Igår var det hela 31 år sedan vi sa ja till varandra. Jag tittar på bilderna i bröllopsalbumet och fnissar lite över hur unga vi var. Det tycks som att en stor del av gästerna inte längre finns med i vårt liv. Många har gått bort, en hel del har försvunnit genom skilsmässor, några har flyttat (grannkommunen eller andra världsdelar spelar liksom ingen roll, kontakt kan man ha eller inte ha oavsett) och en del vänskaper har runnit ut i sanden. På en av bilderna där man ser nio personer är två döda, två familjemedlemmar som vi träffar ofta, en god vän till maken som han inte träffar ofta, men där tidsintervallerna inte utgör något hinder, en av mina goda vänner som jag har en liknande kontakt med, en kusins f.d. och två av mina gamla pluggkompisar som jag inte träffat sedan det där bröllopet. Så märkligt det är, det där med tiden. Allt som har hänt mellan den 19 augusti 1994 och den 19 augusti 2025.
Det faktum att vi fortfarande är gifta med varandra är inte självklart. 31 år är genomsnittet för ett svenskt äktenskap och man räknar med att ungefär 50% av äktenskapen har upphört då man når den dag som skulle ha varit den trettioförsta bröllopsdagen. Ett par av våra vänner har rådslag varje bröllopsdag. Då lovar de varandra trohet ännu ett år. Somliga lovar ”i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt”, men verkar ha glömt det då nöden knackar på trots att döden inte hunnit fram. Andra ger andra löften och hoppas på bättre lycka eller samma lycka som ens föräldrar haft. Äktenskap är en konstform som kräver arbete på flera fronter. Det kan vara lätt att glömma bort, både i skuggan av tuffa utmaningar och vardagstristess. De äkta tu fortsätter utvecklas under tiden som äktenskapet framskrider, men inte nödvändigtvis åt samma håll. Det hamnar förvisso käppar i hjulen för oss alla, men sammansvetsande erfarenheter är nog så vanligt förekommande om vi öppnar våra sinnen för dem. ”Real love is art.” Sann kärlek är konst, en konstform. Det skriver jag sannerligen under på.
Hur hittar man ”den rätte”? Dagen till ära har jag sammanställt ett gäng intressanta tips från personer som är eller har varit i långvariga relationer. De har samlats in under lång tid. Vilka rättigheter och skyldigheter har parterna i ett äktenskap eller motsvarande? Finns det några röda flaggor som signalerar fara? Går det att föregå problem genom att utföra arbete innan dessa uppkommer? Du får ta tipsen för vad de är: helt privata uttalanden, oftast med mycket subjektiv botten som bygger på bra eller dåliga erfarenheter. Somliga är skämtsamma, andra uttryckta med stor eftertänksamhet. Har du något bra tips eller kommentar så dela gärna med dig!
välj rätt från början
tro inte att det finns någon som är perfekt, det är ju knappast du själv heller
var vaksam på detaljer som hur han behandlar sin mamma och hur han tilltalar dig då han inte är helt skärpt
akta dig för finskor (från Finland, alltså)
passion går över, men utan någon attraktion blir det tungrott i längden
se till att styra upp den gemensamma ekonomin tidigt i relationen
kör inte över din partner i sådant som du tror att du kan bäst, även om du faktiskt är bäst
se till att odla egna intressen och egna vänskaper vid sidan av de du delar med din partner
lathet går inte att bota, det är en livsstil
man måste välja varandra om och om och om igen
var uppmärksam på om din partner har psykiska problem och om du kan hantera dem
tro aldrig att en annan person kan göra ditt liv perfekt, med fler personer inblandade blir det alltid mer komplicerat
erfarenhet kan vara både av godo och av ondo, det är svårare att hitta någon du blir nöjd med ju fler partners du går igenom
hitta en person som får dig att känna dig trygg
det är lättare att leva med någon som delar dina viktigaste värderingar
psykiskt misshandel, fysisk misshandel och svartsjuka – dessa tre ska inte finnas i en kärleksfull relation
gå inte över bron efter vatten
”Why are there no good men left?” ”Because they’re still in the friend corner, where you put them.”
