Barnbarnets små sockor är klara. De gick snabbt att sticka, även för mig som är en långsam stickare. Jag är en ovanligt snabb diskare (min familj hade många barn, men ingen diskmaskin) och en ovanligt långsam stickare för att ha stickat så mycket som jag har gjort genom åren. Ibland hade det varit skönt att vara nöjd trots lite mer slarv. Men nej, jag mäter på millimeter, plockar upp om någon maska blivit lite för stor, fäster med omsorg och vill att även det som inte syns ska tåla att granskas av någon som är petigare än jag.
Nu har planttantssäsongen dragit igång. Jag vill tro att det finns lust och tid att sticka ändå, så jag ska leta fram något som får bli nästa projekt. Det är möjligt att detta inte blir färdigt förrän till hösten eller så, men det är okej. På ett sätt är det skönt att vara periodare. Det ger ny lust och glädje istället för ”om-bara-detta-blev-färdigt”-känslor då något plockas fram igen efter ett någorlunda långt uppehåll. Jag har några underbara härvor kashmirgarn i vackra färger som jag köpte på utförsäljning då vi bodde i USA. Kanske är det dags för en ny spetssjal? Det var länge sedan och är något som jag tycker kan vara jätteroligt. Å andra sidan gillar jag att ha kontinuitet i ett sådant mönster, för när det sätter sig i muskelminnet går det mycket fortare. Ja, ja, det reder sig nog. Idag skiner solen och vintern som var här så sent som igår morse känns långt borta. Än äter dock fåglarna maten i fågelmataren, så kanske är vi fortfarande i vårvintern? Den här veckan ska tomaterna skolas om och jag har massor av fröer jag vill få i jord, så vi får väl se om det blir något mer stickat.
Lämna ett svar