Intensiva dagar.

Efter tre veckors blogguppehåll har jag nu satt mig vid datorn igen för att skriva och läsa. Jag har saknat den här stunden, men är nöjd med att jag prioriterade annat. Jag har inte varit utomlands, inte varit på hemester och inte haft ledigt. Trots det känns det som att dagen idag bjuder på det härliga nystartspirret som jag behöver i livet lite då och då. Hade jag fortfarande jobbat som lärare hade jag alldeles snart öppnat dörren och åkt iväg för att avverka första arbetsdagen för läsåret. Den känslan är oslagbar och jag är glad att jag fortfarande kan framkalla den även om jag inte längre jobbar i skolvärlden. (Och dääär åkte min lärargranne iväg till första dagen på jobbet efter sommarledigheten.)

De senaste veckorna har bjudit på syskonvecka som bl. a. inkluderade 50-årsfirande av min tyska extrasyster på Wanås, helgrillning av lamm och jul-i-juli-pizza. Vi har även avverkat syskonbarn nummer tvås bröllop för året, denna gång på Skärva. (Min systerson hade redan gift sig i USA med sin halvamerikanska fru, men de hade en bröllopsfest med ringceremoni och allt annat som tänkas tillhöra för svenska släktingar och vänner.) I samband med bröllopet hade vi alla barnen och deras familjer hemma, det som gör mig gladast av allt. (Äldsta dottern och lilla Titti stannade ända tills igår.) Dagen innan bröllopet gick jag på begravning då storasystern till en av mammas bästa väninnor hade gått bort. Samtidigt har det bara regnat totalt åtta millimeter och jag har behövt åtminstone underhållsvattna för att allt inte bara skulle dö. Jag har inte haft tid att ta hand om skörden mer än det vi har ätit och trots torka kom potatisbladmögel i vanlig ordning på besök. Blasten kapades och ligger nu i sopsäckar. Nästa år får jag välja sorter som är resistenta mot bladmögel. Jag misstänker att sporerna ligger kvar i vår sandiga jord (kan ligga där i upp till fyra år under sådana förhållanden som det bjuds på i vårt trädgårdsland) och då hjälper kanske inte växelbruk?

Livet tar inte hänsyn till tidsbrist eller orkeslöshet, Livet bryr sig inte om att följa kalenderveckor eller detaljplaneringar och Livet stannar inte för att man behöver paus. Tur är väl det, för annars hade åtminstone jag gått miste om mycket av det som ger mitt liv guldkant. Jag tackar för upplevelser och drömmar, ser fram emot att ta hand om sådant som fått vila under denna långa, torra och varma sommar och tänker att vardagsglädjen och alla dess små lyckor är välkomna tillbaka.