om du vill ha en vän måste du själv vara en
ingen partner kan läsa tankar
mata varandras drömmar
grannens gräsmatta kanske ser grönare ut för att han har gödslat den och tagit väl hand om den, prova att göra detsamma om du är missnöjd innan du köper nytt hus
fler kvinnor än män är missnöjda med sina äktenskap, det säger väl allt
par som ser sig själva som ett team verkar bli lyckligare
vi är väl inte de enda som har städat oss till skilsmässa
kompromissen – alla lyckliga pars bästa vän
när man slutar titta varandra i ögonen går det snabbt utför
Det är april, väderappen har varnat för snö i minst en vecka och jag hade ont i pekfingret igår. Hur kunde jag ens bli det minsta överraskad då jag tittade ut genom sovrumsfönstret i morse? Det första jag kände var besvikelse, sedan slog det genast om till att jag blev jättetacksam över att vi fick ett sådant fint arbetsväder i lördags i Klackamåla! Tänk om vi hade haft en sådan här dag då? Istället räckte det med kortärmat underställ, långärmat underställ och militärskjorta/vindbyxor – vilken grej!
Just nu får vi följa upp många av de gamla Gift vid första ögonkastet-medverkandena i ett återföreningsprogram. Det är ändå spännande att flera av paren fortfarande är gifta och till och med har barn tillsammans. Tillräckligt många för att experimentet ska antas vara lyckat? Arrangerade äktenskap med parter som blivit utvalda med omtänksamhet av släktingarna borde rimligtvis funka på samma sätt och jag vet att det finns många sådana äktenskap som funkar hur bra som helst. Hur som helst, i detta märkliga men intressanta program har jag hittat ordet snälltolka. Att tolka betyder att översätta, göra begripligt, uttyda, klargöra, förtydliga osv. Det handlar om att förstå något bortom det som sägs eller görs. Att snälltolka ser jag som ett sätt att inte direktöversätta att något sägs eller görs för att specifikt såra, att inte lyfta en händelse ur sitt sammanhang utan att ta hänsyn till någons ”ryggsäck”, att lägga märke till även små förbättringar där någon inte räcker hela vägen fram…
”Alla är idioter”-dagar svallar känslorna hos mig och jag inser att det är dumt både för min egen skull och för mina medmänniskors att ta stora och viktiga beslut, eller kanske ens att ha särskilt många sociala interaktioner. Nu råkar jag vara ganska jämn i humöret, men jag märker strax efter att jag har vaknat om mina hormoner har bestämt sig för att spela flipper i mitt känsloregister den dagen. Är det en sådan dag måste jag anstränga mig för att bete mig trevligt och det där med att snälltolka andra känns sanningen att säga riktigt svårt. Det verkar som att de kvinnliga hormonbalanserna är mindre förutsägbara, eller mer varierande, än de manliga. Istället för att låtsas som att det inte är så tänker jag att det är fint om mina familjemedlemmar snälltolkar mig dessa dagar och att den med själva flipperspelskänslorna (jag) verkligen gör en medveten ansträngning för att snälltolka från sitt håll.
Snälltolkning är inte ”modus operandi” (tillvägagångssätt) för alla, varken i relationer eller allmänt i livet. Du känner igen de människor som verkar vara oförmögna att snälltolka. Folk som är lättkränkta och alltid redo för slagsmål, verbalt eller fysiskt. Folk som gillar att tycka till om än det ena och än det det andra, men som inte ger andra samma privilegium. Folk som ser det sämsta i andra utefter teoretiska protokoll. Folk som ser enskilda handlingar som krigsförklaringar i alla situationer. Folk som orsakar socialt trafikkaos genom att lura ut sina medmänniskor på svartis och sedan stå beredda med strålkastare och mistlur för att göra alla andra medvetna om hur dåliga chaufförer dessa stackars medmänniskor är. Folk som helt enkelt verkar tycka att världen inte är en plats för snälltolkningar.
