För många, många år sedan fick jag höra av en bekant att det är skrytigt att blogga, att det bara är personer med stort bekräftelsebehov som gör något dylikt. (Hon visste att jag bloggade, så jag antar att det var ett sätt för henne att lite sådär subtilt trycka till mig.) Jag kan förvisso hålla med om att det går att tolka i princip allt som skryt för en person som har dålig självkänsla, oavsett om det är personen som uttrycker sig eller den som lyssnar eller läser som tolkar, men jag vill ändå markera mot detta påstående. Jag har inte mer bekräftelsebehov än de flesta jag känner och behovet blir mindre och mindre för varje år som går. Däremot är det absolut roligare att få chansen att interagera med folk då jag skrivit något än att ingen kommenterar, oavsett om de håller med eller tycker helt tvärtom. Jag firar 20 år i bloggvärlden nästa år och hade gått under för länge sedan om det var folks bekräftelse som skulle hålla mig flytande.
Vi vet att det är extra tufft för denna tids 15-25-åriga kvinnor att ta in sociala medier då de lättare än andra jämför sina egna eländiga liv med andras fulländade dagar. Jag hoppas att detta förändras i takt med att vi lär oss hantera den digitala världen bättre.
I jobbet som samtalsterapeut möter jag mycket av det som pågår bakom kulisserna hos våra medmänniskor. Skam och skuld gör att det är svårt att uttrycka somligt, ibland är det helt enkelt önskan att skydda sina nära och kära som gör att man inte vill tala högt om svärtan. Faktum kvarstår. Det finns mycket mörker som tynger i livet och vill man hålla sig flytande måste man hitta ljuset som kan kompensera.
Jag gläds så över den underbara Princesse Marie (Belvedere) som min syster gav mig och delar här min glädje med dig. Jag bjuder på att dessa bilder kan ses som skryt, men tror att du som brukar läsa här också vet att vi planttanter behöver dessa glädjevinster för att kompensera för trädgårdslivets utmaningar. Tack för denna glädjeboost! Tack för livet. Tack för rosor och tack för Björn Skifs (jag blev så ledsen över att han ska få sluta sina dagar med frontallobsdemens). På resan genom tid och rum passar vi på att hälsa på hos Monsieur Jacques som 1829 såg denna ros blomma första gången på kung Louis Philippes residens Château Neulliy. Jag hoppas han fick skryta riktigt mycket om sin vackra hybrid. Tänk om han hade vetat att den skulle fortsätta blomma nästan 200 år senare på en liten gård i Karlskronas skärgård…
Lämna ett svar