer jag säkert att börja med mina små morgonsessioner vid datorn igen. Lev väl tills nästa gång!
Det vackra brudparet på väg ut i livet.Falsterbo kyrka har delar som stått sedan 1300-talet. Det svindlar att tänka tanken…Fantastiska sandstränder och kallt vatten, men trots vattentemperaturen såg vi flera som doppade sig.Det är något med öppna vidder!Nu kanske du förstår vad jag menar med att min fotoskörd från bröllopet blev mer än lovligt skral.Synd att jag blev selfieansvarig. Efter nästan tre år var detta alltså det bästa vi fick till. Det är ändå känslan som räknas?Så söta!Vet inte vem som tog tårtfotot, men inte var det jag.Fars två yngsta systrar och en av mina gullisar. Mys, mys.Bruden bad mig sätta brudbuketten på mammas grav. Så fint avslut på något sätt!
Jag kan inte ens berätta hur fint det här bröllopet blev, eller hur fantastiskt, eller hur härligt det blev att träffa alla efter flera års ofrivilliga o-träffar… Jag fick en total känslomässig kollaps efteråt och har lagom vaknat till liv igen idag. Vet inte ens hur jag klarade av söndagen som innehöll en härlig eftermiddag med gammal amerikansk vän och några av hennes familjemedlemmar och vänner och så en kommunikationskurs via Zoom…
WordPress passar på att bråka, så jag kan inte ladda upp några bilder. En skärmdump från uttåget ur kyrkan kan jag åtminstone bjuda på. Min underbart vackra syster i mammas brudklänning och egenbunden brudbukett och hennes fine make, extra tjusig dagen till ära. Vilken dag! Vilken dag.
Ha! En av bröllopstårtorna gick visst också att ladda upp. Vi får väl se om det blir bättre lycka imorgon…