Det finns anledning för oss alla att ta ett steg utanför oss själva och se hur vi egentligen hanterar livet utefter andras perspektiv. Är det något ”gift vid första ögonblicket”-medverkande verkar vara överens om är att de alltid har lärt sig enormt mycket om sig själva efter att ha tittat på situationer genom kamerans ögon i efterhand. ”Jag förstår att andra tycker att jag är en idiot.” ”Jag kunde verkligen ha hanterat våra konflikter på ett snyggare sätt.” ”Jag ser två personer som inte är redo, som behöver jobba mer med sig själva innan de kan hänge sig åt någon annan.” ”Jag var så rädd där, jag kände mig attackerad.”
Snälltolkning ska dock inte överanvändas. Det är ingen som mår bra av det. Vi behöver ge och ta i en relation. Det är inte meningen att en partner ska ha utrymme att bete sig illa om och om igen medan den andra trampas på, körs över, eller, en av de värsta anklagelserna i en relation, behöver be om ursäkt för att ha ”framkallat” ett sunkigt beteende hos den andre. Med det sagt så anser jag att väldigt många skulle må bra av att lära sig snälltolka mer än hur det ser ut nu. Och nu ska jag gå ut i snöstormen för att sedan riktigt kunna njuta av golvvärmen i badrummet!
Idag fyller han 54, mannen jag i vått och torrt delar mitt liv med. Att vara gift med någon som är så fundamentalt olik en själv bjuder på både ahaupplevelser, utmaningar och många möjligheter till att uppleva att man med gemensamma krafter kan lösa det mesta som kommer i ens väg. Jag är tacksam för allt han gör för vår familj och ser fram emot spännande dagar som ligger framför oss. Nu är vi inne på trettioplus år och jag har varit med och firat trettioen av hans födelsedagar. Det känns som igår och en evighet sedan vi slog in på vägen tillsammans. Carry on!
En blandning av sött och salt. En påminnelse om hur fort tiden går. En stilla reflektion över alla dessa val, bättre och sämre, som gjorts genom åren. En oerhörd tacksamhet över barnen som ingår i paketet. Ett medvetet val att fortsätta tillsammans. Vi är ett bra team.
Idag är det tjugoåtta år sedan maken och jag gifte oss efter att bara ha känt varandra under en kort tid. Vi var unga och oerfarna på så många sätt, kompetenta på andra och villiga att erbjuda varandra löftet ”i nöd och lust”. Vi har tillbringat mer än hälften av våra liv tillsammans i denna livets berg- och dalbana. Ibland har vi tjutit av lycka, ibland klamrat oss fast för att inte trilla ut. Mycket har varit vardag, men vi har också fått uppleva både önskad och oönskad spänning tillsammans. Sju år i USA, fula lägenheter som ändå varit trygga hem, hus i förort och i skärgård, födslar och dödsfall, spädbarn, skolbarn och tonåringar med olika behov och olika lika oss båda, olika yrkesval och arbetsplatser, rundor i elljusspår, jobbresor och semestrar, renoveringar och byggprojekt, sjukdom och sorg, vinster och förluster, känslor för, mot och med varandra… Vi fortsätter att ge varandra tid tillsammans och utrymme att utvecklas som individer. Vi vet båda att vi inte kan förändra varandra, men försöker ändå vara en trygg och fast punkt för den andre i en värld som skakar på alla håll och kanter. Grattis till oss och att vi lyckats slå undan benen på statistiken så här långt!
