Regnet föll…

… och jag var ensam hemma. En hel lördag med en lång lista på saker att göra, men inget som måste göras just då. Jag har varit seg i några dagar, men bestämde mig för att göra klart den sista sorteringen i festsalen i ladan där vi hade loppis förra sommaren. Målet var att ha tömt ut allt innan sommaren, men sedan kom livet emellan och istället stod det mer skräp än någonsin där! Det blev helt enkelt en sådan där dump som du kanske varit med om själv? Man börjar lägga stenar på en plats i trädgården och helt plötsligt har man ett röse. Man ställer överblivna grejer i ett tomt rum, eller ett rum som inte används så ofta, och helt plötsligt har det blivit en lagerlokal. Man har loppis i en lada och istället för att bli av med grejer får man dubbelt så mycket. (Fråga inte…)

I våras kom vi en bit och åkte till återvinningscentralen för att lämna de första omgångarna skräp. I torsdags var jag på Pingstis och lämnade en tredje omgång grejer och igår blev jag så klar med den sista sorteringen. (Under tiden kan det hända sig att jag gnällde passionerat på sopsorteringens krångliga irrgångar. Klara och tydliga svar, tack, Google!) Nu är vi redo för en runda till Pingstis på tisdag och senare på dagen blir det en eller två omgångar till återvinningscentralen. Efter det är det faktiskt klart! Vi har redan börjat hänga konst inne i festlokalen. Inget ”dyrbart”, men det har ändå blivit ett litet galleri. Jag har som önskemål att detta blir en plats där vi kan vara ganska många även om vädret blir dåligt. Tyvärr har vi inte tillgång till vatten där ute och elen till ladan kapades i samband med renoveringen av huset. Det går ju dock att fixa! (Vi drar redan el till det som blivit embryot till makens snickeri.) Att ha ett sommarrum anpassat för den svenska sommaren är väl inte dumt?

Jag blir ofta hindrad i tanken av alla de delmål som behöver betas av för att ta sig till en slutdestination. Detta är maken mycket bättre på. Gällande ladan har det känts som ett projekt som bara tagit större och större proportioner. Nu har jag verkligen anammat känslan av att nöja mig med med små delmål och våga tänka större. Det har varit mycket hjälpsamt! Lite i taget är allt som behövs. Acceptans för att förutsättningar förändras och att man kan tänka om under arbetets gång är också hjälpsamt. Idag är jag iallafall jätteglad över att vi har kommit så här långt!