Det känns helt galet att skriva att vi idag firar tjugosjuårig bröllopsdag. Maken och jag var 23 och 24 år gamla då vi gifte oss, vilket betyder att vi tillbringat mer tid tillsammans än utan varandra trots att vi båda har levat i mer än ett halvsekel. När jag hittade denna lilla frukostbricka med budskapet ”Håll ihop om du kan, äkta kärlek är konst” kändes den som en självklar present till maken. Med tanke på allt vi gått igenom tillsammans under de här åren kan jag konstatera att det ligger mycket sanning i orden. Att hantera en relations toppar och dalar är ett konststycke som inte alla kan hantera. Det krävs ödmjukhet, disciplin, hopp, förståelse, förlåtelse och en förmåga att vara närvarande vid rätt tillfällen. Det är viktigt att man kan skratta och sörja tillsammans, på samma sätt som det ibland är nödvändigt att erbjuda utrymme åt den andre att hantera saker på egen hand.
Igår fick jag frågan från min kusin om jag hade en bild på mina föräldrars solrosfält i Bredavik. Jag letade då upp denna bild från 2017 och insåg att den är en perfekt illustration av mitt liv med maken. Så många solar, så mycket värme som vinner över ogräset som också finns där i fältet. Äkta kärlek är konst. Jag är tacksam över vårt liv tillsammans, det som bland annat idag innebär att vi kan njuta av minnet av resan till Gotland och äta resterna från frysräddningsaktionen som firarmåltid. Högt och lågt, vitt och brett, men alltid framåt.
Vad är din definition av ”trevlig”? Och hur är det med ”snäll”? Vill du vara nära någon som är ”stark”, eller vad sägs om lite ”farlig”? Kan du hantera ”självsvåldig”? Vill du att dina barn ska ”ta för sig” och hur ”generösa” tycker du att andra ska vara? Varför ska vi behöva anpassa oss, varför inte leva enligt ”vårt sanna jags” vägledning? Om jag vet precis vad jag vill ha just nu, borde inte alla andra förstå att det är ”mitt sanna jags behov” och att jag är en mycket bättre människa om jag bara följer mitt ”villhöver”?
Jag började läsa Glennon Doyles bok Untamed eftersom den hade fått så extremt bra recensioner i USA. Well, this book doesn’t tickle my fancy. Doyle var gift med sin modellman och ”satt fast” hos honom, en notoriskt otrogen modellsnygg man, med sina tre barn. En dag såg hon KVINNAN hon ville leva med istället och så började hennes liv med ex-fotbollsspelaren Abby Wambach. (Abby ser ut som en blond brorsa till Glennons ex-man, så jag gissar att hon vet vad hon gillar.)
Doyle har varit en riktig äktenskapsrådskändis i USA och har sålt massor med böcker. Ex-maken bedrog henne med andra kvinnor och var porrberoende, de reparerade sitt förhållande, Doyle gav ut sin bok Love Warrior som handlar om att kämpa och sedan skilde hon sig. I Untamed skriver hon att man ska strunta i vad hon har skrivit förut. Det gäller inte längre. Hon skrev det under andra förhållanden. Nu då? Lyssna på ditt inre! Ditt otämjda! Ditt innersta jag!
Jag vet inte vad det är som gör att jag läser Untamed med allt större irritation. Klyschorna? Själviskheten? Go with the flow? Jag har själv genomgått en stor personlighetsförändring sedan jag var yngre och tycker verkligen inte att mitt ständiga anpassande till andras behov var hälsosamt. Jag är inte längre lika ”snäll” som förut. Inte lika ”generös” med min tid och mitt känslomässiga engagemang till kreti och pleti. Mer ”ego”, absolut. Jag borde känna igen mig i Doyles bok, prisa den och gråta och skratta högt som många andra, men det gör jag inte. Det är något som gnager. Kanske läser jag klart boken om ett tag, kanske inte. Jag brukar faktiskt läsa ut också riktigt dåliga böcker, men den här fixar jag inte riktigt. Inte nu. Kanske återkommer jag med en helt annan recension när jag har hela bilden, kanske inte.
Har du läst Untamed eller någon av alla andra böcker Doyle har skrivit? Vad tycker du då?
Det måste vara något fel på mig. Resten av storfamiljen befann sig till stor del i syskonens skog och planterade granar medan jag låg i sängen och grät i en hel timme medan jag tittade på prins Harrys och Meghan Markles bröllop. Jag grät inte över att jag missade granplanteringen. Jag får inse mina begränsningar och när jag inte ens orkar gå uppför min egen trappa är inte granplantering att tänka på. Jag gissar att jag grät för att det var något med bröllopet som fick mina hjärtesträngar att darra lite extra. Hela bröllopet var så oväntat speciellt, som en blandning av Prinsessan Dianas begravning och en härlig söndagspredikan i den amerikanska södern.
Det pratas så om att det är så fantastiskt att Harry gifte sig med en frånskild skådespelerska med svart mamma och vit pappa. (Hela vigseln tänkte jag på att hon ser ut som en yngre och klassiskt snyggare version av Julia Roberts…) Den enda från hennes familj som fick komma på vigseln var hennes mamma. Alla andra har gjort bort sig på ett eller annat sätt, så jag gissar att prinsparet helst kommer att hänga med Hollywoodeliten och kungligheterna i Storbritannien framöver.
Meghan är supersnygg, superkändis, supervolontär, superkompis med sin mamma och säkert supertrevlig. Harry är inte snygg, men väldigt festlig och ännu mer superkändis. Det kan inte vara lätt att tillhöra eliten i det översta toppskiktet. Jag tror att det är skönt att hitta en partner som har full förståelse för hur viktigt det är att kunna balansera ens publika jag med det privata. Därför tror jag att parets framtidschanser ser rätt ljusa ut. Vad tror du?
Lycka till Harry och Meghan och må ni bli riktigt, riktigt lyckliga! Och tack för underhållningen. God valuta för pengarna. Dessutom var bruden snyggast av alla, men bara med en hårsmån. Hack-i-häl kom nämligen George Clooneys fru Amal. George själv såg emellanåt ut att ha drabbats av gulsot. Du får gissa vad som föranledde detta.
I går firade min kära gymnasievän och hennes trevlige man trettonårig bröllopsdag. Varje gång jag uppvaktar dem (när jag kommer ihåg) verkar hon lika överraskad över att jag kommer ihåg deras jubileum. Det är nu inte så underligt. Detta fina par gifte sig nämligen en dag innan vår femåriga förlovningsdag och den har jag inte glömt bort än så länge. (Jag kommer också ihåg minst ett brorsbarns födelsedag. Han höll på att få dela min dag även om han var lite bångstyrig och bestämde sig för att han ville fira själv. Jag vinner i alla fall med många år och en dag.) Det är smidigt att kunna hänga upp viktiga datum i varandra! Det kräver lite mindre tankeverksamhet. Å andra sidan har man en massa smidiga tekniska hjälpmedel nu för tiden, så det borde egentligen inte vara speciellt svårt att komma ihåg någonting.
Så – till dagens begivenhet. För arton år sedan förlovade vi oss på Drottningholm, maken och jag. Vi har klarat oss igenom både det ena och det andra sedan vi lovade varandra att satsa järnet. Vi är inte särdeles bra på att fira någonting med yviga gester eller flashiga gåvor. Idag firar vi till exempel genom att gå på konsert på två olika håll. (Vad ska man göra då två barn ska stöttas på två olika ställen samtidigt?) Till helgen går vi i stället på restaurang hela familjen tillsammans. Vårt löfte till varandra den där majdagen för många år sedan ledde nämligen fram till det finaste man kan tänka sig – tre fantastiska barn. Vi är inte längre ensamma i vår tvåsamhet, utan snarare fem.
